x

KRÖNIKA: "Petruskorset som hemsöker mina drömmar"

KRÖNIKA: "Petruskorset som hemsöker mina drömmar"

(Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte GAFFA.)

Det är fredag kväll, jag sitter i godan ro och betar av öppna flikar i webläsaren och lyssnar på musik. 23.22 dimper det ned ett mejl i inkorgen som får mig att haja till.

Avsändare: XXX RADIO

Ämnesrad: pooch

Av nyfikenhet öppnar jag mejlet som lyder: "yo anders", samt en Soundcloud-länk. Jag vet att jag borde motstå impulsen att klicka, då helhetsintrycket skriker spam och clickbait med sin enda en hälsningsfras och en lösryckt länk. Av länken framgår det att avsändarens Soundcloud-konto och artistnamn är "satan cross" [efter att ha blivit bannlyst på Soundcloud nu återuppstånden som "banned crazy"].

Mot bättre vetande klickar jag mig vidare och hoppas på det bästa. Mannen bakom kontot uppger sig komma från USA och har skapat titlar som The Future So Timely (Retard) och Twiztid We Dont Die (gissningsvis syftandes på horrorcore-bandet Twiztid), samt spellistan "witch party" där han inkluderar det mesta av sin katalog.

Det första stycket jag lyssnar på verkar vara en demoversion, betitlad Ritual Demo. Det är stundtals mycket svårt att tyda de vokala lätena. Över en monoton, samplad trumma hörs svamlande fraser och vad som låter som ett djävulsdyrkande mantra, antagligen menat att invagga lyssnaren i en suggestiv stämning. En lyssnarkommentar summerar hur de flesta som hör verket lär reagera:

2:27. LMAO WHAT THE FUCK HOW DID I COME ACROSS THIS

Resten av "låtarna" är en blandning av liknande, mässande ramsor och nästintill olyssningsbar noise. Något som stör nästan lika mycket som (o)ljuden i sig, är ovissheten om det rör sig om skämt eller gravallvar. Med tanke på att den mystiske kreatören har laddat upp 11 spår de senaste fyra månaderna, lutar det åt det senare.

Jag kan bara spekulera i varför "satan cross" tror att jag skulle uppskatta hans sataniska konstnärskap. Kanske har han ramlat över min Tumblr-blogg Extreme Body Horror, som finns kvar från när jag under mina filmstudier 2013 analyserade 1980-talsrysaren Hellraiser. Kanske har han råkat surfa in på min recension av White Rings senaste platta, översatt och tänker att jag är en svensk auktoritet inom genren häxhouse.

Visst vore det enkelt att bara besvara mejlet för att reda ut frågetecknen, men jag vågar inte. Min fruktan inför den ondska som tillkallas är så stor att jag inte vet om jag är redo att öppna porten, ungefär som när Kirsty i Hellbound: Hellraiser II hamnar i cenobiternas rike och är en hårsmån från att aldrig komma därifrån. Som tur är befinner sig korsmannen på betryggande avstånd i staterna, dock är de mörka energier han sänder ut via ljudvågorna desto mer närvarande.

2:37. I didn't know what to expect, and I still don't, but I can't stop listening to this. Strangely hypnotic. Nice work.

Lyssnaren har en poäng i att Ritual kommer åt en. Själv ser jag bara Pigernes Ole från Riket framför mig. Handlingen i Lars von Triers skruvade 1990-talsserie utspelar sig på sjukhuset med samma namn, där något är fruktansvärt fel eftersom byggnaden står på rutten, ohelig mark. Rikets psykiater, kallad Pigernes Ole, håller till i källaren där han har mottagning för kvinnor med psykisk ohälsa. Hans musikterapeutiska pedagogik är ambitiös men en arbetsmiljöinspektion skulle förmodligen ha synpunkter på hur slagverk tillämpas i undervisningen.

Trots mina betänkligheter, har jag "satan cross" att tacka för att jag nu är sugen på att se om Riket. Även om jag inte känner något skriande behov av att fördjupa vår kommunikation, tvingas jag erkänna hans inflytande över mig, en (indirekt) makt över mitt beteende som är så pass skrämmande att jag överväger att gå i terapi hos någon som kan trumma lite sans och vett i mig.

Har du en krönika eller ett debattinlägg du vill få ut? Kontakta oss på [email protected]


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA