x

Bob Hund – the last band standing

Bob Hund – the last band standing

För drygt 25 år sedan ville de inte nå ut med sin musik. Nu har de spelat på Allsång På Skansen. Bob Hund sammanfattar ännu ett hundår men vägrar fastna i nostalgin – och hur ser egentligen framtiden ut?

Enligt den kinesiska kalendern är 2018 hundens år. Sist det inträffade hade Bob Hund en längre albumpaus, och förrförra gången släpptes deras debutalbum. Hur påverkas egentligen bandet av stjärnorna?

Jonas Jonasson: Jag tror det påverkar oss så till vida att vi ser över vårt hus, vad vi håller på med. Det kanske vi har gjort varenda gång det varit hundens år, i högsta grad de andra två gångerna. Jag tror att man som musiker och konstnär måste se vad som är relevant. Varför gör man det man gör och vad innebär det för andra människor? Varför behövs det en ny låt med Bob Hund? Då börjar man göra musik som betyder någonting. Det finns år av eftertanke och värdering och år av verkställande. Det är ett långt och trögt maskineri att jobba med musik, hade musikerna fått välja hade de skickat ut en skiva på en gång. Men ibland är våra skivor så krångliga att det tar flera år för publiken att lära sig dem, som Thomas brukar säga. Då kan vi inte ligga fem år före våra lyssnare.

John Essing: Det är ganska symboliskt med hundens år, först en start, sedan ett uppbrott och nu ett ifrågasättande. Eller fortsättande. Jag tror att vi håller på att bli nya hundar, det är kanske därför det går så bra. Vi spelar som små gudar faktiskt. Det kan hänga ihop med att stjärnorna står rätt.

Mats Hellqvist: Det här hundåret har vi samlat ihop oss, lyssnat på våra senaste skivor och förstått att vi behöver göra något annorlunda, gå vidare. Jag tror det är ganska naturligt, jag vill inte säga att det har med någon svacka att göra men när man gör samma sak under många år så är det ofrånkomligt att man hamnar i fotspår som man känner igen. Det kan vara skönt ibland men nu försöker vi ta ett steg åt sidan och kliva i andra fotspår.

Hur skulle ni annars sammanfatta Bob Hunds 2018?

Jonas: Vi har framför allt haft några härliga insatser på Malmö Live under året, vi började i stor stil med att återanvända vår spelning på Hultsfredsfestivalen 1993. Många säger att det var vår bästa festivalspelning och det är ju subjektivt. Var det så? Man kan bara göra om den och testa. De som var och såg den nu tyckte nog den var bäst, och tvärtom. Målet var att de som hade sett den förra skulle stå i baren längst bak och säga att det var bättre förr – och tvärtom. Jag tycker vi lyckades ganska väl. Sedan gjorde vi Tolkningsföreträde som var en härlig konsert där olika artister fick tolka oss. De gjorde det mycket bättre än vad vi gör, Sara och Samantha var helt fantastiska. De stack ut och de är musiker, riktiga musiker. Vi är bara wannabes känner man ibland när man möter andra musiker.

John: Jag känner inte att vi har några musikaliska svagheter just nu, även om det kan låta som att något är trasigt, glappar eller svajar i vår musik. Vi har inga bombastiska styrkor, det handlar mer om att locka fram styrkor ur det som kan tyckas är svagt. Men förut kunde vi knappt spela av någon konstig anledning, nu kan vi spela vad som helst.

Christian Gabel: 2018 är det ju också 25 år sedan vår första EP, säger någon. För mig personligen är det inte så att jag känner ”jaså, tänka sig”, jag var ju inte med. Men vi är inte så nostalgiska av oss, vi sliter med de grejer vi gör för tillfället. Det är roligt att upprepa Hultsfredsspelningen och det är kul att skivorna kommer på vinyl, men det är inte som att vi sitter i en soffgrupp med ett glas konjak och minns hur det var på 90-talet. Det har tuffat på som det brukar.

Vilka är de stora skillnaderna med Bob Hund idag jämfört med för 25 år sedan?

Thomas Öberg: Jag tycker det känns ungefär likadant, på ett positivt sätt. Mats brukar säga att vi slår bäst ur underläge, så vi brukar alltid försöka uppfinna någon underlägeskänsla inför konserter. Typ ”det var en brun fläck på mitt äpple”. Så fort det går bra och vi får bra betalt så blir det inte fint nog. Det finns en form av romantik kring det där och den bibehåller vi mellan varandra.

Jonas: Musikaliskt och utvecklingsmässigt tycker jag bara skillnaden är intressant eftersom jag spelar synt, jag har sett länge att synten kommer ta över. När jag började hette det att man inte spelade på riktigt, man tryckte bara på knappar. Nu gör alla det – men jag tycker ändå att de är duktiga musiker. För mig som person känns det väldigt likt hur det var då på ett härligt sätt. Det finns många som säger att man ska leva i nuet för att må bra, och det är svårt. Nuet förflyttar sig från sekund till sekund. Men när man spelar en låt live tillsammans, då står tiden stilla i tre minuter. Det är ett unikt tillstånd som är oförändrat, det låter nästan lite platt men då är jag lycklig i nuet.

Conny Nimmersjö: Om vi ser till mig privat så har vi varit i samma situation länge, de flesta i bandet fick barn i mitten på 90-talet, jag blev pappa 96. Det är den stora vattendelaren, hur man kan disciplinera sin tid på turnén när man har barn. Ett konkret exempel på skillnaden är att vi spelade på Allsång På Skansen. För 20 år sedan hade jag tyckt att jag var en sellout, nu vet vi vad vi håller på med så vi kan vara i nästan alla sammanhang men ändå vara oss själva där. När vi fick förfrågan för några år sedan kände vi att vi lika gärna kunde spela där, de enda som störde sig var 50 plus. Det var ganska ovant att spela en låt och sedan var det något dansband som gjorde en cover på Thomas Ledin efteråt. Men vi såg det snarare som en utmaning, man får lyssna på Bob Hunds musik oavsett om man är 75 eller tolv. När vi började så ville vi inte att någon skulle lyssna på oss, vi hade en bild av att göra musik för oss själva i replokalen. Men det är roligare att folk lyssnar på oss, vi har roligare när vi kommunicerar med publiken. Vi har jobbat mycket på möten de senaste åren, från att vi började spela på lånade instrument. Det var Thomas idé att sälja allt och för honom var det inte så jävla svårt, han hade bara en mick. Men i det arbetet utsatte vi oss för en risk för att finna en nerv och försätta oss i situationer där vi gick utanför vår bekvämlighetszon. Vi är dock ännu inte redo att sätta oss på Ålandsbåten och spela gamla hits.

Mats: Jag minns att när vi startade bandet så var det en väldigt dålig livescen i Stockholm. Vi spelade på pizzerior och det kom inget folk. Men när Smells Like Teen Spirit slog igenom kom livemusiken väldigt stort i Sverige, då hände något. Men nu börjar de stänga scen efter scen i Stockholm igen, det är ett problem för mellanbanden, bland annat för Bob Hund. Men det är rent katastrofalt för små band, de har snart ingenstans att spela. Det är marknadshyror och privata föreningar som håller i lokalerna och de hittar andra mer lukrativa att hyra ut till. Ett typexempel är Debaser Medis som ska bli bibliotek, det är väl inget fel med det men nu står det bara tomt. Pengarna är slut. Det kunde fått vara kvar i åtminstone ett och ett halvt år. Sådana saker känns inte bra.

Är ni mer eller mindre politiska idag?

Conny: Jag tycker alltid att vi varit det, utan att ta ställning i partipolitiska frågor. Jag tycker det viktigaste är att måna om sin integritet, att man har sin konstnärliga frihet kvar. Vi har aldrig skrivit pamflettexter, inte som Stefan Sundström som gör det jättebra. För min del är det så att jag upplever att saker som jag gillar och tycker är bra, det är integritet. Det ordet återkommer jag till. Att du inte försöker göra något som låter som någon annan, att du hittar din egen röst. Är det politiskt? Jag tycker det.

Vilken funktion fyller Bob Hund som ingen annan gör idag?

Conny: Jag tror det finns lite olika positioner. Dels är vi ”the last man standing” helt plötsligt, de flesta andra band från vår generation har lagt av. Är det någon som vill se ett 90-talsband är det bara Bob Hund man kan titta på. Men det är också kul, beroende på vem du frågar så är det många som tycker Blommor På Brinnande Fartyg är vår bästa låt. De hörde oss första gången 2014 och tatuerade in titeln. Andra tycker vi var bäst på 90-talet. Det är flera generationer människor som upptäcker oss i olika faser. Sedan tycker jag ofta att när jag lyssnar på ny musik, vilket är ganska ofta, så kan man genrebestämma mycket efter en minut. I vårt fall är det svårare, det handlar kanske mest om Thomas texter. Ingen skriver som honom.

John: Det kan vara svårt att uttala sig om det, men vi har visat att man kan göra saker på sitt eget vis utan att man behöver stänga in sig i ett rum och inte låta någon annan ta del av det. Vi står för våra svagheter och styrkor och det är viktigt att visa att det går att låta som ett gäng trasiga luffare men att det ändå svänger oerhört mycket. Visa att man kan vara den man är och stå för det, att man hittar ett gäng som tror på det fullt ut. Vi är fortfarande kufar på något sätt, men som ändå ganska många tycker om. Det är för att vi stått för vilka vi är. Vi har inga stora båtar som vi åker runt på och lyssnar på house. Vi har vaktmästarjobb och får sjukbidrag.

Vad är det som gör att ni hållit ihop?

Thomas: Det har utvecklats någon form av familjeband. Jag såg en dokumentär om Kent på TV där Martin Sköld sa att de har uppfostrat varandra, det är en extremt bra förklaring. Vi har lärt varandra att prata och knyta skorna och bjuda varandra på en kopp kaffe och hur man säger hej då. Det finns en trygghet i att det finns mycket humor, vi har suttit enormt många timmar och slagit ihjäl tiden med att skämta. Vi höll på ett tag med att vi skulle göra överraskningskläder, typ en jacka som börjar brinna i ryggen ett halvår efter att man köpt dem. Eller att kallt vatten sprutade ur den. Sådant kan vi hålla på med i timmar, det är enormt tramsigt men ändå med en allvarlig underton. Jonas skulle spela skivor häromdagen och de frågade ”spelar ni vinyl? Har ni egen nål?” Och Jonas som jobbar som fiskare tror att de säger ”egen ål”. Han är inte förvånad eller gör narr av dem, han tittar med öppna ögon som en sjuåring. Han gillar kontinuitet, han heter Jonas Jonasson och hans fyra sista siffror är samma. Vi kallar honom för våran lilla ålabonde. Han var den första som insåg att synten skulle vara framtidens instrument, att mackapärerna gäller i framtiden.

Det har alltid funnits saker utöver musiken runt omkring Bob Hund. Dels estetiskt, att ni har en maskot i hunden, men också eget museum, egen opera, egen korv, ni sålde alla era instrument … vad har det betytt för er?

Christian: Jag har varit med på det mesta egentligen och det har varit kul. Det är väl också ett sätt att försöka få bandet att överleva, man måste överraska sig själv lite och även för oss kan det vara svårt. När vi bestämde oss för att sälja våra instrument så märkte man att det öppnade en massa dörrar istället för att stänga dem, det ledde till att operan hörde av sig, stumfilmskonserterna och att vi fick repa i folks vardagsrum. Så för att svara på frågan, vi måste ju känna att vi kan överraska oss själva någon gång. Vi vill inte bara gå till jobbet utan det måste vara något mer som står på spel. Det är mycket för vår egen skull, jag tror inte vi skulle överleva en konstant klubbturné. Vi spelar också i ett band med svenska texter, vi kan inte åka världen runt och det finns inte obegränsat med ställen här att spela på. Vill man göra något annat får man vara lite påhittig. Det är svårt att uttala sig om huruvida andra band också gör det eller inte.

Mats: Du säger att andra inte gör det, och då har de väl ingen fantasi helt enkelt. För det första är det ganska svårt att hålla ihop band, alla dessa tråkiga möten man sitter i. Det är ett under att band orkar spela mer än fyra-fem år, de som orkar mer måste vara väldigt goda vänner. Det mesta är ganska tråkigt med att ha ett band. Vi vill utmana oss själva och inte fastna i en form. Det är så klyschigt, men testa nya vägar. Vad är ett rockband, vad gör vi? Jag tror det är därför vi har hållit på så länge, vi har alltid gjort saker som bryter lite och vi njuter av det. Det är bensin för bandet. Då och då vill man ha någonting extra förutom bara chips och dipp, någon liten gurkstav kan man väl få.

John: Vi har väl gjort så från början, sökt andra vägar och varit både envisa och öppna. Vi har pratat om att vi ska göra en revy, smälla i dörrar och dra konstiga skämt. Det är nog inget annat rockband som tänker på sådana saker. Men det känns som att vi aldrig varit ett rockband i den bemärkelsen, mer att det ska behandla livet och hitta nya vägar. Då är det ganska självklart att det dyker upp tankar som ”ska vi inte prova det här?” Jag tror det är en konstnärlig överlevnadsdrift.

Thomas: Om någon hade sagt till mig 1993 att jag skulle spela med en symfoniorkester hade jag kastat en förstärkare. Det var samma sak när någon bad oss göra en cover, innan vi spelade in Final Solution så sade jag att någon får hellre kasta ner mig på havets botten i en kista med kedjor runt om. Och det var bara en fånig princip, alternative facts som vi hängav oss till. Vi har lärt oss att de grejer som vi är rädda för blir bra. Som nu när vi skulle fota omslaget till tidningen, jag var rädd för det hela dagen och sedan blev det det roligaste på hela dagen.

Conny: Det är klart att de här sakerna har hjälpt oss, hade vi bara haft vår musik och inte hunden så är det möjligt att vi inte … det är svårt att överblicka hur mycket den har betytt faktiskt. Men egentligen ska du fråga Martin Kann om det, om hur musik paketeras.

Ni släpper ett nytt album 2019 – berätta om det kommande året.

Conny: Vi bor i olika städer nu och vi har sagt att vi måste ses och repetera innan vi går in i studion. Så vi har avsatt mer tid än vad vi hade möjlighet till exempelvis med Dödliga Klassiker, men det går bra! Det är glädjefyllt, vi har jävligt kul när vi gör låtar och spelar in dem. Vi har spelat väldigt mycket live de senaste åren och vi vill ha med oss det in i studion, för live låter det bra hela tiden. Vi kommer spela in vissa delar av skivan inför publik på Orionteatern. Vi brukar ofta tycka att våra låtar är bättre live ett år efter att de kommit ut, så vi tänkte lura oss själva och hoppas att det vi kommer vara är där redan då. Sedan kommer skivan naturligtvis påminna mer om den förra än den första, det är inte som att vi startat om och försöker spela aggressiv lo-fi-punk. Vi har blivit bättre på att arrangera genom åren, förut spelade alla alltid och hela tiden. På alla sextondelar. Nu försöker vi lyssna mer på vad de andra gör, det kunde man inte i replokalen i början för man hörde ingenting ändå. I Solglasögon med Docent Död finns ett parti där den ena gitarristen spelar i dur och den andra i moll för de hör inte varandra. Sådant finns på våra skivor också, vi har upptäckt att ”va? Spelar du diss? Jag spelar d”. Man märker det efter tio år.

Thomas: Det är en hopplös kamp att skriva en ny skiva, det blir aldrig som man hade tänkt sig. Man har någon vag bild av vad man vill göra och så kommer de andra och förstör. Antingen kommer de för sent eller så spelar de något helt annat och så slutar det med att man blir jätteglad. Det är tråkigt att få sin vilja igenom när man jobbar i grupp, det är anledningen till att man gör det. Annars kan man göra det själv. Det är nästan omöjligt att göra musik med Bob Hund, det är som att driva någon form av hundhotell i ordets rätta bemärkelse. Ett daghem för små barn där någon alltid är hungrig eller ledsen, någon sover och någon måste byta strumpor när den andra fått på sig mössan. Vi är aldrig synkade förutom få stunder i slutet av konserter, då är vi livsfarliga. Men det är en del av personkemin.

John: Vi försöker utmana oss ganska mycket och spela mindre den här gången, alla måste inte spela på en gång. Vi hade kanske fortfarande kvar vår indie-identitet för tio år sedan men nu vågar vi kasta oss in mer i nya marker och är väldigt lyhörda. Det finns också ett enkelt sväng som vi vågar förlita oss på istället för att det ska smälla och explodera hela tiden. Till exempel att man spelar två toner på en hel låt. Jag spelar bara en ton på en sträng genom en hel låt faktiskt. Det är minimalistiskt, men så vevar någon annan in något annat och så kommer orden på det. Det är skönt med luften som dyker upp och möjligheterna för Thomas att sjunga.

Mats: Vi har tagit ut svängarna mer, vi tillåter oss mer. En vaggvisa får vara en vaggvisa, låtarna får vara vad de är. Vi har alltid gjort sådana här låtar men man har en tendens att vara feg, man sätter på dem lite andra kläder innan man skickar ut dem. Men vi har bestämt oss för att vara modiga den här gången. Det goda tecknet är att vi suttit och skrattat tillsammans när vi lyssnat på resultatet, ”ont i magen”-skratt. Det är alltid positivt, jag älskar att skratta till musik – inte åt. Det finns en speciell person i vårt band, Jonas heter han förresten, han gör sådana där konstiga melodier som man nästan aldrig hört. Han spelar durmelodier på mollackord så man vet inte vart man ska ta vägen när man lyssnar på det. Det låter väldigt skruvat, men man vet att det är bra för man skrattar och är glad. Det har varit några sådana moment som har varit helt magiska faktiskt.

Är det stor skillnad på hur musikaliska ni är?

Mats: Ingen av oss har gått musikhögskolan eller så, men det är klart att vi är olika skickliga, det hade varit konstigt annars. De flesta i bandet är väldigt musikaliska känner jag, annars hade vi inte kunnat hålla på så här länge. Men Bob Hund är en helhet, det är väldigt svårt att ta bort ett moment. När vi bytte trummis hade vi väldigt svårt att hitta tillbaka, det tog oss flera år att hitta Christian. Men vi tyckte att vi hade så mycket musik i kroppen att vi gick emot känslan att det var över när Mats Andersson slutade. Nu känns det som att Christian alltid spelat med oss. Hans första spelning var på orangea scenen på Roskildefestivalen, jag kommer ihåg att vi var nervösa men den stackarn var jättenervös. Men han gjorde det med äran.

Christian: Det kändes lite obehagligt hela grejen, de sålde in det som att vi skulle mjukstarta sommarturnén med något så jag fick bli varm i kläderna. Men så dök det här upp som gubben i lådan och vi fick panikrepa inför den spelningen. Det kändes inte direkt som en mjukstart att spela mellan Slayer och Jay-Z på Orangea scenen. Det var nästan abstrakt, folk var 50 meter bort och det är nästan enklare än att spela öga mot öga med folk på en rockklubb. Så jag kommer ihåg att jag inte upplevde det som speciellt nervöst alls egentligen. Det blev som en lustig anekdot, jag jobbade extra i en telefonväxel på en statlig myndighet då. Vi spelade på söndagen och sedan åkte vi tillbaka på natten, jag hann precis komma fram till jobbet och öppna växeln. Så man fick bara smaka på glamouren, se Jay-Z och så var väl Beyoncé backstage. Sedan tillbaka i svenska statens tjänst på måndag. Det var lite surrealistiskt men skönt att komma ner på jorden.

Hur lång tid tog det tills du fick vara med på samma villkor och skriva musik?

Christian: Jag gillade bandet innan jag kom med och då står man i den konstiga situationen att man inte vill ändra på något man tycker är bra redan. Det är också en sorts personkemi som det tar ett tag att hitta sin plats i, även om jag alltid kände mig välkommen och kände dem lite sedan innan. Men den biten har vi inte problem med, vem som ska bidra med musik. Alla gör musik och alla kan bidra med saker. Trevligast är det när vi kan vara tillsammans och skriva, det är då det händer. Det är varken total demokrati eller diktatur, man provar på alla saker och allt mitt emellan. Jag har lagt fram grunden till någon låt den här gången, vi pratade om att vi ska försöka sätta ihop en ordentlig demo av det som vi kan använda oss av. Det är ofta någon som kommer med en låtidé som är fragmentarisk, det är en jättebra vers men ingenting mer. Då kan man plocka dit något annat som någon annan har hemma i demolådan.

Thomas – har du gått i pension nästa gång det är hundens år?

Thomas: Det är väl målfoto. Kanske. Musiker är inte så bra på att bädda mjukt för sig generellt sett. Jag har tänkt mycket på det där, jag höll på med idrott när jag var liten. Jag hade en kompis som jag spelade fotboll med och när det var sport på TV, typ OS i längdhopp, så var det som att vi hade ADHD båda två. Då sprang vi ut själva och hoppade, i någon asfalterad grop där det lutade neråt. Man slog sig som fan. Var det Wimbledon så spelade vi tennis, vi gjorde en tennisbana där vi spikade snören i en gräsmatta och jag fick en spik i benet. Någon slängde ett racket i huvudet på en, vi hoppade höjdhopp och slängde oss hit och dit. Det var något hemgjort försök till lokalidrott. En gång spräckte jag pannan mot asfalt, jag var cowboy på en cykel och min kompis var indian och sköt en pil i cykelhjulet. När jag blev äldre såg jag Iggy Pop och då kombinerades det där med musiken. Men jag tycker inte det är glamoröst att slå sig, det är obehagligt som fan. Häromdagen ramlade jag i Norge, jag stod på bastrumman och slog mig i ryggen. Då kände jag mig löjlig, att jag borde sitta hemma och hålla på med bokföring. Tack och lov är jag väldigt smal och väger ingenting, jag är byggd för att klättra och får plats i ett skåp på centralstationen. Därför är det lätt att höja mig till skyarna – jag väger ju ingenting.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA