x

ÅRETS BÄSTA LÅT: LA regnar sönder och ett omaka gitarr-par surrar ikapp

ÅRETS BÄSTA LÅT: LA regnar sönder och ett omaka gitarr-par surrar ikapp

GAFFAs chefredaktör Daniel Horn har favorit-låten från 2018 klar för sig. Det handlar om en märklig parningslek mellan det fuzziga och det jingle-jangliga – och om utenätter som aldrig får ta slut.

Vi hade kunnat kalla den här sektionen Världens Bästa Intro och det här spåret hade haft en minst lika given plats. Först fladdrar en virrig gitarr fram. En vilde som inte verkar ha nåt vidare mål mer än att sprida osäkerhet. Men den ska snabbt rycka upp sig, fuzza till sig än mer och få sällskap av en jingle jangle-variant till gitarrmelodi som hämtad från The Cures Disintegration. Ni vet så som det kunde låta på 80-talet när britter ville lajva österländsk kultur i allmänhet och asiatisk sådan i synnerhet.

Sedan är vi igång. Den här call and response-aktiga inledningen är bara starten på en av årets supersnyggaste popdängor. Jack Tatum är inte direkt jätteengagerad i sången utan låter istället alla ljud-idéer han omringas av få ta saken vidare. Och låten landar hela tiden i leken mellan det distade och det melodiska. Det är som att få ta del av en parningslek av två figurer som kanske inte är gjorda för varandra, men ändå skapar gnistor. När gitarrsticket 2:20 in tar över går Canyon On Fire in i nästa skede. Jack Tatum mässar ut “Who Would I Be Without You”. Han har dessförinnan målat upp bilder från ett Los Angeles i regn.

“When it rains in L.A. you almost forget
How it smells when the whole city is burning”

Textraderna behandlar i övrigt en rastlöshet och den där känslan av att inte vilja gå hem efter en lyckad utenatt. Du vill bara att festen ska fortsätta. Som när du har svartklubbat en hel natt och möter soluppgången något vimmelkantig men vid gott humör. Hjärnan är mos, barerna är stängda och nån form av melankoli uppenbarar sig. Där har vi Canyon On Fire.

Försätter fansen i två läger

2018 går mot sitt slut och högst upp på tronen står Jack Tatum med världens bästa låt. Ett spår som bar på ansvaret att agera fjärde och sista singeln till det alldeles lysande albumet Indigo. Med uppföljaren till 2016 års Life Of Pause ville Jack Tatum bli än mer ett med 80-talet, vilket märks. Det är en oerhört slick produktion som har försatt fansen i två olika läger: antingen älskar du Wild Nothing för de tidiga lo-fi-pärlorna eller så förstår och uppskattar du syftet att utveckla sig. Producenten Jorge Elbrecht, som nyligen har jobbat med Ariel Pink och Gang Gang Dance, vet hur man tyglar syntljud och gjorde resan luftig, rik och varm.

Just Canyon On Fire har bubblat i demoform ända sedan 2016, strax efter att albumet Life Of Pause var färdigmeckat. Någonting säger mig att den behövde en extra knuff av nyss nämnda Elbrecht för att nå den perfekta form som den var värd. Se det som en push för att få ett omaka par att slutligen brinna i natten.

Lyssna på den och några andra favoriter från i år:


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA