x

The Go-Betweens-legendaren listar sina 5 favoritomslag

The Go-Betweens-legendaren listar sina 5 favoritomslag

När jag träffade honom för ett par år sedan och gjorde en artikel om klassikern 16 Lovers Lane berättade Sverigeaktuella The Go-Betweens-legendaren Robert Forster att det enda han var missnöjd med det albumet var omslaget. På frågan vad tanken egentligen var med det, svarade han plågat:
 
– Oh, fuck knows! Fuck. Knows. Ingen. Jävla. Aning! De två snyggaste personerna i bandet vid den tiden var jag och Amanda, men vi hamnade på baksidan! Om hon och jag hade varit på framsidan kanske skivan hade sålt lite bättre …
 
Därför tog jag åter upp tråden och idag listar ikonen sina fem favoritomslag i vår artikelserie COVER ME. Han passar även på att berätta lite framsidan av sitt senaste album Inferno:
 
– Det finns ett väldig berömt foto av en ung Truman Capote när han ligger på en soffa, jag gillar den sortens foton. Dock använde vi en solsäng. Fotot togs i glödljus på en veranda under sommaren hemma hos några vänner som äger ett hus nere vid havet. Vi fick med lite av soff-temat genom det.
 
gallery_large
 
 
Här berättar Robert Forster om de omslag han själv fastnat mest för:
 
Television – Marquee Moon
 
– Jag minns hur jag tittade på Tom Verlaine och tänkte på hur smal, mystisk och poetisk han såg ut och sade till mig själv "så där ska jag också se ut!". Fotot togs av den berömda fotografen Robert Mapplethorpe. Senare hörde jag Richard Lloyd berätta hur han tog med det någonstans för framkallning och plötsligt skedde en solarisering eller nåt annat konstigt. Tanken var inte att det skulle bli omslagsfotot, men de tittade på det och såg att det hade något, en underlig textur. Vad som än hade skett i framkallningen och sättet bandet såg ut fångade mig. Den grafiska designen är bra, men antagligen inte briljant. I varje fall fångade det mig på ett personligt plan som musiker.
 
gallery_large
 
 
Barbra Streisand – Stoney End
 
– Hon sitter i en röd gammal soffa på flaket på en röd gammal lastbil. Lastbilen står parkerad på en grusväg ute i öknen, långt ifrån Broadway, musikalsånger och showbusinessens glamour. Egentligen är albumet det också, med låtar från en yngre generation singer-songwriters som Laura Nyro och Randy Newman. Barbra ser allvarsam och ensam ut där på soffan på lastbilsflaket. Skivan gjordes under tidigt sjuttiotal och detta är ett förträffligt skivomslag från den tiden.
 
gallery_large
 
 
Peter Tosh – Legalize It
 
– Peter sitter nedhukad i en marijuanaodling med en holk, antagligen fullproppad med marijuana. Jag älskar fotografiets ljusa färger och den vågade formgivningen. Hela situationen ser naturlig och vacker ut – den här mannen mitt ute i ett fält av droger. Jag minns första gången jag fick syn på det, det var väldigt ovanligt och slående.
 
gallery_large
 
 
David Bowie – Hunky Dory
 
– Bowies långa hår, det handfärglagda svartvita fotot. På ett sätt har det likheter med Marquee Moon-fotot så till vida att det behandlats i efterhand. Bowie var på randen till att bli Ziggy Stardust, betydligt mer stylad och direkt i sin framtoning. Här var han mer en hippie, en androgyn singer-songwriter som varken behövde vara man eller kvinna utan något mitt emellan. Han ser ut som en filmstjärna från 30-talet. Under det tidiga 70-talet var det på modet med 30-talets Hollywood, vilket Bowie hakade på. På baksidan står han där med det långa håret, stora byxor och låttitlarna är alla handskrivna. Återigen ett omslag som ligger mig nära på ett personligt plan. En klassiker och Bowies bästa album om du frågar mig.
 
gallery_large
 
 
Tom Waits – Swordfishtrombones
 
– Ytterligare ett sånt omslag... I början av hans karriär följde jag honom, men jag var inte besatt. Så fort jag såg det omslaget visste jag att han hade bytt riktning. Det såg perverst och underligt ut. Det var Tom Waits signal till sin publik att han börjat om på nytt. Hans låtskrivande ändrades och han drog sig bort från den där beatnikperioden från 50-talet. Han blev experimentiell, lite som Captain Beefheart eller någon. Rain Dogs kan faktiskt vara ännu bättre, men jag har större känslomässig anknytning till Swordfishtrombones
 
gallery_large
 
 
Lyssna på Robert Forsters senaste album Inferno:
 
 

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA