x

“Jag har gett upp drömmen två gånger”

“Jag har gett upp drömmen två gånger”

En pappa i fängelse och en son som föddes mitt under en tragedi av fattigdom och hemlöshet. Att Anderson .Paak skulle bli en stor stjärna satt löjligt långt inne – sen kom Dr Dre in i bilden. GAFFA pratar med en person som lever den amerikanska drömmen.

Det är en kölista till intervjun med Anderson .Paak inne på Warners kontor på Rehnsgatan. Gammal är äldst och självklart är Mats Nileskär först i kön. Det finns ingen orättvisa i det. Mats har undervisat Sverige om den svarta musiken i över 40 år nu. Han har gjort “the art of hanging around” till sin grej och är först på plats även denna dag. Och nog får vi hänga alltid. Huvudpersonen är inte på plats när den första intervjun ska börja, ej heller den andra eller den tredje. Först tre timmar efter utsatt tid äntrar han byggnaden och kölistan kan börja betas av. Förklaringen jag får är att soundcheck dragit ut på tiden.

Jag har således gott om tid på mig att fördöma Paak som en diva och förbanna tillvaron innan intervjun börjar. Att han sedan behåller solbrillorna på sig inomhus och käkar sushi under hela samtalet hjälper inte på något sätt till att förändra det intrycket.

Hur har turnén fortlöpt?

– Det går bra mannen! Vi har just kört igång den här vändan. Det här blir också sista rundan med Malibu-materialet. Det känns rätt skönt att närma sig nästa fas, efter två års turnerande med samma material.

Singeln Bubblin släpptes i maj. Hur går det med det nya albumet?

– Vi är i slutfasen nu, hoppas jag. Dre mixar det just nu och jag hoppas att vi kan släppa det strax efter att jag avslutat den här turnén.

Det blir ingen paus alls för dig, mellan den här turnén och releasen av uppföljaren.

– Jag borde vara hemma i L.A. och koncentrera mig på albumet egentligen. Men jag är så rastlös och spelsugen. Det är inte bara därför jag borde vara hemma. Jag borde tillbringa mer tid med mina söner och min fru också.

Jag läste att din första son föddes när du var hemlös – stämmer det?

– Tyvärr så stämmer det. Jag kämpade med min musik, levde på 100 dollar i veckan och våldgästade vänner och sov på deras soffor. Min tjej ringde under den här perioden och sa att hon var gravid och jag förstod att jag måste börja jobba. Egentligen dog min dröm om att leva på musiken där. Jag hade inte råd med den drömmen längre, utan tvingades lägga fokus på henne och min son. Jag tog ströjobb, sålde gräs och försökte få ihop tillräckligt med pengar för att hon skulle kunna stanna i landet – då hon kom från Korea. Vi bodde hos min syrra ett tag, men blev utsparkade och då föddes min son. Det blev bättre efter ett tag och jag fick jobb och lägenhet, men vi fick kämpa för att ha mat på bordet. Sen fick jag kontakt med Dr Dre och efter det förändrades allt.

Men det började väldigt tidigt för dig med musiken. Du började med att spela trummor i kyrkan va?

– Det stämmer. Det var jävligt mäktigt när jag märkte att jag kunde få folk att röra sig och dansa. Det eskalerade sedan i High School och det var då jag började med beats, producera, sjunga, rappa och dansa. Det var då känslan föddes av att det här var det jag ville syssla med i livet. Fast sen när farsan hamnade i fängelset blev allt mycket svårare, och jag var tvungen att skaffa ett jobb.

Gav du upp drömmen då?

– Helt klart! Jag har egentligen gett upp drömmen två gånger. Den första var när farsan försvann och den andra när min första fru blev gravid. Jag knegade i några år och musiken blev mer en bisyssla. Det var först när jag flyttade till L.A. som det tog fart igen och jag bestämde mig för att ge allt.

Ändrade du inställning till livet då?

– Ja, det gjorde jag. Det var då jag bestämde mig för att aldrig jobba för någon igen, och att musiken skulle vara min chef – oavsett om det var för 100 dollar i veckan eller 100 000. Jag vacklade ett tag igen när min fru blev gravid – eftersom att vi behövde försörjning akut. Fast när det väl stabiliserat sig lite började jag sätt upp mål igen och sen gick det ganska fort.

Kände du dig redo när Dr Dre ringde eller blev du rädd?

– Jag tänkte inte ens på det faktiskt. Jag var så jävla redo att det enda jag tänkte på var att visa upp min musik för honom. När folk sa att de lyckats få honom att lyssna på min musik och att han ville träffa mig trodde jag inte på det. Men när det gick upp för mig att det var sant hade jag bara en sak i åtanke – att leverera. När jag väl kom till studion och ställde mig bakom mikrofonen den där kvällen var det som att jag lämnade min kropp. Dre hade redan materialet färdigt som han ville att jag skulle sjunga, till sin kommande skiva. Men någonting hände och jag bad om att få testa en sak – och började experimentera. Han blev jävligt imponerad och för att göra en lång historia kort har vi egentligen aldrig slutat jobba sen den kvällen.

Och ditt tredje album som är på väg är helt producerat av Dre?

– Ja, det är på tiden. Han har varit min mentor sedan den kvällen och jag ringer eller skriver till honom var och varannan dag och frågar om saker.

Det känns som att ni har en hel del likheter i ert närmande till musik?

– Ja, verkligen. Båda vill utforska och tänja på gränserna för vad som är möjligt att åstadkomma i studion. Dre är den största perfektionisten jag någonsin mött, och han är helt ointresserad av att göra om samma sak två gånger.

“Trump lyfter mycket fult upp till ytan”

Det är omöjligt att placera Paak i ett speciellt fack. Den nya singeln Bubblin skvallrar om att tonvikten på nästa släpp blir hiphop, snarare än den neo-soul som dominerade Malibu. Men jag blir inte förvånad om Paak släpper ett instrumentalt jazzalbum om ett par år. Precis som Stevie Wonder, Prince, George Clinton och Dr Dre är han intresserad av att bryta ny mark. En musiker som skapar den musik som han själv vill höra, snarare än den publiken ber om att få höra.

Hur går det till när du skriver musik? Vad kommer först?

– Det är svårt att säga. Just nu söker jag egentligen bara efter utrymmen för min röst. Alltså inte som att musiken är sekundär på något sätt. Men jag vill att min röst ska vara det mest centrala instrumentet, och utifrån det bygger jag landskap där jag har möjlighet att experimentera med min sång.

Du jobbar ju mycket med bilder också. Jag tänkte på videon till Bubblin där bankomaten plötsligt blåser ut hundradollarsedlar. Känns det märkligt att du gått från hemlös till att ha det så pass gott ställt som du har nu på en relativt kort tid?

– Nej det känns inte märkligt, utan ganska jävla fantastiskt [skrattar]. Pengar är ju inget självändamål, men utifrån hur det ser ut så underlättar det. Drömmarna blir större i takt med att bankkontot växer, eftersom att du river ner hinder med kapital. På gott och ont är det ju så det ser ut.

Det är den fjärde juli när vi gör den här intervjun. Lever den amerikanska drömmen fortfarande?

– Ja det gör den. Jag lever den nu. Jag har gått från att inte ha ett skit till att nå alla mina mål och mer därtill på väldigt kort tid. För mig är ju Dr Dre en av de största idoler jag haft, vars musik jag växt upp med. Att jag tagit mig från hemlös till att producera med Dre är ju den amerikanska drömmen!

– Sen har den fjärde juli alltid bara varit en redig fylla för mig, och så mycket mer har jag inte tänkt på det. Men det är klart att det som händer nu kastar ett visst ljus över saker och ting. Trump lyfter mycket fult upp till ytan, och det blir svårt att blunda för allt det som legat och ruttnat i USA. Men han är bara en talesperson för värderingar och vidrigheter som har pågått under en lång jävla tid. Nu blir det mer tydligt att du måste välja sida. Fast det här händer över hela världen, inte bara i USA. Nu måste du bestämma dig för om du vill vara en del av lösningen eller problemet.

Det för tankarna till MC5 och deras debutalbum 1968. Är hiphoppen den revolution som punken en gång var?

– Ja, det känns som att den är det verkligen. Kopplingen mellan hiphop och punk är rätt klockren, inte minst den tidiga hiphoppen. Den var farlig och missanpassad på samma sätt som punken var. Skillnaden är att hiphoppen även fungerar i ett större sammanhang – och nu är det den mest säljande musiken. Punken var ju mer ämnad för att stanna kvar i de skitiga lokalerna, och när den blev för stor var den färdig. Hiphoppen klarar på något sätt av att vara politisk och mainstream på en och samma gång.

Ser du dig själv som trummis i första hand fortfarande?

– Ja, det gör jag faktiskt [skrattar]. Jag var inne ett tag på att lämna trummorna när jag började skriva och sjunga mer. Men det kommer så naturligt för mig att göra de grejerna samtidigt. Sen slog det mig att det är nog ingen som har gjort det tidigare. Alltså ingen som sjunger, rappar och lirar trummor samtidigt på scenen. Nu känns det mer som att jag måste kämpa för den grejen och fortsätta. Ibland har jag ingen lust att spela trummor, utan vill röra mig och hoppa ut i publikhavet mer. Samtidigt känns det viktigt för mig att lyfta musiken, allt som ligger bakom det vi hör – även på scenen. Inom hiphop är det vanligt att man döljer musikerna, och jag vill istället rikta in strålkastarna.

Väl inne på Nobelberget är det svettigt och extremt trångt. Stället är packat och syret är snålt. Med tanke på mina erfarenheter från tidigare hinner jag oroa mig för att Paak ska göra en Lauryn Hill och att folk ska stryka med på grund av syrebrist. Mot alla odds kliver Paak och The Free Nationals på scenen på utsatt tid. Redan från start är det en övermänsklig prestation. Här blandas P-funken från Parliament Funkadelic med hiphoppen från Dre. Paak dansar som Prince, sjunger fantastiskt och rappar ännu bättre. Efter ett tag sätter han sig bakom trumsetet och drar av ett trumsolo värdigt ett progressivt rockband från 70-talet. Resten av konserten fortsätter i samma anda, ofta med Paak sjungandes eller rappandes bakom trumsetet. Jag börjar faktiskt tro på att det var ett soundcheck som drog ut på tiden som gjorde att vi fick vänta tidigare. Paak lever och andas sin musik, och allt annat (läs väntande journalister) är sekundärt i hans värld.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA