x

REPORTAGE: 40-årig festival bjuder alltid på nytt

REPORTAGE: 40-årig festival bjuder alltid på nytt

Les Rencontres Trans Musicales i Rennes i nordvästra Frankrike firar 40 år och det är mitt tionde år jag besöker festivalen. En av höjdpunkterna och en av anledningarna till att jag återkommer år efter år är att de bokar band som man knappt eller aldrig hört talas om. Det blir som de gamla Hultsfredsdagarna när man satt med program och penna och listade ut vad man skulle se. Mycket är riktigt bra och en del blir riktiga missar, men det hör till. Bland annat såg jag för första gången någonsin Viagra Boys en sen natt förra året göra en helt fantastisk spelning.

I år hoppade jag över de flesta stora akterna och satsade på mindre mer okända artister, och det betalade sig.

På eftermiddagarna i Rennes spelar mindre band på stadens små klubbar och sen på kvällen så drar det igång på festivalområdet. Själva festivalen är utanför stan i ett gäng flyghangarer, varje scen har en egen byggnad och i den största hangaren i mitten finns all mat, dryck och merch. Det är ett perfekt upplägg och funkar underbart i början på december då det regnar nonstop i Bretagne.

Dagens första spelning är på en liten klubb mitt i stan, 30 minuter efter att jag klivit av tåget. The Homesick från Holland spelar psykedelisk armhålskraut med ett attraktivt motorikdriv och sådär lagom svävande sång. Det är trångt och svettigt och riktigt bra. Dock finns det inga ursäkter eller anledningar att spela med både bas och gitarr i armhålan, jag är ledsen, men det måste se bra ut också.

gallery_medium

En av festivalens bästa spelningar kommer redan första kvällen. Franska Koh Shin Moon blandar folk-instrument från hela världen med en analog maskinpark, trummaskiner och fältinspelningar. Det är som en mix av turkisk shoegaze, afrikansk dub och house från Laos. Det svänger nåt grymt och den eklektiska mix av genrer och instrument tar musiken till en helt ny nivå. 

gallery_medium

Bigger med medlemmar från både Frankrike och Irland spelar helt okej retrorock som varken övertygar eller underpresterar. Det är ljummet, bra och något man glömmer på vägen till nästa konsert. Och problemen med en festival, men samtidigt och det som gör den så attraktiv, är att band som inte sticker ut, glöms bort medan man letar efter nästa kick. Men visst, det är bra hantverk och bra musiker men det berör inte och jag letar efter ett glas vin på väg mot nästa explosion.

gallery_medium

Och The Psychotic Monks från Paris är precis det, en explosion av gammal hederlig noisy postpunk. Jag ser dem två gånger, först sent på kvällen ute i flyghangaren med stort PA och blinkande lampor. Det sprakar och knastrar och skaver och stökar, nästan som ett ungt Sonic Youth med modernare skivbackar. Bandet svettas och far runt och det är härligt att se det här unga bandet på en stor scen.

gallery_medium

Men det är dagen efter tidigt på eftermiddagen i ett hörn utanför toaletterna precis utanför pressområdet inne i stan som de verkligen levererar. Det är på något sätt som att den lilla scenen, dagsljuset och avsaknaden och flashiga lampor och en publik på 50 personer som tar fram garagebandet i dem. Bandet kämpar hårdare, spelar hårdare och det är precis vad som behövs för att vakna upp och ta tag i en ny dag av musik.

Saodaj från den franska ön Reunion i Indiska Oceanen öster om Madagaskar spelar Maloya som är en musikstil unik för ön. Baserad på rytmer som slavar tog med sig, musiken spelas på traditionella instrument men Saodaj blandar med lite modern elektronika i bakgrunden. Det är musik som man ska dansa till och med detta lyckas bandet perfekt, det är grymma rytmer som kanske inte når ända fram med en karismatisk sångerska som publiken älskar.

gallery_medium

Johan Papaconstantino är en konstnär, poet, musiker och producent som sent på kvällen – till en stor publik – ensam på scenen presenterar sin mjuka elektropop. Han står lite nonchalant och sjunger och i vissa låtar tar fram en gitarr eller pillar lite på sin maskinpark som står på sidan bakom honom. Det svänger och är vackert med en viss charm men är i total avsaknad av utstrålning, det är nästan på gränsen till tråkigt. Man får intrycket av att det är en vanlig dag i studion för Johan och det råkar bara vara en grupp människor där som tittar. 

gallery_medium

Hur beskriver man Vurro från Spanien? Man kommer osökt att tänka på galenpannan Bob Log III, fast där han korsar sin galna utstrålning med oerhört speedad och primitiv träskblues så misslyckas Vurro med samma korsning. Iklädd snickarbyxor och en dödsskalle av en ko sitter han bakom två elpianon och ett halvt trumset och hamrar, hojtar och eggar fram sin musik. Men vad låter det som då? Ja, tyvärr är det vanlig hederlig Charlie Norman-boogie woogie, varken mer eller mindre och som spelning är det roligare att säga att man var där än att egentligen vara där.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA