x

"Rädslan är något jag måste leva med"

"Rädslan är något jag måste leva med"

    I år gav Denzel Curry ut Taboo, ett konceptalbum i tre akter vars prov på mognad och risktagande skjutsade honom med en oförutsedd fart fram på spellistorna. Detta från att ha varit en sextonåring som släppte mixtapes med Florida-kollektivet Raider Klan där utfallet, om inte målet, var att han för varje utgivning sjönk djupare ner i genrens underground-värld. Åhörarskaran där var väldigt trogen men mycket mindre än vad som tycktes vara honom och hans talang förtjänt.
    Det blev med hjälp av produktionen och de bultande rimmen på låtar som Clout Cobain och Black Balloons som hans röst började eka på radio- och streaming-vågorna i USA. Dagen efter sista datumet på hans amerikanska turné pratar jag med honom om upptrappningen till allt detta, om kändisskapets ibland livsfarliga konsekvenser och om siffran nio.
   
 
– Jag har inte haft tid att sitta ner och tänka på förväntningar versus verkligheten när det gäller min turné. Det är alldeles för färskt. Budskapet har dock utan tvekan nått mina fans. Det tvekar jag inte på alls. Jag ser att de menar det och att det betyder någonting när de säger att min musik har förändrat deras liv.
 
Du har från dina tidiga mixtapes-år pratat om att vara upplyftande, att ett motiverande budskap skulle framgå i dina låtar. Dessutom är du väldigt öppen om att ständigt måste kämpa för att vara mentalt balanserad. Kan fansens reaktion ha med den öppenheten att göra?
 
– Definitivt. De ser sig själva i mig. Det finns ingen del av mig som jag skäms över eller som jag väljer att gömma för att framstå som någon jag inte är. Min musik är ett bevis på det. Genom musiken arbetar jag med känslor som annars skulle ha varit väldigt skadliga och kanske till och med helt destruktiva, inte bara för min karriär utan för människan jag har potentialen att bli.
 
Hur lyckas du, under en turné som den föregångna, behålla den mentala balansen?
 
– Det är svårt men det går eftersom jag har min familj runt om mig när jag turnérar. För mig är det så simpelt som att träna varje dag. Är jag inte motiverad så motiverar någon i min familj mig, och vice versa. Att göra något som är fysiskt krävande innan showen och i datumen mellan är livsviktigt. Muay Thai har jag varit inne på de senaste åren, men det kan vara vad som helst beroende på gymmet och staden och landet.
 
 
Jag skulle vilja gå tillbaka till en stund som verkar vara betydande för dig och den artisten du sedan blev. Jag vill gärna höra mer om vad som hände innan du målade ditt rum svart i ULT-huset. Vad ledde till det och hur transformerade du den ilskan du kände då till musik?
 
– För det första så var det inte svart. Det var verkligen en livsförändrande stund i mitt liv. Det jag målade på väggarna var i färger och former som jag ens kan försöka förklara. Det var känslor i form av målningar och ritningar bara. Okontrollerat. Det var knappt jag som styrde det. Och det som ledde upp till det… ja, det var bara some dumb shit. Mitt ex hade sex med en annan snubbe och jag började bara måla helt plötsligt.  Jag kunde inte sluta. Det var det som hände. Det finns säkert ett namn för en sån reaktion, men jag vet bara vad jag kände.

–I övrigt så är det omöjligt att veta varför eller hur jag går från att måla och rita - som i min serietidning Black Metal Terrorist som kommer ut snart - till att bli musik som efter den där händelsen. När jag är mitt i det vet jag aldrig var det ena konstnärliga uttrycket slutar och var det andra börjar.
 
En av känslorna som hörs mest på ditt senaste konstnärliga uttryck i form av musik verkar vara rädsla. Rätta mig om jag har fel, men jag hör mycket rädsla på Taboo. Ren och okonstlad rädsla som du låter oss se och höra. Min tolkning av texterna är att rädslan är ett resultat av kändisskapet. Är det så eller är det något som du har levt med länge?
 
– Du har rätt i att man kan höra det du kallar rädsla i nästan varje låt på Taboo. Jag skulle kanske kalla det osäkerhet om livet, ångest kanske. Jävligt mycket osäkerhet om vem som är vem och vilka motiv folk har. Och ja, för det mesta är det nåt som kom när jag blev känd. Polare försökte verkligen ta mitt liv, de försökte verkligen se till att min kropp hamnade i en bårbil. Det hände på riktigt, det är ingen refräng. [Refererar till refrängen på låten Percs: “All of them niggas I birth, tryna put me in a hearse”.]
 
– Fortfarande är det svårt att förstå hur samma killar som jag hjälpte med pengar och grejer, hur de kunde dra en pistol på mig. De försökte hota mig till att göra ännu mer för dem, men det funkade aldrig. Så det är inte bara någon refräng. Jag lär mig att vara försiktig och har svårare att släppa in folk innan de har visat mig sitt verkliga jag. Den där rädslan är något jag måste lära mig att leva med. Allt är dock en del av min evolution som person in i den människan jag vill bli.
 
Du har hintat en del om den nya människan du håller på att bli och att du ser nästa år som början av en metamorfos för dig. Musiken på många av låtarna på Taboo skiljer sig markant från dina tidigare skivor. Mycket mer sång och melodi, en ljudmässig mjukhet som i mina öron var oväntad att höra från dig. Hur ser du på framtiden?
 
– Jag har en bild av personen jag vill bli och det låter säkert kliché men jag hade inte det disciplin och självförtroende för att bli den personen; nu har jag det. Vissa människor blir bekväma och nöjda efter en viss ålder, jag kommer inte att göra det. Jag lovar mig det här och nu. Det konstiga är att jag har haft återkommande drömmar där jag ser siffran 9. Jag har nästan aldrig drömmar som innehåller symboler eller liknande. När jag kollade upp betydelsen stod det att siffran 9 representerar avslut och att en av siffrans budskap i drömmar är… vänta jag ska kolla vad jag har skrivit. Det står att det innebär att allt måste ta slut för att jag ska kunna påbörja mitt verkliga gudomliga uppsåt, innan de nya begynnelser. Det passar in på den riktningen jag har just nu. Jag är verkligen på väg till något nytt för mig, speciellt nytt för mina lyssnare och speciellt med vad jag vill göra live.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA