x

Kajsa Grytt: “Äckliga hotellrum, motorvägar, barer, oväder”

Kajsa Grytt: “Äckliga hotellrum, motorvägar, barer, oväder”

Vrid tillbaka klockan 25 år. Kajsa Grytt har precis fått sin son Fabian och hennes skiva Revolution är släppt. Hon laddar samtidigt för en spelning i Kungsan som sker första maj. Parken är full av folk och Kajsa Grytt står på scen med endast elgitarren som sällskap. 

– De gillade det men jag visste ju att de inte var där för mig. Tänkte att detta var en perfekt sista spelning. Hade inget behov av att ”kämpa” mer. Det blev liksom aldrig så stort som jag drömde om och jag kände mig som i en olycklig kärleksaffär med publiken. Nu hade jag en ännu större kärlek som var Fabian, säger Kajsa Grytt till GAFFA.

Men en vecka senare satt hon ändå där framför babysittern och skrev mördar-ballader. Det blev låtarna till Är Vi På Väg Hem som kom nio år senare.

– Min dittills absolut bästa soloskiva som gav både turnéer och publik. Då fattade jag att det där är utanför min kontroll. Det var bra att sluta kämpa, men skapandet lever sitt eget liv och vill mer än jag någonsin kan föreställa mig. Det är bara att åka med. 

Ovanstående upplevelser räknar Kajsa Grytt in som några av de viktigaste under sina 40 år i musikbranschen. Och nu vankas det jubileum. Kajsa Grytt väljer att dela upp det i två delar. En fullskalig konsert på Fåfängan i Stockholm i september och en mer avskalad på Södra Teatern nästa år.

– Jag är stolt och vill fira. Det är härligt att det är nån som vill arra och som tror att publiken vill vara med. Jag har satt ihop ett band av mina käraste och närmaste musiker och vi ska göra något särskilt vackert och känslosamt av mina låtar till Fåfängan. De ska få på sig sina finaste och mest personliga festkläder. Pompöst och stiligt. 

Hur hade din scenshow sett ut om det inte fanns några begränsningar?

– Jag hade haft en stråkensemble, en percussionist/trummis i svart kåpa, med pukor och gonggong. Malena vid en flygel i drottningkläder, Fabian i ett hörn med gitarr. Och en basist som stod nånstans och en syntspelare på podium. Vi skulle ha repat så inihelvete och både kunna spela pompöst, intimt och väldigt ”tidig Springsteen”-rockigt, alltså episkt. Sen skulle det vara backprojections som verkligen var genomarbetade till varje låt. Som la till de miljöer som jag tänker att mina historier utspelar sig i. Äckliga hotellrum, motorvägar, barer, oväder, ensamma lägenheter, broar, städer och gator. Sen skulle jag vara koreograferad av världens bästa sofistikerade och sparsmakade koreograf på vissa låtar, men på andra bara fri och springa runt med elgitarren eller stå helt stilla vid micken. Jag skulle göra några klädbyten från enkel lång klänning, till skitsnygg kostym, till Courtney Love-naket. Jag skulle ha dansare och gå från stort till väldigt intimt och utlämnande. Ljuset skulle förändra stämningen från kaos till rökig klubb med enkla intima spottar, och jag skulle babbla. Perfekt genomarbetat babbel. Om jag hade obegränsat med resurser skulle jag göra den ultimata showen. 

Vilken är världens bästa liveakt just nu? 

– Jag är en dålig konsertbesökare nuförtiden eftersom jag ofta blir uttråkad efter bara några låtar. Jag gick till exempel efter halva Jay-Z och Beyoncé på Friends. Är så helt ointresserad av att beundra. Jag måste känna något stort, vilja dansa eller gråta. Lana Del Rey på Lollapalooza var härligt för hennes låtar och fina akt där hon själv är som grannflickan men har två femme fatales som får illustrera det högsexuella i hennes grej. De är som det i henne vi inte får se. Väldigt fina projjar också. Sen går jag alltid igång så in i helvete på Viagra Boys. Men jag tänker på det här med att beröra med text från en scen – vem gör det nuförtiden? Nick Cave har jag hört håller på med den grejen nu och jag kan verkligen tänka mig att han lyckas. Jag har bestämt mig för att se Bruce Springsteen i New Jersey innan jag dör, men jag gillar också att bli helt krossad. Watain vore kul att se och så tror jag Död Mark är fantastiska. 

Vad har varit ditt största konsertögonblick?

– Jag måste ju ändå erkänna ”ju fler desto bättre”. 25 000 framför Tant Struls scen på Roskilde glöms inte. Det kan vara det bästa jag har varit med om. Sen vill jag också nämna när jag spelade Är Vi På Väg Hem-turnén på Lilla Bommen i Götet. Fullsatt och med endast David Giese på turntables där bakgrunderna var på den ena, och påläggen på den andra, knastriga vinylpressningen. En minimal keyboard hade han också, och så jag på elgitarr. Det var storartat. Fem fyrar för en live-konsert. Det händer inte ofta. 

Galnaste då? 

– Det var när jag såg Skullflower på Siberia i New Orleans. Noise-legender som inte har något hem utan som turnerar konstant. En kvinna och en man. Hon är i min ålder och liten med en jättestor gammal Gibson Explorer. Han growlade och eldade saker på scenen. Det var ett jävla starkt rörligt dån i en timme. Helt fantastiskt. Jag stod på en stol och krossades. Efteråt festade jag hela natten med dem och världens bästa människor på barerna i NOLA. Bäst och galnast.  

Om du skulle jämföra ett Kajsa Grytt-gig med en film, vilken blir det och varför?

– Om Paris-Texas var en människa. Han som gör sig ensam och svår och vandrar i öknen, hon som förför bakom ett glas i en luddig röd tröja och pojken som längtar efter att allt ska vara vackert, enkelt och kärleksfullt. Då skulle det vara människan som berättar om sig själv i mina låtar. Hon som är så smart och duktig och ser världen, men som värker och längtar och minns och vill, men som har så jävla svårt att få ihop det i kärlek.

Här ser du Kajsa Grytt:

21 sept – Fåfängan, Stockholm

29 feb – Södra Teatern, Stockholm


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA