x

LISTA: Bob Hunds album rankade – från helt okej till bäst

LISTA: Bob Hunds album rankade – från helt okej till bäst

(Även publicerat i GAFFA december som en del av den stora Bob Hund-specialen.)

Det är svårt att hitta svaga stunder, men GAFFAs redaktion har lik förbannat försökt sig på att ranka alla Bob Hunds album och här ser ni resultatet. Vi valde att hålla oss till regelrätta studioalbum så ni som håller livealbumet Bob Hund Sover Aldrig eller bandets EP-debut högt får leta någon annanstans.

8. Låter Som Miljarder (2012)

Det finns en fin scen i Bob Hund-filmen (2011) där Conny Nimmersjö sitter och försöker vända ut och in på sin gitarr för att plocka fram det där ackordet/ljudet som aldrig spelats innan. På Låter Som Miljarders föregångare Det Överexponerade Gömstället lyckades bandet också återuppfinna sig själva. Den här skivan spelades in i samma veva men lämnar en med betydligt färre varaktiga intryck.

Soundet är luftigt och poppigt men det är som att Bob Hund brände det mesta av krutet på föregångaren och skapade en ny skiva som visserligen gnistrar till lite försiktigt här och där men man kräver avsevärt mycket mer än så av denna säregna orkester. Märkligt nog bränner inte heller Thomas Öbergs lyrik till ordentligt denna gång.

De finaste stunderna återfinns i albumets mitt, från spåret med skivans bästa låttitel, Darrande Varulvshänder över lättdiscon Det Regnar Och Brinner till snygga Stanna Klocka Stanna. Det är Bob Hund i sin mest lena version. (Björn Schagerström)

 

7. Dödliga Klassiker (2016)

Ett album som samlade upp skärvor av några tidigare släppta EP:s och som kom ut en stund efter att bandet hade auktionerat ut hela sin historia. Sånt där lyser igenom för Dödliga Klassiker fungerar som en pånyttfödelse. Det här är ett band som återigen placerade sig på styva linan, på gott och ont.

Det är fantastiskt varma rader man tar med sig ur kärleksförklaringarna Blommor På Brinnande Fartyg och Hjärtskärande Rätt, men Dödliga Klassiker låter också ungefär som alla hundarnas tidigare verk. Ingen skam i det dock. Den inneboende rastlösheten och vingligheten gör ju att Bob Hund ändå bibehåller sitt säregna uttryck i musik-Sverige, där man vrider och vänder på begreppen sådär som ingen, ens idag, gör bättre. Det är härligt, som det alltid har varit. (Albin Johansson, Daniel Horn)

6. Stenåldern Kan Börja (2001)

Är det här Bob Hund inser att han har blivit gammal? Den frågan får vila, men med Stenåldern Kan Börja hade gruppen blivit en institution, en pålitlig källa till skruvade melodier och textrader svåra att tyda. Så här 18 år senare och med facit i hand är det dock lätt att höra exakt var Bob Hund var idémässigt. I ett pressmeddelande till albumet basunerades det ut att musiken skulle överraska sina lyssnare just på grund av att det inte fanns några tydliga förändringar sen tidigare. Bob Hund lät som Bob Hund. Med andra ord: Stenåldern Kan börja är som en blandning av gruppens tre första album. Här finns kontrasterna, den rena garagerocken och passager där lugn och eftertänksamhet råder.

Det är också i de där lite lugnare passagerna som Bob Hund hittar sin styrka medan röjet mest känns lite på rutin. En Som Stretar Emot, med sitt lysande eko/call and response-intro är en av höjdpunkterna och här får vi också till oss Thomas tankar om att åldras och att dels ifrågasätta sin plats, dels försvara sin position. För här ska man inte be om ursäkt att man finns till: “Vad är det nu då?! Jag skriker hur mycket jag vill!”. Låten är också dynamisk som få och sammanfattar det fina med Bob Hund 2001.

Stenåldern Kan Börja är ljudet av en åldrande hund som insett sin plats, men ändå vägrar sluta vifta på svansen. (Daniel Horn)

5. Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk (2009)

Efter åtta år och en tveksam (men kanske nödvändig) sejour som sitt engelska alter ego Bergman Rock undrade nog många om bandet fortfarande höll måttet när Folkmusik … presenterades.

Och kritiken lät inte vänta på sig från vissa håll. De gillade inte frånvaron av gitarrer, att Jonas Jonassons syntar blivit mer framträdande, att produktionen var plastig och maskinell.

Å andra sidan var det inte konstigt att bandet delvis ville visa en annan sida. Att försöka återupprepa explosionsrocken som de gjorde tio år tidigare är med ålderns rätt varken enkelt eller värdigt. Dessutom är både Jonasson och Öberg stora fans av elektroniska ljud, så kanske var det de två som denna gång fick sin vilja igenom.

Hur som helst så är texterna lika vassa som alltid. Där har inget ändrats, möjligen har de blivit rakare än förr.  I Bli Inte Som Oss, Bli Värre! känns det som en förutsägelse av vår nutid: ”Rösterna blir fler, men karaktärerna färre.” eller ”Alla vill samma sak; ingenting”. Eller i Grönt Ljus För Alla:

”Om du utrotar allt motstånd
Spelar ingen roll var du förgör, förintar
Det handlar om vad du i slutändan föder”

Men det diffusa och svårtolkade finns förstås kvar, som skivans mest populära låt, Blommor På Brinnande Fartyg (som bandet gillar så pass att den finns i ny version på senaste plattan Dödliga Klassiker). Är den ett självporträtt av Öberg själv, handlar den om en psykiskt svag människa eller nån som går emot mängden, simmar uppströms, en som stretar emot? Svårt att säga, men det skräpiga gitarrsolot i slutet av låten är det elakaste bandet nånsin åstadkommit, och det räcker för mig.

Gillar även dansdrivet à la Talking Heads i Fantastiskt och de svävande Jean Michelle Jarre-syntarna och svängiga trummaskinskompet i Lösenord: Stängdklubb.

På det hela är skivan sedd i backspegeln en underskattad platta som gör sig väl i dagens klimat där allt för mycket betyder för litet. (Janne Hallman)

4. Det Överexponerade Gömstället (2011)

Det är ingen som helst tvekan om att bandets föregående två album speglar ett mognare Bob Hund, en vuxen version av den där karaktären som alltid levt efter ett slags Peter Pan-filosofi. Men här är skärpan mer markant. Istället för den ökända oberäkneliga lekfullheten hör man tydliga 70-talistiska proggreferenser och en mer sansad punkighet. Det finns jämförelsevis ett tydligt underskott av xylofoner och maskiner som låter "ping".

Man slås av hur välspelat och slipat det är, en uppenbarligen oundviklig utgång för ett band som då firade 20-årsjubileum. Bitvis i Ja, Ja, Ja, Nej och Stumfilm är det bara skånskan som skiljer dem från att låta som vilket internationellt framgångsrikt indieband som helst. Det är nästan lite Babyshambles över det hela, hur sjukt det än låter. Och det är riktigt, riktigt bra.

Även om Det Överexponerade Gömstället är en praktfull och ständigt expanderande guldgruva kommer inte lyckoruset vid ett första intryck. Skivan är en definitiv grower som man måste stryka medhårs för att liksom vänja sig vid. Hade det varit ett debutalbum hade extasen känts mer instinktiv. Men man behöver påminna sig själv om att det här är Bob Hund, och det känns rätt långt ifrån Istället För Musik: Förvirring.

Det är musik att betrakta snarare än att ta del av, men man gör det med njutning. Thomas Öbergs poetiska lyrik till en smattermatta av basgång, syntar och oberörbar rytm är ett konstverk i mästarklass. (Josefin Bagge)

3. Jag Rear Ut Min Själ (1998)

Det är förmodligen många som har hittat till Bob Hund via det här verket och det är lätt att förstå varför. Om nu Bob Hund hade ett genombrott (deras karriär känns mer som ett sakta men gediget harvande fram) så är det väl här det smäller till. Tralala Lilla Molntuss, Kom Hit Ska Du Få En Puss är en låt som alla kan utantill – alla från din lite svåra storasyster till raggarna nere vid korvkiosken. Den lallande, happy-go-lucky-melodiösa Helgen V. 48 resulterade i att du inte kan se nåt annat än en stor piprökande hund framför dig varje gång den den där veckan i slutet på november infaller sig. Och här finns ju ytterligare en handfull raketer/livefavoriter eller vad sägs om Nu Är Det Väl Revolution På Gång och Jag Rear Ut Min Själ som är som en enda stor knuten näve i fickan tills att allt bara briserar.

Till skillnad från senare album mår Bob Hund här som bäst när disten är tryckt längst ner i botten och bandet rusar som en tjur rakt in i nästa galenskaper. Vid just de där stunderna då Thomas Öberg får ropa sig hes för att höras. Ta refräng nummer två i Raketmaskinen som ett exempel. Cirka två minuter in är det som att Conny Nimmersjö och hans övriga gitarrsällskap har fått nog och försöker överrösta Thomas stackars skånska stämma en gång för alla; vilket resulterar i att gitarrerna och trumman under den kommande minuten i lugn och ro får kvalitetstid i Jonas Jonassons mjuka syntvågor. Allt det här kanske inte är så utstuderat som det låter. Det blev förmodligen vad det blev efter timmar av jammande men det är då – i den här korta inblicken – som samarbetet Bob Hund-medlemmarna emellan visar sig som tydligast och som vackrast. (Daniel Horn)

2. Omslag: Martin Kann (1996)

”Önskningar som slår in
Det sker för sällan
Det blir nånting mittemellan”

(Upp Upp Upp Ner)

Denna lakoniska text med en melodi i moll är en av bandets bästa låtar någonsin, och återfinns på på ett helgjutet album. Här finns inte ett enda dåligt spår. Det är rytmiskt, finurligt, detaljrikt eller bara ett jävla ös. Thomas Öbergs texter är filosofiskt diffusa, fyndigt banala och vasst samhällskritiska. Och som alltid går det i dur och moll om vartannat. Musik som både får dig att dansa och att tänka efter.

Innan skivan kom ut fanns det en viss konkurrens mellan Kent och Bob hund, som båda ansågs vara landets bästa rockband. Nån sorts svensk variant på Oasis vs Blur-fejden, som dock kändes ganska onödig. Två bra band samtidigt, vad var problemet? Dessutom var de polare och delade replokal på Södermalm.

Personligen tyckte – och tycker – jag att Bob hund knäcker Eskilstunas finest hur lätt som helst, även om de sistnämnda gick vidare mot kommersiella framgångar. Men Bob Hund hade då liksom idag förmågan att göra låtar som både bejakar livet men också visar på dess baksida.

Det finns roliga och röjiga låtar, som de Cramps & Velvet Underground-ösiga Förträngda Problem och Nånting Måste Göras, men också fundersamma och allvarliga spår som Kraftwerks-minimalistiska Reinkarnerad Exakt som Förut – en betraktelse över känslan att hur man än gör blir allt ändå samma sak:

”Först så var det nyheter sen kom en melodi
Afrika skakat av en svår epidemi
Smaka en soppa med morötter i
Sen kröp jag under filten i min periferi”

Kan vardagens futtighet och känslan av att vara en liten och obetydlig människa beskrivas bättre? Jag tror inte det. (Janne Hallman)

1. Bob Hund (1994)

Efter urladdningen på EP:n från året innan hade sextetten här fått lite mer ordning på vad de egentligen ville med sin musik. Det är samma energi, men de har både blivit skickligare på att spela och på att förvalta sina idéer i arrangemangen.

Att inleda med en dryga minuten stötig instrumental är inte många som får för sig, ännu färre som går i land med. Bob Hund gör det.

Men det som särskiljer bandet från alla andra är förstås Thomas Öbergs texter. Redan här firar de triumfer som fick de flesta att bara gapa. Hur kan man skriva så konstiga, men ändå sårbara och tänkvärda rader? Som i Ett Gipsat Löfte, som både ger en blick utifrån och med känslor inifrån:

”En pantomim, en kabaré, en stor publik, en stolt regering
En dagens rätt som är alltför svag. En fet som glänser av välbehag
Säg omelett tills du spyr en dag. Och nästa dag blir som ny igen”

Här finns också betraktelser över åldrandet och hur luften pyser ur en oavsett hur mycket man stretar emot.

”Söm för söm blir jag försoffad
Jag börjar slukas samma dag jag blev en man
Nu är jag jättetråkigt distanserad
Jag tycker bara det är segt att diskutera”

(En Rikedom Av Sandkorn)

Denna existentialism har alltid varit bandets signum, och sällan har det framgått så tydligt som i Det Skulle Vara Lätt För Mig Att Säga Att Jag Inte Hittar Hem, Men Det Gör Jag; Tror Jag. Förutom att inneha bandets längsta låttitel så beskriver den klockrent livets vilsenhet, förutom att refrängen är rent genialiskt uppbyggd.

Avslutar gör låten som bokstavligen definierar bandets musik, även om den är genomgående stillsam: Dur Och Moll Om Vartannat. En dold viol, som så vitt jag vet bara spelats live en enda gång – när bandet satte upp sin Bob Hund-opera i Malmö 2014. Hoppas den får fler chanser framöver, det är den verkligen värd. (Janne Hallman)

STOR INTERVJU: Bob Hund – the last band standing


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA