x

Avantgardet – en rörelse i rörelse?

Avantgardet – en rörelse i rörelse?

En trilogi ska knytas ihop. Rasmus Arvidsson pratar om en resa som började i desperation och fortsatte med självanalys. Nu är det istället omvärldens problem som står i fokus.

Följande konversation utspelar sig under en bilfärd mellan Göteborg och Klädesholmen, det är april 2016.

– Det är som om folk har väntat på någon som är exakt sig själv.

– Ja, eller … Nej. De har väntat på en PR-maskin.

(…)

– Det sårar mig när du säger så, det gör ont.

– Nej, det är menat som en komplimang, du är som en PR-maskin i dig själv, hur du når fram!

Det Björn Olsson, ikon i Göteborgs musikliv och Håkan-parhäst, påstår i podcasten Konversation är sagt med humor och värme till Rasmus Arvidsson. Avantgardet och Björn Olsson har vid tiden nyligen avslutat arbetet med bandets debutalbum För Många Dyra Skor Och Döda Ögon, mycket har hänt sedan dess.

Jag tänker på det där samtalet när jag så här två och ett halvt år senare går på Södermalm i Stockholm på väg till den pub där jag ska träffa Rasmus Arvidsson. Är han "exakt sig själv" fortfarande? Det där hjärtat utanpå som han så ofta talar och sjunger om, vad slår det för numera? Nu när vi är framme vid lansering av tredje skivan i ordningen: Alla Känner Apan.

– Jag identifierar mig mycket i den rollen. Dels från tiden innan jag började med musik och innan jag blev nykter. Jag kände att jag hade levt hela mitt liv för andra. För att passa in blev jag killen som var en clown som alla tyckte var rolig och trodde mådde bra. Men i själva verket är det ingen som får se den man är. Och efter tre plattor, där detta är sista delen i en trilogi där alla texter är självupplevda, så kände jag att alla som lyssnat känner mig nu. Musiken är en förlängning av mina känslor och skrivandet har alltid varit det som fått mig att våga stå för den jag egentligen är.

Mer än russinen i kakan

Rasmus vill se musiken ur ett större sammanhang. Snarare än singlar och hits har fokus legat på album och sammankopplade berättelser.

– Redan från början var jag inne på att vi skulle göra hela skivor snarare än en låt. På första skivan släppte vi inte en enda singel. Jag vill ge musiken vi skapar samma betydelse som musiken som jag lyssnat på har haft för mig och då kan man inte bara plocka russinen ur kakan. Det hänger ihop från första låten på första skivan till sista låten på den här skivan. Så om man har riktigt jävla tråkigt nån kväll kan man lyssna på alla tre skivor i rad, då kommer något tillföras.

Han ser något utarbetad ut där han sitter på andra sidan bordet. Glåmig, om man så vill. Kanske vore det märkligt annars då arbetet med nya skivan är i slutskedet. Han och producenten Jocke Åhlund jobbar stenhårt där i studion i Vita Bergen. Han berättar om att skivorna ändå skiljer sig i både ljudbild och arbetssätt.

– Första skivan spelade Patrik (Åberg, gitarrist och medgrundare till Avantgardet) och jag in till stora delar hemma i Nybro, sen kopplades Björn på. Med andra skivan tog vi ett kliv där jag och Patrik spelade in grunderna i Nybro, sedan åkte vi upp till Jocke och han lade till 50 procent av skivan. Den här gången gav jag skisser till Jocke med bara text och en akustisk gitarr. Sedan är det hans arrangemang, utsmyckningar och allt. Så skaffade vi oss automatiskt ett nytt sound.

Rekordkort cigg-paus. Sedan: 

– Det är det här med att alltid vara i rörelse. Det är samma live, vi använder inte alltid samma musiker och vi vet inte vilka låtar vi ska köra. Personen som går och ser oss två gånger får inte samma show. Jag har aldrig planerat ett enda mellansnack utan pratar bara från hjärtat i stunden.

Kunde inte lyssna på Håkan Hellström eller Babyshambles

För dem som någon gång kommit i kontakt med Avantgardets musik är Rasmus Arvidssons liv som före detta missbrukare en illa dold hemlighet. Han romantiserade dekadensen. Med hjälp av kultur såg han något annat och längtade bort från en kvävande medelklass-idyll. Han hamnade i London, där allt eskalerade.

– Det är fruktansvärt viktigt att ha förebilder och musik när man har den problematiken jag har haft. Att få höra historierna. Men, det kan också vara en potentiell väg till det destruktiva för att man idoliserar människor som lever destruktivt och romantiserar det. 

 När jag skrev till första skivan försökte jag desperat ta mig bort från allting. Under andra skivan kunde jag inte sätta på en Babyshambles- eller Håkan-låt. Den musiken som jag hade med mig när jag snurrade på i destruktiva hjulspår. Det var som att förpassa sig till de där åren och de dofterna, de gatorna, känslan i luften. Det hade varit akutpsyk direkt. Men nu har jag tagit tillbaka låtarna bit för bit. Det enda jag inte kan lyssna på är The Streets, det är fortfarande för intensivt, för mycket känslor direkt. Han är för pricksäker i sin poesi på något sätt. 

Han tittar sig omkring.

– Det är samma med stället jag valde att gå in på här nu. Jag vet att jag inte kan dricka. Men jag kan sitta här och njuta av att det är fotboll på TV på en pub och folk omkring mig dricker. Det får mig att behålla ena foten i det livet, fast med avstånd.

Om Rasmus förut hittade svaren 02:55 på en krog-toalett finns energin och vägen framåt numera i familjen, i musiken och fansen. Att han mår bättre är något han märker i både den musik han lyssnar på, men också i hur Avantgardet låter numera.

– Jag är väldigt hoppfull nu. Har väldigt mycket energi. Från att ha varit apatisk och fängslad av mitt missbruk och livet jag levt så är jag friare nu och det hörs i låtarna. Jag försöker skildra inte bara saker jag ser utan också ett tillstånd. Det är inte lika mycket inifrån mig själv, utan mer utåtriktat. Hela skivan och ljudbilden sjuder av liv. Jag mår verkligen väldigt mycket bättre nu och det är till stora delar tack vare musiken och publiken som är en unikt stor del av Avantgardet.

– Lyssnar man med ena örat så kanske man tror att första skivorna handlar om mig och att det är som min dagbok. Men inifrån mig så berättar jag också andras historia. Och genom att ta in andra berättar jag om dem genom mig.

Tappa i trovärdighet?

Nu när nästa kapitel om Avantgardet ska skrivas, hur ska ett band med ett så tydligt underdog-perspektiv undvika att bli för stora för sin egen indie-kostym? När tematiken i texterna är missbruk och berättelser från samhällets utkant, riskerar det att tappa i trovärdighet framöver, när tillvaron för Rasmus blivit stabil och trygg? 

– Jag har varit i en massa olika samhällsskikt på något sätt. Uppvuxen i trygghet, glidit helt utanför skyddsnäten och sen landat tillbaka på fötterna igen. Men även om texterna kommer inifrån mig och alltid är sanningsenliga så betyder det inte att de alltid måste ta avstamp från min situation. Dessutom känner jag att en röst verkligen är värd något om du försöker rikta den då åt ett håll som inte enbart tjänar dig själv.

Han fortsätter:

– Varför jag skriver detta nu är för att jag tycker att det är relevant nu. Känner jag inte att jag kan skriva något som är sant eller relevant så kommer jag låta någon annan göra det och inte ta någons energi eller tid i anspråk. Men samtidigt som jag har en mer stabil social och vardaglig plattform på det personliga planet så har jag aldrig mått sämre över hur samhället ser ut i övrigt. Det finns mer viktiga ämnen att ta upp och behandla än någonsin. Ämnen som jag tycker populärkulturen har ett ansvar att lyfta fram eftersom det nya medie- och politik-landskapet inte direkt har det högst upp på sin agenda.

– Man kan ljuga på olika sätt, du kan vara en posör, men det kan också handla om att du skriver saker som inte är du längre. Att du fastnar och gör samma skiva två eller tio gånger. Där handlar det om framåtrörelse. Därför hade jag verkligen inte kunnat släppa den första skivan idag.

En låt om var han befinner sig just nu är Alltid Bakom Er.

– Det är nog essensen i Jockes och mitt samarbete.

Han skiner upp när han fortsätter:

– Delar av den är en gammal tänkt Caesars-låt. Om man efter tre skivor skulle skicka ut en låt som skulle sammanfatta Avantgardet, allt vi står för, då skulle jag kunna använda den. Texten är som ett stickprov av allt jag vill skriva om, de mörka vrårna som annars inte får så mycket ljus på sig. Och den tar upp ämnen som är väldigt aktuella idag. Så länge Sverige och världen ser ut som den gör ser jag ingen anledning till varför jag skulle skildra något annat än verkligheten.

Jobbade där han låstes in

I två års tid jobbade Rasmus Arvidsson inom socialpsykiatrin, en tid han beskriver som meningsfull. Några år senare såg det, minst sagt, annorlunda ut. Nu vill han hjälpa andra med sina texter.

– Jag var själv inlåst på samma typ av ställe som jag jobbade på innan. Jag tänkte: När ska vi ha rast? När ska vi gå hem? Nej, just det, jag sitter själv här. Jag har alltid försökt göra något meningsfullt och är stolt över att många nu känner sig sedda genom mina texter. Det räcker att en enda person blir hjälpt av en enda låt jag skriver för att det ska vara värt att göra tio skivor till. Väldigt många hör av sig, det behöver inte vara stora saker; ”Vad ska jag säga till min kompis som dricker för mycket?”. Det kan vara jättesvårt, men det viktiga är att man känner sig sedd. Det är vad jag känner är viktigt med mina texter.

Men tycker du att ni når fram till rätt personer?

– Vi försöker göra väldigt mycket olika saker, vissa artister tappar det där och tycker det är svårt när de blir större och vill göra större spelningar. Det kan vara oförenligt av olika anledningar. Men vi kommer alltid spela där publiken får ut mest av oss. Om det är på en stor festivalscen eller i ett vardagsrum spelar ingen roll. Vi spelade på Gröna Lund men samma vända helt gratis på en gatufestival och inne på Elefantpojken utan någon scen och med högtalare vi hyrde för egna pengar. Det är viktigt att kombinera det där. På den där gratisfestivalen kom det fram en mamma med sin dotter och som ville tacka för att vi spelade på ställen som gjorde att hon kunde komma med sina barn. Nästa kille jag pratade med var en fotbollshuligan. Jag känner att vi når folk i alla åldrar och situationer som förenas i något, det är något jävligt demokratisk i det där. Avantgardet har blivit som en rörelse som är inkluderande på ett sätt jag inte sett någon annanstans. Och det är inte tack vare oss utan tack vare publiken. De har verkligen visat oss att det går att sjunga samma sång oavsett vem du är eller var du kommer ifrån. Vi ser det inte som att vi står på en scen och spelar för en publik utan vi spelar tillsammans med vår publik.

"Det är som ett heltidsjobb på ett heltidsjobb"

Från ett stökigt första gig på Oceanen i Göteborg stod Avantgardet i somras på Skansens scen. På vägen har de plockat upp (bland andra) Daniel "Hurricane" Gilbert, Matti Ollikainen (Franska Trion) och hunnit jobba med både Peter Birro och Henrik Schyffert.

 Jag tror att vi påminner människor som varit i en bransch i väldigt många år om varför de tog upp en gitarr eller filmkamera för första gången, om den där replokalen där man inte kunde spela men visste att det är detta man vill syssla med.

– Jag kastar mig in i detta för att ge allt. Precis som jag gav allt för att gå under när jag var missbrukare. Att skaffa pengar till droger, upprätthålla en fasad. Det är som ett heltidsjobb på ett heltidsjobb. Nu riktar jag all den energin åt ett positivt håll istället. Helhjärtad dedikation. Det är nog förklaringen till varför folk vill jobba med mig och oss.

Men ett snabbt, skakande tåg kan också leda till att en del tycker att det bullrar för högt. För Rasmus Arvidsson finns svaret till framgången i publikhavet.

– Egentligen är vi ju bara oss själva. Så om någon tycker illa om Avantgardet så är det verkligen om mig och oss, inte om en roll vi spelar eller något vi bygger upp i förhoppning om att folk ska gilla det. Alla vi jobbar med och som är en del av det här är uteslutande våra vänner och människor jag genuint älskar. Om det finns en sak som kännetecknar Avantgardet så är det nog den där kärleken, i synnerhet från fansen och publiken som vi spelar för live. Avantgardet kommer alltid vara till stor del ett liveband. Och vilket bolag du än sajnar med, hur mycket pengar du än kan strössla på en release eller vilka recensioner du än får så kan du aldrig lura en publik. Och det är nog det finaste av allt. Att Avantgardet består till allra största del av vår publik.

Här ser du Avantgardet framöver:

27 okt - Pumphuset, Borås
9 nov - Backstage, Linköping
16 nov - Satin, Örebro
17 nov - Pustervik, Göteborg
23 nov - KB, Malmö
24 nov - Hus 57, Ängelholm
30 nov - Debaser Strand, Stockholm
1 dec - Kulturens Hus, Luleå
7 dec - Kungen, Sandviken
8 dec - Katalin, Uppsala
21 dec - Kalmarsalen, Kalmar


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA