"De missar regnbågen bakom min rygg"

"De missar regnbågen bakom min rygg"

Han är lika hatad av katoliker som av de mest inbitna black metal-fansen. Men Adam Nergal Darski övervinner allt – även den värsta sortens cancer.

Det är många som har svårt att veta hur de ska förhålla sig till Adam Nergal Darski, sångare och kreativ motor i det polska death/black metal-bandet Behemoth. Det finns gott om katoliker som velat bränna honom på bål. Men även många metalfans har genom åren provocerats av frontaren.

Utöver sin gärning i Behemoth har han bland annat medverkat som jury i det polska underhållningsprogrammet Voice Of Poland och släppt en countrydoftande platta under namnet Me And That Man. Darski postar dessutom minst lika många bilder på sin Instagram-sida där han ler och ser glad ut – eller utövar yoga – som bilder där han är sminkad i corpsepaint och ser ondskefull ut. Bär i åtanke att den gamla skolans black metal-fans har mycket gemensamt med den gamla skolans hiphoppare. Det finns ett strikt regelverk för vad du får och inte får göra. På inte-listan står just att le på bild, medverka i kommersiella TV-program, lira country och att utöva yoga ganska högt upp på listan. På listan över vad du får göra nämns bland annat att dricka blod och se ond ut, men inte så mycket mer egentligen.

Darski är således föraktad av den katolska kyrkan för att han är djävulens avkomma, ja ondskan själv. Medan metalfans kritiserat honom för att inte vara ond nog, kort sagt. Kritiken till trots var också hyllningskören minst lika högljudd när Behemoth släppte sitt album The Satanist 2014. Ett album som fungerade likt Darskis comeback från döden, då han precis återhämtat sig från sin dödsdom i leukemi. Albumet toppade många årslistor över det årets bästa album, och attraherade även publik som inte vaknar och somnar till diabolisk metal till vardags.

Det finns ju black metal-fans som skrivit rätt hatfulla kommentarer om att du inte är ”true” nog. Du fick skit när du valde att ta bort din tatuering av djävulen bland annat, där folk krävde en förklaring till ditt beslut. Blir du inte förbannad på dina egna fans ibland?

– Folk tror att de äger mig, bara för att de äger mina skivor och gillar min musik. Men det är helt och hållet min ensak vad jag gör med min kropp och med mitt liv. Jag kan bli förbannad ibland, men försöker att påminna mig själv om vad det beror på. Ofta är det ju rätt unga människor, med ett enormt behov av identifikation. Jag blir på något sätt bärare för deras ideal och behov. Men ju äldre du blir desto starkare blir kärnan i din egen identitet, och behovet av att se upp till andra minskar. Du behöver inte andra människor för att bekräfta ditt eget existensberättigande. Men dessa omogna individer kan reagera som att deras liv är i spillror för att Bruce Dickinson klipper håret, eller för att Rob Halford kommer ut som gay. Eller att jag tar bort en tatuering.

Men jag har alltid upplevt att du är konsekvent i din respons mot kritiken. Att satanism för dig handlar om personlig frihet och inget annat.

– Exakt! Jag vill öppna dörrar och inte stänga dem. Om satanismen bara blir ett nytt fängelse – med nya regler och förbud – ja, då är den ju inte ett dugg bättre än den organiserade religion den från början gjorde motstånd mot. Du måste vara sann mot dig själv i första hand, befria dig själv. Det handlar ju inte om att gå emot en doktrin för att sedan slava under en annan. Mitt budskap har alltid varit att du ska uppfinna dina egna doktriner, dina egna moraliska lagar och leva efter dessa. Var sann mot dig själv! Jag har tatuerat non serviam på armen av en anledning. Jag tjänar ingen annan än mig själv, och så länge jag aldrig medvetet skadar en annan levande varelse borde alla vara okej med mitt beslut att inte tjäna.

– Tänk att det är den enda regeln som vi behöver egentligen, att låta bli att skada varandra. Inom katolicismen har vi de tio budorden och sedan en massa andra förbud och påbud utöver det, men en enda regel räcker egentligen. Resten är bara till för kontroll och styrning.

– Men det stör så klart ordningen och inkomsten för många. Det är för stora spelare som förlorar för mycket pengar och makt genom att uppmuntra till vår personliga frihet. Demokratiska system är långt ifrån perfekta tyvärr, även om det är det bästa vi har att tillgå.

Det går ju att höra en del ekon av det du förmedlar till mig nu i flera av dina texter. Nu kommer det ju ett nytt album, I Loved You At Your Darkest. Jag har haft möjlighet att förhandslyssna på albumet, men tyvärr utan konvolut och texter …

– Vad tyckte du?

Jag älskade The Satanist och det känns som att ni fortsätter lite på den stigen, med det soundet. Fast ni tar det hela ett steg längre här. Men jag ser fram emot helhetsupplevelsen när vinylen släpps.

– Alltså jag ser själv fram emot folks reaktioner. Vi har lagt så mycket tid och pengar på att få till den här vinylutgåvan. The Satanist var en fin utgåva, men jag var ändå inte riktigt nöjd. Pappret var för billigt och det retade mig att skivbolaget snålade lite där. Men den här gången ser det verkligen ut som en konstbok, snarare än en rockplatta. Jag hoppas att folk tar sig tiden att processa skivan, studerar bilderna och tar till sig helheten. Jag bryr mig om sådant som många ser som detaljer, som kvaliteten på papper. Det är småpengar i sammanhanget, men folk kommer att uppskatta resultatet. Jag har samma inställning till att spela live, och vill alltid att nästa turné ska kännas mer spektakulär än den föregående. Kommer det en dag där vi börjar gå bakåt i utvecklingen, och gör något som känns mindre spektakulärt än föregående projekt, då är det dagen då jag bör kasta in handduken.

– Min upplevelse är att fansen alltid uppskattat och lagt märke till det. Att vi alltid strävar efter att höja ribban.

Din röst har förändrats en hel del genom åren. Det känns som att The Satanist var en riktig brytpunkt även i det avseendet. Var det nödvändigt på grund av din sjukdom?

– Det är fortfarande aggressivt och kantigt, fast mer naturligt. Att jag hade haft cancer precis innan inspelningen spelade så klart in i röstförändringen. Men det handlade också om att jag medvetet ändrade min growlteknik. Lyssnar jag på The Apostasy idag kan jag inte tänka på något annat än hur förställd jag låter, som att jag försöker vara någon jag inte är.

Skadade du din röst?

– Som bara fan! Just på turnén som följde efter The Apostasy så pressade jag mig till en nivå där rösten mer eller mindre havererade. Jag kunde growla, men det lät svagt som fan.

– Idag har jag mycket mer kontroll över hur min röst fungerar. Den teknik jag använder nu är mer öppen och betydligt mer skonsam mot mina stämband. Sen har jag nog lärt mig mycket av Me And That Man också, där jag sjunger med min vanliga röst – helt utan growlteknik.

Är Me And That Man något du kommer att fortsätta med?

– Ja, men jag vill aldrig konkurrera med mig själv. Just nu är det bara Behemoth som gäller. Men förhoppningsvis kan jag finna lite tid att skissa på nästa kapitel till Me And That Man nästa år. Jag gissar på att nästa skiva kommer att släppas först 2020. Det kommer fortfarande att röra sig i samma genre, alltså lite bluesig, industriell americana. Fast jag kommer att krydda det mer och ta det till nya höjder.

Tänker du konceptuellt när du skapar?

– Ja, på ett sätt. Jag skapar ju inga konceptalbum med en tydlig historia från början till slut – alltså ingen rockopera. Men det finns ju ändå en konceptuellt tänkande kring varje album, dels i bilder och dels i vissa ord och teman som känns bärande.

– På den kommande plattan är det väldigt mycket så, att jag arbetat tematiskt. Det kommer att utkristallisera sig när du har tillgång till vinylen och kan studera bilderna och lyssna på musiken samtidigt. Fast det är kanske missvisande att säga att jag jobbar konceptuellt egentligen. Det finns alltid ett tema, men det är inte alltid klart för mig själv vad temat är medan jag jobbar – utan mer en drivande känsla som för projektet framåt. Jag kan fortfarande inte säga säkert hur de olika låtarna hänger ihop helt, men jag är ändå säker på att de hänger ihop.

Det var ju många kristna som skrev till dig och om dig när du var sjuk. Om att du nu fick vad du förtjänade i och med din leukemi. Är du förbannad över det?

– Det är en mix av olika känslor kring det där. Jag tycker synd om dem också för jag ser deras svagheter. Jag kan aldrig föreställa mig att en människa som mår bra, och som förstår sitt eget värde skulle göra något sådant. Det finns katoliker som betett sig riktigt jävla illa i mitt hemland, som jag stört mig otroligt mycket på. Men jag skulle aldrig i min vildaste fantasi önska livet ur dessa människor för det, eller skriva hatiska saker om dem på nätet för den delen. Om jag inte gillar något så väljer jag en väg runt det, och sätter mig inte online och sprider hat för det.

– Jag har ju alltid varit den elaka, hatiska och djävulska personen för dessa religiösa människor. Inte alla naturligtvis, men just dessa hatfulla personer som skrev om mig. Det är en viss kategori av människor som inte kan se världen i färger, utan måste måla mig helt i svart. Som att de missar regnbågen bakom min rygg – om du förstår hur jag menar?

De måste göra dig till djävulen för att den bild de har av gott och ont ska hålla ihop?

– Ja, exakt så tror jag att det är. En människa är ju alldeles för komplex för att kunna passa in i en kategori, om man bara tillåter kategorierna ond och god blir det ju orimligt snävt.

– Jag hyser motstridiga känslor kring det där med all skit som har skrivits om mig. Men kontentan av det är ändå att jag använder det som ett sorts bränsle för att fortsätta med det jag gör.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA