"Som musiker är man del av en uråldrig och subversiv tradition"

"Som musiker är man del av en uråldrig och subversiv tradition"

Det nya självbetitlade albumet av Crash Nomada är starkt berörande. Musiken gör att en både blir glad och känner sig starkare, trots att lyriken ofta är rätt mörk. Texternas internationella, historiska och filosofiska djup och bredd är intressant och spännande. Ragnar Bey från bandet berättar om hur allt ligger till, men först måste vi reda ut en sak.

Ragnar Bey, är det ditt eget namn eller är det att betrakta som ett artistnamn?

– Ragnar är mitt riktiga namn. Men Bey är taget som artistnamn, jag har bott i Turkiet och bey är ett gammalt ord för en hövding där. Jag gillade den blandningen med mitt fornnordiska förnamn.

Det är sex år sedan förra fullängdsalbumet släpptes. Är det arbetet med skivan som fått ta denna tid?

– Ja, vi ville göra en skiva på traditionellt vis med producent, mycket förarbete och inspelning live i studion. Och det har tagit tid, vi har haft över 40 låtar under fem års tid, varav 10 valts ut till albumet.

En väl genomarbetad platta detta alltså. På förra albumet Atlas Pogo var texterna på engelska medan på nya självbetitlade albumet istället lyriken är på svenska.

– Jag skrev på svenska i mina första punkband i början av nittiotalet, men gick sen över till engelska. Det är kul och lättrimmat, men inför den här skivan hade jag svårt att nå den här riktiga poetiska intensiteten och närvaron som jag ville åt, så då blev det på svenska. Jari Haapalainen som producerat skivan har också fått mig att jobba mycket hårdare med texterna än jag någonsin gjort tidigare.

Bandnamnet Crash Nomada är alltså också titeln på det nya albumet. Vi är flera som funderat över vad det egentligen betyder, vad är bakgrunden till namnet?

– Vi kom faktiskt inte på någon titel som kändes helt rätt för plattan så då tänkte vi att någon gång ska man ju släppa ett självbetitlat album.

– Det vi tycker är bra med vårt bandnamn är att det funkar på många språk och trots att det egentligen inte betyder något förhoppningsvis ändå ger en fingervisning om musiken på något sätt. Crash som något intensivt och explosivt och Nomada som en blandning av nomad och armada, något nomadiskt och rörligt men också lite nautiskt piratigt.

En mer traditionell inspelningsprocess alltså denna gång, med utomstående producent och inspelning i studio. Kan du berätta lite om skapandeprocessen?

– Jag har alltid gillat att jobba i band där man är en del av en kreativ helhet. Musiken är alla med och skriver, tidigare har vi jobbat tillsammans med texter också när det var på engelska. Men de svenska texterna på den här plattan har jag skrivit och även ganska mycket av musikgrunderna på skrivbordsnivå. Sen blir det ju oftast lite annorlunda när alla är med och arrangerar och snickrar på det i replokalen och det är alltid bra. Och Jari Haapalainen som har producerat har gjort låturvalet och tagit musiken i den här riktningen. Vi har repat stenhårt och spelat in allt live i studion analogt på rullband. Jag har även satt det mesta av sången live tillsammans med musiken.

Mitt i den punkiga stilen hos Crash Nomada finns också influenser från folkmusik från andra delar av världen, vilket bidrar till den alldeles egna musikstilen.

– Vi brukar för enkelhetens skull kalla vår musik för global folkpunk. Vi inspireras av folkmusik från hela världen och har en bakgrund inom punken. Men på det här albumet har vi i viss mån tagit en ny riktning, lite mörkare och tyngre och mer postpunkigt.

Crash Nomada känns kanske mer politiskt, mer ställningstagande, på detta album än tidigare. Å andra sidan går det idag knappast att säga något vettigt utan att det kan anses vara politiskt.

– Precis, mycket i samhället har blivit mer politiserat, men på ett ganska ytligt sätt. Personligen brukar jag undvika ordet politik i musiksammanhang även om jag förstår att det ofta används i positiv bemärkelse. Det är ju bara ord egentligen, men jag föredrar att säga att vi är socialt engagerade. Konst kan aldrig vara politik, det politiska borde bli mer konstnärligt, men inte göra oss konstnärer till politiker. Då får man ofta slentrianideologiskt och plakatpolitiskt tråk. Jag har velat berätta berättelser som är på riktigt, nästan journalistiskt, på den här plattan, och för mig säger de berättelserna i sig mycket mer om samhället och världen än politiska slogans eller tomma ställningstaganden på sociala nätverk

Detta sociala engagemang genomsyrar också hela albumet. Berättelserna är ofta ganska mörka men musiken förmedlar ändå en starkt hoppfull känsla. Trots allt finns det anledning att se framtiden an med tillförsikt?

– Ja precis, det är ju en balans mellan mörker och hoppfullhet i texterna. Och den är alltid svår. Men jag tror på oss människor, vi måste göra det, även om det kan se ganska dystert ut i världen. Jag tror också på musikens inneboende subversiva och helande kraft, hur romantiskt det än låter. Musik kan förändra världen och oss människor till det bättre.

"Vi kan skapa något av ingenting, i vänskapen, i mötet med andra och i musiken"

Låten Stenålderssjäl ifrågasätter klokheten i att mänskligheten ens lämnade livet på den afrikanska savannen och började bygga vår civilisation till det vi har idag. Kan du berätta mer om den låten?

– Jag gillar att läsa böcker om evolution och historia, som exempelvis Sapiens och Homo Deus av Yuval Harari eller Lasse Bergs böcker om Kalahari. Det är tveksamt om vår historia under de senaste tiotusen åren, det som kallas civilisation, egentligen varit så bra för oss eller planeten. Övergången från att i hundratusentals år levt som nomadiska samlare och jägare till att bli fastboende har i de flesta avseenden lett till katastrof. Men inte bara materiellt sett, utan jag tror även att vi har tappat kopplingen till något fundamentalt inom oss. Låten Stenålderssjäl handlar om detta inom ramen för en treminuters rockdänga. Vari ligger framstegen med all så kallad civilisation och information om det oftast leder till förtryck och fake news? Men bortom ytterligheterna av å ena sidan religiös fundamentalism och å andra sidan sekulär konsumtionstomhet tror jag att vi alla kan knyta an till en uråldrig spirituell medvetenhet som vi bär med oss. Ordet spirituell är kanske inte optimalt och inte ordet själ heller, men de funkar i brist på andra ord. Vi kan skapa något av ingenting, i vänskapen, i mötet med andra och i musiken exempelvis. Det behövs inte så mycket mer.

Det är stärkande att ändå höra så optimistiska tongångar och lyriken på albumet är aldrig utan hopp även när den har mörka stråk. Det spännande spåret Ingenting Är Sant, Allt Är Tillåtet berättar om flera historiska personer och episoder som tillåts ta plats i samma låt.

– Jag har velat vidga gränserna för vanlig musiklyrik och eftersom ingen tidigare har sjungit om Hugo Ball, Emmy Hennings, Nietzsche och assassinerna i samma låt var jag tvungen att göra det. Nä, men jag har alltid intresserat mig för skärningspunkten mellan konst, tro och filosofi. Mellan det anarkistiska upplösandet av alla regler å ena sidan och total underkastelse och tro å den andra. Från Hugo Balls mytomspunna kollaps efter att ha dekonstruerat språket i sin berömda ljuddikt till Nietzsches legendariska nervsammanbrott vid hästen i Torino och assassinernas – i efterhand förmodligen överdrivet romantiserade – brott med alla religiösa dogmer när de försökte skapa ett paradis på jorden. På något sätt illustrerar dessa skeenden vårt behov av ramar och samtidigt hur viktigt det är att hela tiden omvärdera eller krossa dem. Kanske är det credot och den heliga eld många punkrockare och rebeller dansar kring. Sen är det ju den här balansgången mellan att bra rocklyrik bör vara både smart och lite puckad på samma gång.

Haha, smart och lite puckat ja. Men alltid med en seriös underton. Likaså berättande Cuatro Caminos utspelar sig i ett Europa som inte alltid är den vänliga och välkomnande plats en kunde önska att det vore.

– Jag har under flera år försörjt mig och levt som gatumusiker ute i Europa. Främst Madrid, Paris och London. I låten Cuatro Caminos sjunger jag om olika människor jag levt och spelat med. Texten skrev jag när det var som mest diskussion om att tiggeri skulle förbjudas. Folk som inte levt på gatan snackar så mycket skit och vill bara ta politiska och ideologiska poäng. Jag gillar exempelvis Birgitta Stenberg mycket, en del av hennes böcker skildrar intensiteten och människoöden ute i olika städer i Europa på ett drabbande sätt. Här har jag velat göra det också fast inom ramen för en låt.

Spåret Ljuset Som Du Sökte släpptes som singel och video redan för ett par år sedan men har nu även fått en välförtjänt plats på albumet. Känner du själv släktskap med den omsjungna konstnären Ivan Aguéli?

– Ja, och det tror jag många gör. För mig finns det en stark koppling mellan tro, sökande, kreativitet och strävan efter samhällsförändring. Aguéli var ett föredöme gällande det. Jag har länge intresserat mig för esoterisk och spirituell undergroundkultur. Under senmoderniteten har mycket subversiv konst, så som exempelvis dadaism, situationism, punk, hip hop och många andra inspirerande undergroundrörelser skett och verkat i en mer sekulär miljö. Men om vi går längre tillbaka, innan moderniteten så finns hela det subversiva och frihetliga undergroundspektrat representerat i en religiös kontext, sufism, gnosticism, hermeticism, schamanism och så vidare. Och i den formen av spirituell och esoterisk verksamhet tror jag att vi kan hitta mycket inspiration som kan hjälpa oss ur den samtida ideologiska, konsumtionssekulära och mainstreamreligiösa dogmatiska meningslösheten som breder ut sig.

En av de mjukaste låtarna på albumet är spåret Någon Form Av Svar som riktar sig till ett du som kanske på ett eller annat sättet känner sig utanför det som förväntas av oss som människor idag.

– Ja den handlar om olika människor som jag känner och har träffat. Kanske handlar den också om dig och mig och de flesta människor? Sökandet efter förklaringar och mening i livet kan vara både hopplöst, viktigt, meningslöst, meningsfullt och farligt. I den här låten har jag försökt illustrera några av dessa skeenden och på något sätt hylla den strävan och kamp som många går igenom fast de blir missförstådda och saker kan gå snett.

Det är, som det också heter i senaste singeln från albumet, en mörk europeisk himmel vi lever under. Ändå är det kärlek och hopp som hela tiden genomsyrar musik och lyrik på plattan. Så var kan vi ändå hitta styrkan att tro på våra medmänniskor?

– Det glädjer mig att du tycker att kärlek och hopp ändå lyser igenom på skivan, jag har varit lite orolig att texterna skulle kännas tunga ibland. Men för att svara på frågan så är det just i människorna jag hittar styrkan att tro på mina medmänniskor.

"Musik bär på vissa magiska egenskaper som andra sysslor inte gör"

Inledningsspåret är en låt som utgår från äldre mytologiskt stoff om makt och motstånd.

– Ja, Tusen Sånger bygger delvis på den gamla bibliska berättelsen om Babels torn. Vi måste tro på att vi kan samarbeta och bygga torn och prata olika språk. Oavsett vad makthavare, internetmobben eller berättelser om gud säger.

"Jag tar inga order och jag ger inga order och ni får mig aldrig jag svär", sjunger du också här. För mig återger detta något av plattans själva essens. Går det att leva detta i det dagliga livet?

– Ja. Det är ett bra frihetsmotto oavsett hur man lever. Och det är bra att ha motton att sträva efter. Men det kan också vara bra att inte alltid leva efter sina ideal och motton. Jag har under livet haft många olika sorters jobb där jag fått hålla käften och ta order och det har varit nyttigt. Men jag har också levt på musiken och levt fritt utanför samhället. Just nu jobbar jag deltid på bibliotek, det är ett jätteviktigt jobb som jag är stolt över. Ibland känns det lika viktigt och röjigt som musiken. Biblioteken är en av de sista utposterna i samhället där vem som helst är välkommen och vi kan i princip fixa vilken bok, kunskap, konst, musik och film som helst till dem och alla får vara där utan att behöva betala. Men musik bär förstås på vissa magiska egenskaper som andra sysslor inte gör. Och det måste vi som är musiker knyta an till och respektera. Att man är del av en uråldrig och subversiv tradition. Vi har tillsammans med schamaner och medicinfolk alltid varit länken mellan det heliga och profana, samtidigt som vi aldrig varit en del av makten.

Nu finns nya albumet ute för alla att njuta av. Så redan nu börjar en längta efter ännu mer musik av Crash Nomada och undrar försiktigt över en eventuell nästa platta, kommer det att dröja sex år även denna gång?

– Planen är att göra lite mer dansiga instrumentala grejer och kanske något på engelska igen. Det kommer grejer på svenska också, fast det kan kanske dröja, men förhoppningsvis inte lika länge denna gång.

Crash Nomada är känt som ett band med en fartfylld och sprudlande scenshow. Jag har själv aldrig haft förmånen att kunna se er live och undrar såklart både för egen del och för läsarnas räkning när och hur ni kommer vara ute på vägarna igen?

– Vi har releasefest och spelning 29 november på Debaser i Stockholm. Vi håller på att styra upp gig runtom i landet så förhoppningsvis blir det ut och åka lite i vår och några festivaler nästa sommar. Vi har en klubbgigshelg i London på gång i vår också.

Lyssna på det färska albumet:


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA