x

NYBÖRJARGUIDEN – Den obehagliga och smärtsamma genren

NYBÖRJARGUIDEN – Den obehagliga och smärtsamma genren

Noise är en musikgenre som formades till ett vedertaget begrepp någon gång på 1900-talet runt om i Europa och Amerika. Genrens specifika startpunkt och exakta ursprung är dock synnerligen svårt, nästintill omöjligt, att exakt identifiera. Musikgenrens namn, som översatt till svenska då blir ”oljud”, kan till viss del anses som en paradox, då oljud vanligtvis definieras som ett oönskat eller ofrivilligt ljud som man både som kreatör och konsument undviker att komma i kontakt med. ”Musik” definieras i traditionell mening sålunda som raka motsatsen.

Noise är en musikgenre som i regel skapas av ljud som under mer konventionella förhållanden kan anses som direkt obehagliga eller smärtsamma att lyssna på. Men enligt den danska ljud- och musikteoretikern Torben Sangild är en enda definition av ljud i musik inte möjlig. Sangild påvisar truismen att ljud som för en person låter som missljud kan vara meningsfull för en annan, samt att vad som ansågs vara obehagligt ljud förut inte längre behöver vara det. Detta utifrån progressionen av musikens utveckling.

Enligt den kanadensiske kompositören, författaren och musikpedagogen Murray Schafer finns det fyra typer av ljud: oönskade ljud, musikaliska ljud, höga ljud och störningar i något signalsystem som exempelvis statiska missljud. Definitioner om vad som därmed anses vara oljud i förhållande till musik har förändrats radikalt över tiden. Den brittiska författaren kring musik Ben Watson påvisar i sin tur påståendet att Beethovens verk Grosse Fuge från 1825 "lät som oljud" enligt sin publik på denna tid. Därav skulle man till viss del kunna kalla detta för ett av världens första noise-stycke.

I försök att definiera musik och dess värde hänvisar även författaren, musikern och föreläsaren i estetik Paul Hegarty till arbeten med noterade kulturella kritiker som Jean Baudrillard, Georges Bataille och Theodor Adorno och spårar genom historien definitionen av "oljud". Hegarty definierar begreppet vid olika tidpunkter som "påträngande och oönskade" eller som ”olämpliga missljud", men även "hotande tomhet". Hegarty hävdar därmed att det är avantgardekompositören John Cages något ökända verk 4'33 från 1952, där en publik sitter igenom fyra och en halv minut av total tystnad, som representerar den initiala början på noise-musikens egna genre.

Utifrån att det påvisat tycks att noise kan definieras genom olika parametrar av olika experter gör detta även att genren i sig är mycket bred och något subjektiv. Gemensam nämnare för att definiera genren tycks emellertid vara att den bör skava utifrån vad traditionella konventioner av vad musik och melodi menar att ett musikaliskt stycke bör innefatta. Noise är dock en musikgenre som idag har penetrerat en mängd andra genrer, och element av noise kan därav identifieras inom allt från – och emellan – exempelvis EDM och dubstep till trap och postpunk, och givetvis noiserock som är en populariserad subgenre.

Några artister som brukar förknippas med noise är Sonic Youth, Masonna, Guilty Connector, Merzbow och Sutcliffe Jugend.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA