x

Samuel Beckett, Big Black och 30-minuters-regeln – ett samtal med Therapy?

Samuel Beckett, Big Black och 30-minuters-regeln – ett samtal med Therapy?

Therapy har genom åren ofta citerat den absurdistiska irländska författaren och poeten Samuel Beckett men har inte förrän öppningslåten på den nya skivan Cleave haft hans namn i en titel med låten Wreck It Like Beckett. Så hur kommer det sig att tog så lång tid att ha Becketts namn i en låt?

– Jag hade titeln ett tag men vi hade ingen låt, och jag ville att den titeln skulle ha ett väldigt starkt riff, säger frontmannen Andy Cairns till GAFFA och fortsätter:

– Vi nämner James Joyce i den gamla låter Potatoe Junkie (från deras andra platta Pleasure Death, reds anm.) och den har ett väldigt starkt riff så det fanns lite att leva upp till. Michael McKeegan, vår basist, kom med det nya riffet till repet en dag och frågade vad vi tyckte och jag sa: "det där är Wreck It Like Beckett.

Det känns som att ni cirklat runt Samuel Beckett under en lång tid nu.

– Jag är ett stort fan så jag måste vara försiktig, jag brukade tänka alltför mycket på det. Med Beckett finns det en tradition av väldigt mycket absurdism och humor men det finns också en sida som är väldigt seriös och sträng och vi ville inte representera den sidan av hans arbete med Therapy. Vi ville ha något som var mer fullt med liv.

Sen Crooked Timber har ni befunnit er på en ny kreativ nivå.

– De senaste åren har vi klickat igen, jag tror att vi vet numera var våra styrkor ligger som ett band, vi kommer också mycket bättre överens som musiker och människor. Vi har också en metod när vi repar att om alla gillar nåt så kör vi på det, men om det är nåt som inte klickar för nån så slösar vi ingen tid på att få det att fungera. Förut kunde vi kämpa med nåt i veckor, nu ger vi det 30 minuter. Funkar det inte så slänger vi det. Det vi gör ska vara roligt och när vi tittar tillbaka på de skivor vi gjort som vi gillar så är det de som var roliga att göra. Vi är ett band som trivs när allt rullar på, vissa band skapar bättre när det finns spänning och ”bråk”, de plattor vi gjort när vi bråkat är alla ganska hemska. Det finns band som köpt hela rock'n'roll-grejen, att det ska vara på ett visst sätt. Vi tre är inte såna och våra skitsnacksdetektorer är satta ganska högt nuförtiden, haha.

Det känns som att ni de senaste åren gjort två experimentella plattor och nu två raka melodiska.

– Efter A Brief Crack Of Light ville vi göra något mer melodiskt och vi gjorde Disquiet och det fungerade riktigt bra. Inte nog med att låtarna var roliga att spela det märktes att publiken gillade dem och det kändes väldigt naturligt. När det sen var dags för den nya skivan så skrev vi liknande låtar och det kändes bra, det lät Therapy. Eftersom vi aldrig gjort samma platta två gånger så tänkte vi varför inte testa det den här gången. Hade det inte känts rätt hade vi absolut börjat experimentera och vi skrev såna låtar men de hamnade inte på skivan.

Men det känns ändå som den nya är rakare än Disquiet, ni har skurit bort allt fett.

– Ja det stämmer nog. Callow till exempel hade en tredje vers och ett gitarrsolo men när vi lyssnade på den så kändes de bitarna onödiga så vi tog bort det. Vi tog bort flera delar i låtar som inte kändes naturliga, det får aldrig bli krystat.

Ni har haft många bra producenter, när och hur väljer ni vem som ska producera en platta.

– Egentligen skulle vi ha jobbat med Tom Dalgety som producerade Disquiet igen. Men när vi var klara med låtarna hade han redan skrivit på för tre nya plattor (Ghost bland annat, reds anm.) vilket hade inneburit att vår skiva skulle bli väldigt sen. Så vår manager föreslog Chris Sheldon (som producerade deras största hit Troublegum, reds anm.) så vi frågade honom och han var på med en gång. Och han gjorde ett kanonjobb.

Det känns alltid som att det funnits lite Big Black i Therapy? Så när ska ni göra er Steve Albini-platta?

– Vi har pratat om det. I början av vår karriär så ringde jag honom faktiskt, vi hade precis turnerat med Nurse-plattan och det precis innan Troublegum och vi ville spela in den med Albini. På den tiden ville han inte ha att göra med managers, och vi hade legat på Touch And Go i USA. När jag ringde honom så sa han att Corey Rusk som äger Touch And Go är en nära vän till honom och vi hade precis sajnat med ett storbolag så han kände att det inte var rätt mot Corey. Men innan varje platta snackar vi om att det kanske är dags för Albini-plattan. Det var nära igen med Suicide Pact-skivan, vi kontaktade honom men han skulle precis gå in i studion med Shellac. Så det är något vi vill göra och jag tror många Therapy-fans vill att det ska hända. Varje gång vi har en dålig dag, du vet vi kan snacka hur mycket som helst om Samuel Beckett, men om du är på dåligt humör eller har en usel dag och sätter på Songs About Fucking så känns allt bättre på en gång.

Kommer ni till Sverige snart?

– Vi hoppas det. Jag vet att vi spelar i England, Holland och Belgien fram till jul. Och efter jul ska vi verkligen börja turnera den nya skivan så jag hoppas verkligen vi kommer till Sverige då.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA