x

KRÖNIKA: Var går gränsen när musikhistoriens skatter skördas?

KRÖNIKA: Var går gränsen när musikhistoriens skatter skördas?

Det är livsfarligt att omge sig med för många jasägare, särskilt i en ängslig bubbla som musikbranschen, där ingen vill bränna sig. Därför är det inte konstigt om folk drar sig för att rikta kritik mot stora stjärnor som "alla" vill samarbeta med. Ett exempel som lär passera som business as usual, är Kygos senaste släpp, där han helt oförblommerat använt sig av Whitney Houstons namn, röst och gnistrande aura.

Singeln som släpptes i somras, är Kygos bearbetning av Whitney Houston-låten Higher Love från 1990, som i sin tur är en cover på Steve Winwoods original från 1986. Versionen har dock inte marknadsförts som en nyutgåva, producerad av Kygo i samtida tappning. Nej, snarare framställs den som ett jämbördigt samarbete mellan Kygo och Whitney, i en parallell verklighet. Omslaget pryds av bådas ansikten, sida vid sida, som för att signalera likvärdig legendstatus. För de som cyniskt räknar streams som den enda måttstocken som betyder något, är den logiken säkert naturlig. Hade man inte vetat att Houston varit död i över sju år, skulle man kunna tro att de båda talangerna har bildat en superduo, som frukten av en nära och kreativ arbetsrelation. På det inklippta fotot ler Whitney Houston, i ett ikoniskt, svartvitt porträtt som nu skrupelfritt används för att bygga Kygos varumärke.

Förra århundrandet var en enda lång recyclingprocess. Att använda sig av samplingar är inget nytt och idag vida accepterat. Ofta är det ett sätt att gjuta energi i spännande samarbeten och till och med skapa nya genrer. Att plocka russinen ur kakan har varit en av de viktigaste beståndsdelarna inom hiphoppen, där man mer än gärna rotat i vinylbackarna för att hitta de svängigaste takterna från 1900-talets jazz och soul. 2011, när Kanye West och Jay-Z gjorde sitt duoprojekt Watch The Throne, släppte de singeln Otis ft. Otis Redding. Även om samplingen från Try A Little Tenderness (1966) som beatet bygger på, är uppenbar, ser det lite märkligt ut att Otis Redding, förutom titeln i sig, föräras en "featuring" på ett sätt som annars är brukligt vid regelrätta samarbeten. Man kan se det som ett sätt att betona den postuma hyllningen till artisten; att ljudklippet med hans sång upphöjs till mer än "bara" en sampling. Åtminstone nöjde de sig så. Tänk om man dessutom hade designat omslaget med ett blaffigt floating head på Otis, där han tillsammans med Kanye och Jay-Z grafiskt poserar som en trio. Nej, det går knappt att föreställa sig.

Märk väl, det är varken covers eller återanvändningen i sig som är problematisk, utan hur det görs. Inramningen spelar roll. Att släppa originallåtar efter någons död är alltid känsligt. När det sker brukar diskussion uppstå kring tajming och (o)lämplighet. Efter att anklagelserna mot Michael Jackson nyligen blossade upp igen, är det förmodligen inte lika eftertraktat att fortsätta ge ut hans musik. Dessförinnan hann det ändå släppas två postuma album i hans namn. Det bör i sammanhanget nämnas att Jackson själv använde sig av en vers signerad Notorious B.I.G. (i Unbreakable ft. Notorious B.I:G. från 2001), åratal efter rapparens död. Även om allt detta är upp till rättighetshavarna att avgöra, måste man väl kunna begära ett visst mått av varsamhet, värdighet och respekt? Annars sitter vi snart och läser idel historieskrivningar på Wikipedia liknande denna: "Sony Mobile used a snippet of 'Slave to the Rhythm' in their advertising campaign for the Xperia Z2mobile phone."

En förmildrande omständighet i fallet Kygo, är att Whitney Houstons familj ska ha okejat användningen av hennes sång. Billboard.com skriver: "The Whitney Houston estate offered Kygo the archival recording of her original cover, which was previously released as a Japan-only bonus track on the physical version of her 1990 album 'I'm Your Baby Tonight'." Gott så. De som förvaltar rättigheterna har clearat det hela. Alla nu levande, relaterade personer har gett sin välsignelse och ingen har juridiskt sett gjort något fel. Det betyder dock inte att det är smakfullt hanterat. Bara för att man kan komma undan med något, behöver inte betyda att man ska göra det.

När Pandoras ask har öppnats finns det ingen återvändo. Vad får vi ta del av härnäst? Martin Garrix & Amy Winehouse? Vänta bara tills någon kläcker idén att börja dissekera Aretha Franklins vokaler. Sannolikheten att artister av idag skulle ha självrespekten att avstå en sådan möjlighet, är närmast obefintlig. Allt för att toppa nästa festivalsommar. När så världens genom tiderna största röster spelas upp i arenornas PA-system, är det enda som fattas ett hologram av [infoga valfri avliden legend] för att göra 360-upplevelsen komplett.

Det här är större än någon enskild artist. Sakta slukas våra själar av det kommersiella monster vi alla göder. Ansvaret vilar extra tungt på skivbolagsjättarna, som numera verkar sanktionera det mesta i jakten på streams. Där måste det gå att reflektera över var anständighetens gräns går, utan att få onda blickar på nästa branschfest. Det stora artister gör har betydelse och skapar trender för nya generationer. Kanske är det futtigt att gaffla om ett skivomslag eller en pressbild. Vad spelar det för roll 2019, när allt kommer omkring? Varför älta något som är gårdagens nyheter, när morgondagens hits ska snickras och lanseras med säljbar twist? Frågan är vad som är värst, tystnaden eller den sorgliga insikten att ingen bryr sig.

LÄS OCKSÅ: Hatar du Håkan Hellström? Håll dig borta från de här klyschorna


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA