x

Dags att bryta med det ohållbara

Dags att bryta med det ohållbara

Med ett manifest och med helt egna premisser står Say Lou Lou redo att möta sin publik. Duon var bara tvungen att offra en hel skiva.

Det gick på nolltid. Från att en demo laddades upp på Soundcloud så hade enäggstvillingarna Miranda och Elektra Kilbey helt plötsligt hela jorden vid sina fötter. Med bara tre låtar i bagaget påbörjades en resa fylld med möjligheter – men också många hinder – innan den hyllade debuten Lucid Dreaming släpptes i början av 2015.

– Vi körde bara på. Vi kände oss tvingade att hålla oss ambitiösa. Hela karriären fram till debuten var lite som att ”catch up to ourselves”. Det blev väldigt mycket med så många intryck. Efter konstant turnerande i fyra år så kände vi att vi var tvungna att kliva bort. Typ wow – varför gör vi det här och vilka är vi? Vad är det vi vill göra egentligen?, säger Elektra.

Och tyst blev det. I musikbloggar och bland nördiga journalister började jargongen: när ska uppföljaren komma? Ur askan har istället Say Lou Lou lärt sig mycket om branschen – och mer om sig själva. Inför Immortelle andas projektet ett självständigt konstverk som skapats på de två kreatörernas egna premisser. Ur den askan föds ett album som inte bara har skapats annorlunda, men som går en helt annan väg rent musikaliskt.

– Vi kom fram till att mycket har varit bra under förra perioden med Lucid Dreaming, men vi började kolla på vad som inte funkat. Då kom vi fram till att det inte hade känts bra med att stressa fram någonting och att vi inte hann tänka eller känna efter. Processen är en viktig del i arbetet och mår man skit under den så reflekterar sig det i verket. Då börjar man hata det.

Kastade en hel skiva och började om

Istället tog systrarna fram den stora bultsaxen och började klippa bort saker som inte fungerat och människor som sugit energi. De skrev en ny låt varje dag under flera år, ibland två, och till sist insåg de båda att det inte fanns något vettigt att säga – eftersom livet på ständig turné inte gav de historier man ville berätta. Det fanns inget ”liv” kvar med andra ord.

Sanningen är den att ett helt album skrevs på de mer än tre åren efter debuten, men det skrotades helt. Anledningen stavas Trent Mazur och Dash Le Francis. Två producenter som Say Lou Lou klickade med omedelbart och som hjälpte till att skapa ljudbilden till nya skivan.

– Vi träffades random i Los Angeles och det var musikaliskt som kärlek vi första ögonkastet. Vi bestämde snabbt att vi ville göra en hel skiva tillsammans och då gick vi vidare med det som ett nytt koncept. Vi skiter i allt liksom och går vidare, säger Miranda.

Är det läskigt att prova någonting nytt?

– Jag tror att det är 95 procent uppfriskande. Allt är 100 procent jag och då finns det ingenting att ha ångest över. Man lägger fram en del av sig själv på bordet lite grann och det är läskigt så klart. Men samtidigt är det här de vi är nu. En version av oss, säger Miranda.

– Ja, och det är också första gången som jag är så självsäker på att jag älskar den här skivan. Så rädd är jag nog inte och jag har ingen ångest över vad andra ska tycka som med första skivan. Klart man vill att folk ska lyssna, men det är vad det är, säger Elektra.

Bland Beatles kvarlämnade instrument

Inspelningsprocessen var annorlunda. Duon upplever den som den bästa i deras liv och den stora skillnaden var att allt gjordes i ett svep och på plats. Inte via mejl och inte utspritt. Även de dagar då duon bara övervakade produktionen gav mervärde under det konstnärliga skapandet. En sak som sticker ut är att skivan spelades in live, bland annat med en orkester.

– Vi lyckades få så sjukt grymma musiker att spela på skivan. Det är ju svårt med tanke på att det typ är ”old school”. Vi lyckades hyra Capitol Studios i Hollywood och spelade in med en tolvmannaorkester med stråkar på hela skivan.

Upplevelsen var enligt duon otrolig. Här bland Nat King Coles piano, Beatles kvarlämnade instrument och ”the original echo chamber” tog de båda plats och upplevde att skivan fick liv.

– Vi fangirlade lite och sa typ att ”väggarna kan tala”. Vi jobbade med en fantastisk stråkarrangör och det gjorde verkligen skivan. Att få höra dem spela och höra när allt blev verkligt ... Det var en stark dag men nu börjar nästa utmaning.

– Ja, hur ska vi få till tolv stråkar på scen när man spelar på klubb eller liknande. Det här är så bombastiskt, men vem vet? Kanske blir det en minimal electro-version eller nåt. Det ska bli kul att se.

Idén med hysterikliniker

Bakom Immortelle ligger mängder med research och förarbete. Innan albumet skapades så föddes också ett manifest som ligger till grund för vad albumet ska representera. Say Lou Lou vill bjuda in sina fans till en ny värld både rent musikaliskt och även visuellt. Den första inspirationen var ”de sju dödssynderna”, men den lever inte kvar mer än att albumet har just sju låtar.

Inspirationen blev istället hämtad från mängder av håll. Från Tolvskillingsoperan till James Bond-ledmotiv och mycket film. En del av det konstnärliga manifestet grundar sig också i kvinnans roll i samhället och konstens sätt att förmedla det på. De diskuterar idén med hysterikliniker och andra manifest som har att göra med feminism och konst. Däribland dadaismen. Manifestet ska vara det som ligger till grund för allt – musik, artwork och videor. Och just albumets namn har en alldeles särskild mening.

– Den titeln har vi haft sedan början. Immortelle är en kvinnlig böjning på franska och betyder odödlig. Sen så är det också en blomma som alltid blommar och som genom historien använts som ett slags elixir i krämer och parfymer. Vi har tänkt på kvinnlighet och att en kvinna inte behöver vara en fixerad eller konstant kropp eller roll. Man utvecklas ständigt med nya grenar utan att behöva stanna på en punkt. Man får växa hela tiden. Det är en viktig del av manifestet, säger Miranda.

För sin personliga del skrev också Elektra och Miranda ett eget manifest. Att inte behöva jobba med folk som suger energi eller med män som uttalar sig nedvärderande eller som inte respekterar deras vision.

– Jag tycker alla borde ha ett eget manifest. Vissa gånger kan man träffa gamla vänner eller så som man känner sig så trött efter ett möte. Varför har vi en sådan besatthet vid att upprätthålla relationer med folk man inte mår bra av? Det gäller alla – oavsett om det är familj eller vem som helst i livet. Cut them out!

"Varför ska vi ha deadlines om vi nu vill vara indie?"

Under vårt samtal blir systrarna avbrutna en gång av sitt skivbolag. Det är just det färdigskrivna manifestet som ska mejlas in. Det skrattas och koncentreras. Just albumet har skjutits upp en månad så det är mycket som ska förberedas och anledningen till att fansen fick vänta lite längre känns självklar.

– Det blev en dominoeffekt av att trots att albumet varit klart i ett halvår typ så har vi hållit på med mycket runtomkring som visuals och videor. Vi gör ju allting själv med vänner och andra kreatörer. Och vi har så många idéer, säger Miranda.

– Ja vi ville hellre skjuta på det en månad än att bara få ut allt i någon konstig ordning, fyller Elektra i.

– Sen så känns det ju konstigt att om vi vill vara indie och göra allt själva – varför ska vi följa en deadline? Som vi dessutom satt själva? Vi bestämmer själva och klart folk bryr sig men det kommer bli bättre så här.

Mitt i diskussionen om albumets nya releasedatum börjar vi kolla på affischerna i skivbolagets mötesrum. Det är en vild blandning av musikgenrer och årtal. Ögonen fastnar på en annan oväntad duo – Antique – och under en kort period nynnar systrarna fram vad som kan tänkas vara Opa Opa.

I tidigare intervjuer har jag läst att ni beskrivs som svåra att komma nära. Hur känner ni inför det? Jag delar inte den upplevelsen just nu …

– Vi är väldigt privata personer och så här i sociala mediers storhetstid så är vi verkligen inte ”det här är min middag”, ”det här är min pojkvän”. Framför allt glömmer nog många att vi är två olika personer och Say Lou Lou är ett konstprojekt – även om det kan vara kommersiellt och personligt. Vi är inte hemlighetsfulla när vi träffar journalister eller så.

– Många jag ser upp till delar mycket av sitt privatliv online, men det är inte den jag är. Inte just nu, men vem vet hur framtiden ser ut? Ofta så får vi höra kommentarer som ”vad korta ni är” och många förväntar sig att vi ska vara långa "ice queens" som kommer in med en viss attityd. Men så är vi ju bara de vi är – helt normala liksom.

Historien om när kvinnan räddar mannen

Just den här skivan är faktiskt i sina stunder väldigt personlig. När det kommer till texterna reser lyssnaren från historier om hur kvinnan i slutändan räddar mannen – som i just låten Immortelle som behandlar dynamiken där män ses som krigare. Men som i slutändan räddas av kvinnan. Ett viktigt symboliskt värde för duon. Sen så sjunger de en duett till varandra i Love To Me.

"They say it’s just biology / that the devil in you is the devil in me

I want to hit her where it hurts / and maybe it’s my curse / for better or worse / I hope I die first"

– Texten är verkligen spot on då vi bråkar mycken med varandra. Vi har verkligen en märklig love-/hate-relationship. Vi jobbar ju ihop och är enäggstvillingar. Vi umgicks inte supermycket när vi växte upp, men det ändrades ju i och med Say Lou Lou. Det är en utmaning när man älskar någon mer än något annat i världen – och samtidigt så stör man sig på någon annan ibland.

– Typ en del av texten handlar om att hur mycket jag än vill döda dig så hoppas jag ändå att det är jag som dör först.

SIDESTORY: Tolkar sin mamma och pappa

En annan låt på skivan är en cover som ligger duon närmare än vad många anar vid första överblicken. Under The Milky Way är skriven av systrarnas pappa Steve Kilbey (från australienska bandet The Church) och mamma Karin Jansson (från punkbandet Pink Champagne).

– Vi har aldrig planerat att spela in den och när folk har sagt de så har vi alltid sagt ”men driver du?”. Nu hände det av en slump och Trent (Mazur) började plinka på den. Vi bytte allt och ändrade till en ny ackordföljd. Väldigt annorlunda från originalet och den kändes mer djup och efter en demo så gillade vi den så pass mycket att den blev kvar.

– Det här med att göra upp med låten och vår relation med våra föräldrar och med vår identitet ... det var jobbigt och awkward, men också viktigt att göra något som kändes hundra procent naturligt. Det var svårt, men vi la in vår känsla i den och gjorde den till vår. Det är jag glad över. En emotionell tolkning av låten, helt enkelt.

Systrarna i Say Lou Lou älskar verkligen att göra covers och har tidigare släppt hyllade versioner av bland annat Bee Gees Stayin’ Alive och Daft Punk & Julian Casablancas Instant Crush.

Vad är grejen med covers?

– Det är en sådan utmaning och vi älskar ju musik men våra sjuka hjärnor snappar verkligen upp text. Vi vill typ vara med i det där amerikanska programmet där man ska kunna låttexter och vinna pengar, säger Miranda och fortsätter:

– Ibland tar vi en låt vi inte haft en relation till och när man sätter sig ner med låten så upptäcker man nya saker och hittar en värld inom en låt som man inte visste fanns. Typ som när vi gjorde Tame Impalas Feels Like We’re Only Going Backwards så hade jag ingen aning om att det var en sådan typ av låt. Trodde det bara var en skön progressiv låt, men texten ... Herregud! Vi fick till en känslosam version av den.

– Vi är sugna på att göra en coverskiva och hitta ett typ av tema. Kanske countrylåtar eller gamla klassiker? Och sen göra det på vårt sätt. Att reinventa en låt är som att skriva en helt egen låt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA