ÅRETS BÄSTA ALBUM 2018 – plats 10 - 1

ÅRETS BÄSTA ALBUM 2018 – plats 10 - 1

Det mesta får plats när vi på GAFFA sammanfattar 2018 med en albumlista. I topp hittar du ett monotont monster, men här finns också tung black metal, helt lysande svensk pop och det bästa i R&B-väg. En osalig samling, som sig bör.

Se plats 30 - 21 här

Se plats 20 - 11 här

10. Beach House – 7

Beach House har med sina tidigare verk varit mycket konsekventa med att begränsa sig för att kunna framföra musiken live. Men denna gång har dessa begränsningar totalt ignorerats. Baltimoregruppen har istället jobbat hårt med att försöka förtränga konventioner och fortfarande skapa musik som återväcker känslor som man trodde man tappat med målbrottet. - Andreas Trella

9. The Internet – Hive Mind

Det finns en sanslös lekfullhet i The Internets R&B som vägrar stanna inom soulens ramar. Det lyser igenom i det rent visuella (omslag, klädval, poser) till musiken som varsamt hackar sig fram och tillbaka via ändhållplatser som jazz, hiphop och den varmaste av elektronik. Den här Odd Future-kopplade konstellationen fortsätter att visa hur kontemporär urban musik bör låta. - Daniel Horn

8. Tribulation – Down Below

Down Below följer föregångaren in genom den redan uppsparkade dörren. Det handlar ånyo om mörkt snirklande seanser, som växer sig voluminösa med hjälp av porlande John Carpenter-syntar, bombastiskt mullrande trummor och körer från underjorden. Anslaget är pompöst men nyanserat. - Anders Fridh

7. Daughters – You Won’t Get What You Want

Nya skivan är ytterligare ett enormt kliv framåt och bandet skiter mer än någonsin i vad folk tycker. Det är punkigt, hetsigt, stenhårt, snällt, bluesigt, avskalat och maximerat. Det är sylvassa gitarrer, gotiska syntar och elektronik så distad att man inte alltid vet om det är en synt eller gitarr. - Mathias Skeppstedt

6. First Aid Kit – Ruins

Spontanitet och intimitet blev ledorden, då båda ville söka sig tillbaka till hur det var när de började göra musik ihop. En och annan miss i sången eller gitarrspelet föredrogs, hellre än tusen tagningar för att få till det perfekta soundet. I övrigt är deras varumärke intakt: episka americanadoftande låtar i snygga arrangemang med lekfulla detaljer och stämsång à la Simon & Garfunkel. - Janne Hallman

5. Behemoth – I Loved You At Your Darkest

I Loved You At Your Darkest – titeln snodd rakt av från Jesus egna uttalande enligt bibeln – är hundra procent Behemoth. Samtidigt får lyssnaren vara beredd att tänja de förväntade musikaliska gränserna en del. För gemene svensk kanske den aggressiva antikristna approachen känns överlastad men referensen är den allt mer konservativt kristna politiken i dagens Polen. - Amelie Schenström

4. Robyn – Honey

Robyn är inte rädd för någonting och det hörs. Det känns som att hela hennes långa karriär sammanfattas här. I Because It's In The Music får vi R&B-kärlek i popform känd från hennes tidiga låtar och det hypermoderna gudomliga housebeatet i två av de tre avslutande låtarna. Att Mr Tophat (eller Rudolf Nordström) varit inblandad är mer än tydligt. - Simon Lundberg

3. A Perfect Circle – Eat The Elephant

Supergruppen som gett alternativ art metal ett mångfacetterat ansikte fortsätter att skapa musik genom att hålla sig inom ramarna, men samtidigt kladda ner dem totalt med samtliga vätskor inom räckhåll. Till råga på allt får man ett verk som är helt begripligt, trots att nånting är märkligt avvikande. Eat The Elephant är ett djupt hål av musikalisk perfektion. - Andreas Trella

2. Low – Double Negative

Tillsammans med producenten BJ Burton (Bon Iver, med flera) har Low tagit sin musik, lagt den i en stållåda och skakat om så mycket de bara kan. Kvar har vi trumloopar, brus, statisk elektricitet, stämsång och förvridna gitarrer. Det är helt jävla lysande och kanske det hårdaste bandet någonsin släppt, och då är det fortfarande sakta, sakta, malande vacker musik med stämsång. - Mathias Skeppstedt

1. Jon Hopkins – Singularity

Vågorna efter 2013 års Immunity gick knappt att parera. Succén var ett faktum och Jon Hopkins gjorde 160 spelningar av bara farten. Minst sagt överväldigande för en artist som har verkat någorlunda i skuggorna under så många år och Jon Hopkins tvingades hitta ett sätt att tackla sin nya situation. Tack och lov fanns här ett skyddsnät och en lösning som stavas: transcendental meditation.

Det kan te sig naturligt att just meditationen har lett honom vidare in i vad som kom att bli albumet Singularity, Jon Hopkins mästerverk.

Här finns inga onödiga ytor, ingen utfyllnad. Det är som att Jon Hopkins under sina 17 år i branschen sakta men säkert arbetat sig fram mot det här fulländade verket. Hans sätt att hantera ljudvågor är häpnadsväckande. Det är dramatiskt utan att slå på stora trumman. Det är omsorgsfullt bearbetat utan att bli för mycket. Tänk dig bara hur mycket ljud han faktiskt har raderat i jakten på den ultimata kärnan. Det är så mycket du hör i det här, som du faktiskt INTE hör, om man får uttrycka sig flummigt.

Och ibland blir musik som bäst när ens hjärna hjälper till på traven – skapar figurer som faktiskt inte existerar. I Jon Hopkins ibland lo-fi:iga, ibland IDM-aktiga (tänk på valfri hajpad Warp-akt från 90-talet) techno byggs karaktärer stora som jättar upp för att senare försvinna rakt upp i en gnistrande rymd. Nästa skepnad tar vid och så fortsätter det, rakt in i evigheten.

Är meditationen lösningen så står Jon Hopkins för ditt soundtrack. Men glöm valljud och söta delfiner – här är det istället mörkret som omsluter dig och agerar tröst. Det här är musik att begravas till. - Daniel Horn

Se plats 30 - 21 här

Se plats 20 - 11 här

ALLA ALBUM I EN OCH SAMMA SPELLISTA HITTAR DU HÄR


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA