Vi rankar Veronica Maggios 6 album – från sämst till bäst

Vi rankar Veronica Maggios 6 album – från sämst till bäst

I fredags nåddes vi av Veronica Maggios nya skiva Fiender Är Tråkigt, den sjätte i ordningen. Då är det naturligtvis dags att ranka sångerskans alla album från sämst till bäst. Håll till godo!

6. Den Första Är Alltid Gratis (2017)

Är jag ensam om att ha svårt att fästa mig vid en enda låt på denna skiva? Kan inte heller dra mig till minnes att det var något vidare uppbåd när den släpptes. Jag var tvungen att lyssna igenom den en gång till innan jag satte mig ner för att skriva denna lista och det blev snabbt ganska uppenbart varför jag glömt eller förträngt dess existens. Vet inte om den är direkt dålig men den påverkar mig ungefär lika mycket som en lättöl. Titelspåret känns Melodifestival, en stark kontrast till den ångestridna pop vi kommit att förvänta oss av Veronica Maggio. 

5. Fiender Är Tråkigt (2019)

Lika tråkigt är det att konstatera att denna skiva inte når längre än femte plats. Problematiken är mer eller mindre den samma som infinner sig hos sexan på listan, det känns lite platt, opersonligt och förutsägbart. Musiklandskapet är i ständig förändring och Maggio verkar förändras med det, tur är kanske det men det är inte längre för mig. Skivan är dock inte helt utan ljusglimtar, låtar som Kurt Cobain och Där Hjärtat Satt väcker positiva konnotationer till dåtidens Veronica. Kanske växer den på mig.

4. Satan I Gatan (2011)

När Satan I Gatan kom ut så var Veronica Maggio redan en etablerad artist och som jag förstått det ganska ansedd av både kritiker och den stora massan men med denna skiva känns det som att hon blev "Så Mycket Bättre-kompatibel". Jag lägger inga värderingar i det men jag får uppfattningen av att skivan kretsar kring ett gäng kommersiellt gångbara singlar. Kanske har man bara hört Jag Kommer och Välkommen In lite för många gånger och att det färgar omdömet, vad vet jag. Vad skivan lyckas med är däremot att agera som en bro mellan den souliga gamla Maggio och popartisten vi känner idag, smart drag.

 

3. Handen I Fickan Fast Jag Bryr Mig (2013)

Kommer ihåg en tid när jag var mer osäker på mig själv och kanske kan ha beskrivit låtar från den här skivan som "guilty pleasures" men idag kan jag någorlunda rakryggat erkänna att jag alltid varit svag för bombastiska popdängor som Sergels Torg, den är ju riktigt bra. Detta är även plattan där vi återfinner Håkan Hellström-samarbetet Hela Huset, utöver låten som är en charmig inramning av ungdomsdekadens så kan det väl aldrig vara fel med lite Håkan(?). Bäst på skivan är däremot Va Kvar som visar på att Maggio hade passat bra som sångerska i ett indiepop-band, kul! Men skivan har ungefär lika många dalar som toppar vilket stjälper den något när det kommer till att ranka den som ett samlat verk.

2. Och Vinnaren Är... (2008)

Skivan som introducerade mig till Maggio får nöja sig med en andraplacering. Soul-känslan är på denna skiva mer påtaglig än på debuten och det innebär att hiphop-produktionen har fått tonas ner, detta trots att Oskar Linnros från Snook krediteras som poducent och låtskrivarpartner till Veronica. Texterna är fantastiskt komponerade och stilistiskt fungerar det självbiografiska spåret väldigt bra, detta verkar hon förstått då det kommit att bli ett signum även på efterföljande släpp. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att säga att Och Vinnaren Är... är en perfekt uppföljare till Vatten Och Bröd. Låtarna är polerade och lyckas finna en fantastisk balans mellan de tydliga 60-talsinfluenserna och det moderna pop-soundet. Skivan bidrog till att Veronica Maggio introducerades för den verkligt stora massan och etablerade henne som en tvättäkta stjärna och detta genom att sjunga om Uppsala, vem kunde tro?

1. Vatten Och Bröd (2006)

Och vinnaren är inte Och Vinnaren Är... utan istället är det Maggios debut, Vatten Och Bröd som tar högsta pallplacering. När jag började skriva listan var jag fortfarande lite osäker på hur topp tre skulle se ut, känns lite dumt nu för jag hade bara glömt av hur bra denna skiva verkligen är. Hur mycket jag än kan uppskatta de självbiografiska låtarna på nästkommande skivan så är det något med de Lily Allen-osande popdängorna och den sammetslena soulstämman parat med ett arrangemang taget rakt ur en tidig Amy Winehouse-produktion på Vatten Och Bröd som tilltalar anglofilen i mig mer. Utöver det musikaliska så balanserar Stefan Gräslund textmässigt det underfundiga i låtar som Nöjd? och Ingenting Kvar med skörheten och sårbarheten som kan höras i Månskensregn närmast perfekt. Genius.

LÄS OCKSÅ: Nu ska Greta Thunbergs hyllade metal-låt nå topplistorna


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA