x

“Vi är som en helig treenighet”

“Vi är som en helig treenighet”

Det bästa som finns är att fara runt längs med järnvägar, landsvägar, grusvägar och motorvägar i Sverige. Det tycker i alla fall Sara Parkman som gör sig redo för en ordentlig turné.

– Jag har varit på turné sen jag var 15, så det känns mer hemma än borta att fara iväg och spela runt om i landet. Det blir som alltid ett kärt återseende med kusiner, gamla vänner och nya bekantskaper när en kommer till diverse orter. Kul helt enkelt. Sen såklart skitnervöst också att presentera nytt material som känns livsviktigt för mig, men som jag än så länge inte alls vet vad folk ska känna inför. Förhoppningsvis HALLELUJA VA BRA DET ÄR. 

Har du några särskilda planer och idéer?

– Det kommer bli heligt, härligt och farligt. Jag har med mig fem svinbra musiker och på vissa platser dyker det upp en kör, andra platser gästartister som Alice Boman, Yakumbé, Slowgold och Mats Edén.

Hur hade din scenshow sett ut om det inte fanns några begränsningar?

– Då skulle jag haft med en stoooor kör och min pappa skulle varit med som stadig solist. Jag skulle ha haft möjlighet att betala hans tjänstledighet, då han jobbar som präst. Vi skulle enbart spela i lokaler som antingen är kyrkor eller gamla industrilokaler, det vill säga stora sakrala rum med underbar akustik och eko. Och någon riktigt dyr scenkostym. 

Vilka känslor vill du förmedla från scen och vad hoppas du att åskådaren tar med sig från spelningen?

– Jag tycker om att tänka att vi i bandet, publiken och rummet alltid är som en helig treenighet. Vi spelar som med varandra och när allt klickar så skapas en typ av gemenskap som du aldrig får någon annanstans. Som en kyrka ungefär. Jag är prästbarn i tredje generationen, och det är ganska ofta jag, pappa och farfar kan mötas i våra olika erfarenheter från rollen som präst och musiker och tycka att det är som ganska lika. Det gillar jag.

Vilken är världens bästa liveakt just nu?

Mariam The Believer är min idol – hennes musikalitet, röst, estetik, texter, samspel med bandet …. Så ska livet vara. Och David Ritschard såklart!! Country på svenska, det vill säga dansband, och det är helt underbart!!! Jag som ambivalent ångermanlänning boendes i Stockholm sen nio år tillbaka känner en stark Stockholmspatriotism när jag lyssnar till honom och hans krokodiltårar och det är fanimig inte ofta jag känner så. Plus att det går att dansa pardans till det, vilket alltid är ett plus. 

Vad har varit ditt största konsertögonblick?

– På min 18-årsdag for jag och mina gamla bandkompisar i Kraa upp till Näsåker (utanför Sollefteå) och lyssnade till polska klezmertrion Kroke på det gamla hotellet som ligger precis vid älven. Det var mustig viola, svettigt dragspel och fet bas och jag kände att så här mustigt, passionerat och vackert kan livet i musikens tjänst vara. Det var även roligt när vi spelade för kungen och tvingade honom att resa sig upp och sjunga med i vår sång. Sånt får en ju egentligen inte göra, men han reste sig villigt upp och det får ju en att må gott.

Berätta om en konstig situation du har varit med om i samband med en konsert/festival.

– Jag kräks ganska ofta innan speciella konserter eller premiärer eller så, och när vi turnerade med Fäboland hade vi ett bra in ear-system som vår ljudtekniker hade bra koll på. Så pass att han också fick väldigt bra koll på när jag var nervös eller inte, på grund av att han hade direktlyssning till spyorna. 

Om du skulle jämföra ett Sara Parkman-gig med en film, vilken blir det och varför?

En blandning mellan någon stark dokumentär/informationsfilm från 70-talet om arbetarrörelsen, typ 1000 År På Två Timmar, Godfrey Reggios Koyaanisqatsi och typ magimyset i Harry Potter.

Här ser du Sara Parkman framöver:

31/10 – Hus 7, Stockholm

2/11 – Oceanen, Göteborg

7/11 – QBar, Sundsvall

9/11 – Kulturens Hus, Luleå

10/11 – Mannaminne, Nordingrå

15/11 – Kafé De Luxe, Växjö

16/11 – Babel, Malmö

5/12 – Slaktkyrkan, Stockholm


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA