Svensk postpunk på kollisionskurs

Svensk postpunk på kollisionskurs

Isolated Youth är det lovande postpunk-bandet som remixats av Lebanon Hanovers William Maybelline innan de ens släppt sin debutsingel. GAFFA stämde träff med bandet på ett fik i Stockholm.

Två av er är ju bröder men hur lärde ni andra känna varandra – och vad var det som drog er till musiken?

Andreas: Jag och William kände varandra från början. Vi började hänga 2016 när vi började få ett gemensamt intresse för konst, musik och film. Det var då vi lärde känna varandra på riktigt.

William: När jag flyttade hem från London började jag och Axel utforska vårt eget musikskapande. Det är naturligt för oss, vi är så pass nära. Egon har jag känt i stort sett hela livet. Hans mamma är min gudmor och vice versa. Först gjorde jag och Axel elektronisk musik. Sedan var jag i London, köpte en elgitarr för alla mina sparpengar och sade upp mig från jobbet. Då bildade vi bandet. 

För Post-Punk.com berättade ni att er musik handlar om hängivenhet. Hur uttrycker ni det musikaliskt?

William: Hängivenhet måste alltid vara totalt ärlig – vilket vi försöker vara. Vi försöker vara helt ofiltrerade och spela musik som är genuin. Vi gör det här för oss själva och andra känsliga själar som vi känner igen oss i. Isolated Youth är nästan mer som ett uttryck än en benämning på oss fyra.

Ni har också beskrivit musiken som en kollision mellan melankoli och extas. Vilka andra kontraster finns i er musik?

William: Just den kollisionen är intressant eftersom Axels röst, som är väldigt känslig och fin, står emot postpunk-mörker och extas. Vi är intresserade av kollisionen mellan något känsligt och vackert som slår emot något statiskt och dionysiskt.

Andreas: Själen i vårt sound är Axels röst som är väldigt känslig och skör. Det extatiska kommer från dynamiken i låtarna och hur vi väljer att presentera dem.

Er musik känns som en kraft, hur ser låtskrivarprocessen ut?

William: Det börjar oftast med att antingen jag eller Axel skriver en låt i akustisk form. Därifrån börjar själva hantverket som kan ta ett tag. Det är ofta en skriven melodi, så sätter vi in den i Isolated Youth-formatet. Det är då det blir en Isolated Youth-låt, när vi alla fyra lägger oss i. 

Hur skulle ni beskriva skillnaden mellan en låt före och efter den har gått igenom Isolated Youth-filtret?

William: Innan kanske den är lite mer skriven för mig och Axel. Den är väldigt personlig och känslig. Men sedan utvecklar vi den, för det första är det mer färg som kommer in; sedan försöker vi ta den från vad den är, kanske lite väl bräcklig, till att skapa något som kan ta den till ett spelningsformat.

Andreas: Vi tänker alltid väldigt mycket live när vi repar.

Innan ni ens släppt en singel har ni remixats av William Maybelline från Lebanon Hanover. Hur kom ni i kontakt med honom, och hur tycker ni ert sound förändrades i hans händer?

Axel: Vi öppnade för Lebanon Hanover på Nalen. Han tyckte om oss, så han bestämde sig för att remixa låten. Sedan har den ändrats.

William: Han erbjöd sig att göra sin tolkning. William Maybelline är en härlig, speciell person som också har väldigt mycket egen personlighet. Så vi tänkte att det kunde bli intressant. Vi är inte så intresserade av att andra personer gör versioner av vår musik om de inte kommer från något annat håll.

Andreas: Jag var tveksam i början …

William: … sedan tänkte vi att EDM-stuket skulle kunna bli rätt ballt. Han tog det från Skandinavien ner till Berlin. Han tog det in i ett industriellt mörker, och vände refrängen ”Safety” från något fragilt till något mer illavarslande. Han kanske gjorde sin tolkning av att det inte finns någon säkerhet.

Andreas: Men jag tycker fortfarande kärnan är Axels röst.

William: Det känns fortfarande som en Isolated Youth-låt men med en helt annan infallsvinkel.

När kommer ni släppa något 100 procent eget?

William: Vi vågar inte säga ett datum, men de närmsta veckorna håller vi på med att: för det första få klart det vi har gjort; och sedan kanske annonsera på vilket sätt det kommer släppas. Förhoppningsvis kommer allt vara redo och klart tills att vi spelar i Tyskland. Vi har två musikvideor också som vi ska släppa. Safety är en utav dem och det blir som en uppföljare på remixen, vilket kanske är lite bakvänt.

Hur skiljer sig scenen i Stockholm från Berlin?

Andreas: I Stockholm är det ganska få spelningar, livescenen är inte lika utbredd. Det är lite mer event-baserat, lite mer uppstyrt medan Berlin, eller Köpenhamn bara, har fler spontana spelningar som är sämre annonserade. De lägger inte lika mycket krut på paketeringen.

William: Det blir lite olika förhållningssätt till scenen överhuvudtaget. Det är lite mer strypt här, lite sämre möjligheter, samtidigt som det såklart går. Vi har ingenting emot Stockholmsscenen men friheten är större i Berlin, på gott och ont.

Andreas: Det finns en större publik där för livemusik, så det kanske blir mer naturligt, men vi märker att det kommer mer och mer i Stockholm.

William: Vi tycker det är mer inspirerande att komma utifrån in i Berlin, vi tar ändå lite stolthet i att vi har varit ganska ensamma; vi har en replokal långt utanför Stockholm där ingen någonsin bryr sig om vad vi håller på med.

Andreas: Det är en skönare approach att komma utifrån in än att växa upp i det.

William, du håller även på med konst. Hur ser ni på interaktionen olika kulturyttringar emellan?

William: Allting är egentligen samma sak genom olika medier. Någonstans försöker vi beröra genom kommunikation och då finns det olika vägar att ta sig fram till samma känsla. Konsten jag gör försöker också skapa ett intryck, det blir att du sliter ut en viss bit av dig själv, sedan är det inte riktigt ditt längre utan du presenterar det för andra; det här var det då. Så du kan nå samma sak genom annorlunda medel, men musik är det som påverkar dina sinnen mest direkt. Det är någonting som dyker upp och försvinner lika snabbt, men det har påverkat dig under den tiden.

Andreas: Vi har snackat om att ha Williams tavlor hängandes under en spelning. Det är väldigt intressant när olika konstformer möts.

Vad kan arrangörer göra för att skapa en plattform där olika konstformer möts?

William: Det är viktigt att ha ett ställe som bjuder in olika sorters folk och öppnar upp scenerna för varandra. Det krävs mod från de som anordnar att våga satsa på något de inte har sett. Sedan måste det vara någon slags plattform, och det skulle vara intressant om det kunde utvecklas i Stockholm. En gemensam plattform; om du går dit så vet du att det kommer vara någonting coolt och intressant.

Andreas: En öppen mötesplats där det kan börja byggas någonting. Där andra likasinnade kan skapa idéer. Kanske till och med ha ett rum där folk kan spåna på hur en scen skulle kunna se ut.

Egon: Någon aktör som kan sätta ihop olika slags events.

William: Det vore coolt med en aktör som varken är beroende av pengar eller öppettider, som har möjlighet att filtrera och välja ut det som är intressant och sätta det i ljuset för de som verkligen vill se det. L’amour – La mort är en bra grej som kan se till att det finns ett syfte och en förankring i något slags konstmedium.

14 september spelar Isolated Youth på kulturtidskriften L’amour – La morts releasefest på Nav i Sickla.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA