x

KRÖNIKA: Ett totalt j***a arrangemangsfiasko

KRÖNIKA: Ett totalt j***a arrangemangsfiasko

Till att börja med vill jag be om ursäkt till den personal jag kallade ”jävla idioter” och bad att ”fuck off”. Först och främst var den där mixen av ”amerikanska” och svenska inte särskilt snygg. I andra hand var ilskan riktad åt helt fel håll. Men det är någonting med pliktetiska småpåvar som får mitt koleriska jag att vakna.

Till mitt försvar ska det sägas att jag gick in i en fiktiv ingång (helt enkelt två vakter som stod på vardera sida av ett avstånd, som stolparna i ett tänkt fotbollsmål) till ett av ölområdena. Därinne mötes jag av ett totalt kaos. För att inhandla någon form av dryck skulle jag vara tvungen att penetrera det onyktra köttberg av kroppar som tornade upp sig framför mig. Så jag vände om direkt istället och försökte gå ut där jag kom in. Då blev jag informerad om att jag var tvungen att gå cirka 30 meter genom denna folkmassa för att gå ut i den fiktiva ”utgången”.

– Men jag gick ju in för två sekunder sedan, det var ju ni som släppte in mig, kan jag inte bara få kliva ut igen?

– Nej.

Vad som hände sen, vet ni ju redan.

Redan förra året, när Post Malone stod som huvudakt, var mat-, dryckes- och toaköerna under all kritik. Men då var det en betydligt yngre och inte lika köpvillig publik med betydligt större tolerans för trassel. Den här gången var det en äldre och ansenligt köpstarkare målgrupp med vissa krav. Har man betalt dryga 900 pengar för Robyn – arrangören kan prata hur mycket som helst om att det var en dagsfestival med Kindness och Dungen och DJ-sets och allt vad det var, men samtliga på plats var där enkom för Robyn – och arrangemanget har sålts in som en tillställning där det finns mat och dryck i massor, så förväntar man sig att vissa löften uppfylls.

Att arrangören Woah Dad under pågående haveri går ut med peppiga meddelanden om att de kämpar för att servera alla med mat och dryck är en sak. Men att efter arrangemanget gå ut med ett meddelande där bland annat följande står att läsa är ju helt vrickat:

”Arrangemanget var inte sämst, utan snarare i världsklass. Ett arrangemang är en helhet, och vi gjorde allt rätt.”

Vad är det för jäkla Donald Trump-fasoner?

I det här läget, när känslorna lagt sig något, är jag själv mer förbannad på de sköna snubbarna i kommentarsfälten som skriver saker som ”haha det vet väll alla att man ska käka innan man går på rock konsert” och ”hahaha buhu ni fick ingen mat”. Ska komma ihåg detta när ”körven” tar slut på Eddie Meduza-festivalen i tjotahejti. Då ska jag glida in i kommentarsfälten: ”Alla vet väl att man måste grunda med oumph-sliders innan man drar på galej, för att vara på den säkra sidan. Jävla bönder.”

Men detta var ju inte böndernas fel. Det är Woah Dads. Inte heller fick man gå ut och in på området. Var man väl inne fick man vara kvar, om man nu ville se Robyn. Jag såg en familj stå och dividera med en vakt om att de ville kliva ut ur området för att köpa korv med bröd, eftersom det var omöjligt att få tag i mat. Vakten stod givetvis på sig. Alltid beundransvärt med kämpar som gör sitt jobb! Oavsett hur oetiskt det är. Arbetsmoral på bekostnad av allt annat, det är det vi lär ut i det här landet.

Utanför låg det drivor med beslagtagna vattenflaskor. Inne på området tog vattnet slut. Om man nu ens fick en chans att köpa det som kommer gratis ur kranen i detta köande. Det fanns ingenstans för rökarna att stå och skämmas. De som vågade tog sig friheter och rökte var som – det hade jag också gjort om jag rökte. Sedan tog den orimligt dyra, pissljumna ölen slut. Innan dess hade vissa fått köpa 24 öl åt gången och andra blivit tillsagda att de inte fick köpa fyra öl samtidigt utan endast en (!). Och priset på de små degstycken med ostskrap och tomatpuré som de kallade pizza kostade 145 spänn. För en halv, liten pizza. Sedan tog pizzan slut och det serverades istället minipiroger. Till samma pris.

Fyre Festival, Grisbuktsinvasionen och Gizmondo. Listan på kända fiaskon är lång. Nu kan vi lägga till Smash Fest Robyn till den listan. Att huvudpersonen sedan kom in och sopade banan med allt och alla på scenen har ingenting med saken att göra. Robyn ska inte ens behöva komma in och rädda Woah Dad.

Och arrangören kan be om ursäkt hur mycket de vill. Ursäkter kostar ingenting. Någon måste se till att de får betala, i pengar. Det enda som svider på riktigt för ett företag är att någon ordningsmakt kör ner näven i det som kallas 1910 på bokföringsspråk. Det vill säga kassan. Jag ser framför mig en stor labb som skopar upp drivor av sedlar ur Woah Dad-ladorna och sedan släpper dessa sedlar över folket. Bortse i det här fallet från att folket råkar vara överbetalda Stockholmsdivor. Rätt ska ändå vara rätt.

LÄS OCKSÅ: David Hasselhoff i oväntat samarbete  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA