x

Fulla av överraskningar

Fulla av överraskningar

Jag älskar, I love, Ich liebe, j’aime. På portugisiska: amo. Och Amo är mycket riktigt ett konceptalbum om kärlek. Bring Me The Horizon har tagit i akt alla sidor hos världens bästa och sämsta känsla.

Ambiguiteten syns inte minst i valet av språk till albumtiteln – ”ammo” som i ammunition. Men det är kanske framför allt på det musikaliska planet som det märks att Bring Me The Horizon gett sig in på att täcka ett så brett spektrum som möjligt. 

– Albumet skiljer sig väldigt mycket musikaliskt från That’s The Spirit, så det har varit en ganska annorlunda process att skriva texter, säger frontaren Oliver Sykes och fortsätter:

– Musiken och vibbarna som fanns på den skivan gjorde att jag kände mig tvungen att skriva texter på ett visst sätt, lite mer omfångsrikt skulle man kunna säga. Den är lite arenarockig och då fanns det inte plats för ironi och sarkasm. Det blev mer poetiskt och abstrakt men mindre genuint, åtminstone jämfört med nu. Den här gången kan jag säga vad jag vill, jag kan slappna av och vara mycket mer bekväm. Det jag känner säger jag, vilket har lett till en stor blandning av stämningar och känslor. Förra gången fanns det en spärr som gjorde att vissa saker och ord inte kändes aktuella.

Extrem förändring

Från de tidiga dagarnas rabiata deathcore via mer och mer experimentell musik till arenarocken på That’s The Spirit har Bring Me The Horizon alltmer gjort sig kända som ett band fullt av överraskningar. Utvecklingen från starten till idag kan närmast betraktas som extrem, om än med relativt naturliga övergångar från album till album. Med Amo har progressionen tagit en helt ny riktning. Musiken tar inte vid där bandet slutade sist och Oliver Sykes är utan tvekan mer nöjd med Amo än med That’s The Spirit.

– Det är så vi tänker när vi skriver skivor, varje ny måste vara bättre. Nu känns det verkligen som att varje låt är en omfattande förbättring. Förra gången så trodde vi inte på att vi kunde göra den här skivan, tror jag. Vi växte i popularitet och hade något att bevisa, och det enda sättet vi kände till att göra det på var att skriva elva låtar som hade funkat som singlar eller på scen.

Den här gången närmade sig bandet albumuppgiften på ett väldigt annorlunda sätt. De bestämde sig för att skriva låtar som folk kanske inte fattar. Det skulle inte finnas några kompromisser, alla låtar behöver inte kunna spelas på radio. Enligt Oliver Sykes är det en av få saker som är bra med hur folk lyssnar på musik just nu.

– Alla streamar vilket gör att det inte är en så stor press på att skriva ett album. Människor stänger ändå av om de inte gillar första låten de hör. Nu har vi ansträngt oss för att skriva låtar så att alla kan hitta något att gilla, och efter ett par varv så kommer de hitta mer. Det gav oss en väldigt stor frihet.

Sångaren Oliver Sykes och keyboardisten Jordan Fish har tillsammans producerat det nya albumet. Den senarenämnda fyller i förändringen:

– Den här skivan var mycket svårare att skriva än That’s The Spirit. Jag är stolt över alla album jag varit involverad i men i synnerhet det här, just för att det inte är uppenbart. Vid det här stadiet i karriären brukar de flesta band och musiker ta risker och göra sådant. Jag är väldigt stolt över att vi hade övertygelse nog att faktiskt göra det och skapa något som låter helt annorlunda än albumet innan.

Jordan Fish ser variationen på Amo som en väldigt stor fördel, och menar att det nog delvis är en sorts respons på That’s The Spirit.

– När vi hade spelat in den så funderade vi på vart vi skulle gå härnäst, och vi kände alla att vi var inträngda i ett hörn. Många människor förväntade sig nog att vi skulle fortsätta med arenarocken, med catchy refränger och stora rockanthem. Vi har kvar lite av det men det är inte samma skit i varje låt. Huvudsaken när vi satte igång var att inte göra en kopia, så det är därför den är så annorlunda. Vi tillät också våra influenser vara en större del av skrivprocessen istället för att tänka ”nu skriver vi en låt som låter som den och den på förra skivan”.

Nutida rock och metal ignoreras helt

Den musikaliska bredden är ett tydligt tecken på att medlemmarna tagit avstamp i om inte fler så åtminstone en större variation av genrer och influenser. Samtidigt finns det områden som helt och hållet ignorerats den här gången, menar Oliver Sykes.

– Vi har influerats av ett omfattande omfång av genrer. Det enda som inte är inblandat är nutida rock och metal för där finns ingenting som vi går igång på. Vi har lyssnat på mycket minimal techno från Berlin, progressiv musik och många av våra gamla old school-favoriter, som Cream och Pantera. Pantera är speciella för de är tunga men lättillgängliga, folk som inte gillar Metallica och Megadeth kan fortfarande gilla dem. Deras riff är catchy vilket är väldigt viktigt för mig med gitarrbaserad musik.

Gruppen har tittat på alla genrer och frågat sig ”varför är den här genren bra?”

– I mina ögon har alla genrer någonting bra, annars hade de inte varit populära, säger Oliver Sykes och fyller i sitt eget resonemang:

– När det kommer till hiphop så finns det självförtroende och en energi som får dig att känna dig tre meter lång. Dansmusik gör dig euforisk. Det finns allting något i musiken som skapar de här känslorna, beatet eller groovet eller något annat. Vi har försökt dissekera det, ta de här kvaliteterna, essenserna och elementen från olika genrer och skapa något nytt av det. Jag vill inte säga att vi utgått från klichéer men någon sorts kärnvärden. Vi vill fortfarande ha breakdowns och hårda partier men inte som du har hört det förut, inte bara med gitarrer.

Jordan Fish menar i sin tur att hans personliga influenser fortfarande är desamma.

– Det har nog handlat mer om intensiv musik den här gången, som dance från 90-talet. Men också dark ambient. Jag håller med om att ingen samtida rock är relevant när vi skriver musik, delvis för att vi inte vill låta som någon annan. Att försöka skapa något nytt hjälper oss skriva musik. Det ska vara catchy och engagerande men samtidigt djupt och meningsfullt. Vi försöker hitta ett mellanläge med alla genrer, det är svårt men vi älskar utmaningen. Det är många som försöker sig på det men bara slutar i en röra. Vi försöker istället ändra blandningarna av genrer från låt till låt utan att oroa oss för riktningen. Det här med ”inte som någon annan” är bara en del av hur vi går till väga när vi skriver låtar.

Mer effektivt – mindre romantiserat

Det är inte bara låtskrivarprocessen och albumtänket som förändrats med ålder och ny teknik. Digitalisering har i högsta grad påverkat medlemmarnas möjlighet att själva hålla i tyglarna.

– Bandkemin är inte särskilt annorlunda, vi har alltid varit en nära grupp vänner, säger Oliver Sykes.

– Det är mest lite perspektiv som skiftat på grund av ålder, familjer och sådant. Vi festar inte varje natt längre. Men sättet vi skriver musik på har blivit mycket mer digitalt. Vi spenderar inte tid i en lokal och jammar tillsammans på samma sätt, allt görs på datorn. Personligen har jag lärt mig jättemycket de senaste två åren, vilket gjorde att jag och Jordan kunde producera albumet själva. När man skriver musik plockar man upp nya saker hela tiden, för tio år sedan handlade de kanske mer om instrument men nu är det teknik. Vi skriver saker på midikeyboards först. Den biten skiljer sig mycket mot hur det var för tio år sedan, då stod alla med sina instrument och spelade vad de kände för. Nu är det mer effektivt, och lite mindre romantiserat. Så är det garanterat för många band även om människor inte tänker på det så, vi sitter i ProTools och testar saker istället för att stå och spela tillsammans. Det hade nog varit intressant att sitta som en fluga på väggen och inspektera det.

Jordan Fish tar över stafettpinnen:

– Det var fantastiskt att kunna producera albumet själva. Det svåraste med att färdigställa det var mixningen, vi ville ligga på en tunn linje mellan att låta som ett rockband men ändå inte. Why You Gotta Kick Me When I’m Down tog flera hundra försök innan den blev rätt. Den är så ovanlig, vi kunde inte närma oss den som en rocklåt. Om jag måste välja en favoritlåt så får det nog vara den. Det är en svår blandning av element med trap och någon sorts … blåsorkesterrock, vad nu det är för något. Texten är riktigt cool också.

Oväntade gästinhopp

Ytterligare ett tydligt tecken på den musikaliska spridningen är de gästartister som dyker upp på Amo. De två största namnen kommer från vitt skilda världar. På Nihilist Blues hörs den kanadensiska musikern och producenten Grimes och metalbandet Cradle Of Filths frontman Dani Filth gästar på Wonderful Life.

– Det var vi som hörde av oss till dem, säger Jordan Fish.

– Albumet var nästan färdigt men vi ville ha några gäster som kunde göra allting ännu mer udda, inte bara ta in någon uppenbar. Inte någon från vår egen scen, och inte heller någon polare vi spelat med eller så. Visst, Dani är metal men han är från en helt annan era. Just de två gästerna är dessutom personer som inte tar sig själva på så stort allvar, de kändes coola på ett sätt som vi kan relatera till. Precis som hos oss finns det en kontrast hos dem, de gillar att vara på scen men de har också en annan sida – de gillar att bara vara hemma och göra vardagliga saker.

Sammanställningen mellan Danis karaktär och hans persona utanför scenen klickade med bandet. Det gäller också Grimes, men i det fallet var medlemmarna i Bring Me Horizon framför allt stora fans.

– Vi visade henne Nihilist Blues och hon älskade den. Hon var definitivt en av våra drömgäster. Det var kul att bjuda in mer än bara sångare också. Jag skrev några stråkpartier som vi fick hjälp att arrangera. På Heavy Metal hade vi ett parti där beatet nästan lät som en beatbox och då tänkte vi att varför inte, albumet var så jävla galet redan, säger Jordan Fish.

Just nämnda låt bär även på en text som verkar beskriva någonting som många band brottas med på senare dagar, kanske i synnerhet band ur den hårdare skolan. Här finns också en vink till den digitala tidsålderns för- och nackdelar. Fritt översatt: ”En unge på Instagram i Black Dahlia-linne säger att det inte är heavy metal längre”. Enligt Oliver Sykes var Heavy Metal den sista låten bandet färdigställde.

– Mantra var redan släppt på Spotify. Jordan har stora svårigheter med hur Internet fungerar, en miljon människor kan säga att det älskar en låt men om en enda person säger att den är skit så påverkar det honom. Även de mest självsäkra människorna påverkas av negativa kommentarer. Ändå så slutar det aldrig förvåna mig hur en unges åsikt på Internet kan påverka en. Det var väl något åt det hållet som utlöste det. Texten är min sarkastiska tagning på det här. Jag har ett fantastiskt liv, jag får göra allting jag älskar. Ändå gör det mig upprörd att den där ungen som gillade vårt första album är elak mot oss. Hela grejen är konstig, så jag skämtar om det. Vi vill fortfarande göra alla nöjda med vår musik, så låten är bara ett skämtsamt sätt att se på det. Vi bryr oss inte. Vi är inte heavy metal och vi är inte intresserade av att vara det, vi vill bara vara ett band. Det spelar ingen roll vilken etikett du sätter längre, vi vill bara spela musik.

Texten blir ett sätt att stå upp mot de här människorna och skratta åt det samtidigt. Oliver Sykes tror även att de själva kan relatera till det.

– Det kändes som något jag har dragit mig från att prata om ett tag men nu är jag bekväm med det igen. Det passar också albumets tema. Människor säger att de älskar oss, men de menar kanske bara ett visst album – en särskild period. Det blir en metafor som kan vara applicerbar på all kärlek.

Är rösten förlorad?

Som en konsekvens av de negativa reaktionerna på Bring Me The Horizons förändring från det hårdast möjliga till helt nya musikaliska marker har det också spridits och befästs väldigt många rykten, inte minst om Oliver Sykes röst. Skriket i slutet av Heavy Metal borde få många att höja på ögonbrynen.

– Ja, det är jag som skriker. På den här turnén kör vi ett medley där vi spelar fansens favoritlåtar från vårt första album. Det är jättemånga som på riktigt tror att jag har förlorat min röst och inte kan skrika längre. De har galna teorier om att jag gjort transplantationer av mina stämband, att jag skrikit på fel sätt eller haft olika sjukdomar. Och nu blir de helt chockade när de hör oss spela de gamla låtarna. Det är bara så lustigt. Det kan också vara så att jag har en annan syn på vad ett bra skrik är.

Oliver Sykes kan fortfarande uppskatta den typen av röst som han själv använde i början, men idag känner han sig löjlig när han gör de mörkaste grejerna eller de gällaste skriken.

– Visst, det är kul, men att sjunga rent är svårt. Mycket svårare än att skrika.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA