x

2010-talets bästa album: Plats 100 – 81

2010-talets bästa album: Plats 100 – 81

Du kommer inte hålla med oss i stort men du kommer att hitta något som sedan tidigare har gått dig förbi. Vår lista över 2010-talets bästa album visar tydligt hur musikbranschen ser ut nu för tiden. Trender må komma och gå, men alla genrer får plats. Och det gedigna musikhantverket hittas både bland det mest kommersiella som i det mest obskyra.

Kolla in hela listan från start

  1. Lou Reed & Metallica – Lulu

Det sägs att konstnären bara återupprepar sig själv, att författaren bara skriver samma bok om och om igen och kommer lite närmre det den vill berätta för varje försök. På sitt mest provocerande verk, Lulu, kommer mästaren från New York som närmst essensen av alla känslor han alltid satt ord på; frustration, svartsjuka, revansch. Från inledande Brandenburg Tor som öppnar med textraden ”I would cut my legs and tits off when I think of Boris Karloff and Kinski in the dark of the moon” till avslutande Junior Dad, en episk katarsis där protagonisten (”the greatest disappointment”) slutligen genomgår en förändring (”age withered him and changed him into junior dad”) är det lika delar triumf och tortyr. Tiotalets mest sågade album är också dess mest utmanande och briljanta. (JSö)

  1. Kanye West – Yeezus

Det är ett album från och för Chicago, fött ur dancehall och sammansatt av stadens musikaliska historia med drill och house som stöttepelare. Ett album konstruerat och uppbyggt på Kanye Wests tidigare musikaliska succéer till verk för att ge liv till Yeezus. Det är ett 40 minuter långt dokument på vad som existerar i huvudet på en 36 år gammal svart man från Chicago, där fler har dödats än i Irak under krigets decennium, med en Black Panthers-medlem som frånvarande far och den första svarta kvinna som varit Chair of the English Department på Chicago State University som mor. (ÖK)

  1. Brothers Of The Sonic Cloth – Brothers Of The Sonic Cloth

2008 började Tad Doyle (från bandet Tad) spela in långa, tunga, hypnotiska demos som ett enmansband. Detta utvecklades efter hand till Brothers Of The Sonic Cloth, som släppte sin debut 2015. Riffen maler på i evighet och Tads omisskännliga röst vrålar allt vad den kan mitt i stormen. Det är sex lavatjocka alster som krossar lyssnaren, äter upp den och spottar ut resterna. Hälften av låtarna klockar in på mellan åtta och elva minuter och blir aldrig tråkiga utan varieras konstant inom sina monotona vulkanutbrott. (MS)

  1. Ulver – The Assassination Of Julius Caesar

Albumet består av en samling genialiska poplåtar med ett löst koncept om Julius Caesars liv och död. Nemoralia är ett samtida Depeche Mode. Rolling Stone låter Destiny’s Child. So Falls The World bjuder på rejvig techno. Allting är naturligtvis apokalyptiskt mörkt, som alltid när det gäller Ulver som vid den här tiden kallade sig ett experimentellt musikkollektiv. (JR)

  1. Dean Blunt – The Redeemer

Det spelar ingen roll om Dean Blunt står på Boiler Room, släpper gratisalbum sittandes på ett hotellrum i Moskva eller kör 30 minuter frijazz som laddas upp på nätet, han är alltid intressant. Det handlar om en avskalad produktion med samplingar, märkliga ljudkombinationer och Dean Blunts icke-felfria men ack så mysiga sångröst. Mycket av essensen, det som gör spåren speciella, är hans sätt att plocka bort och förenkla till dess att endast de nödvändiga elementen finns kvar. Det resulterar i ett album perfekt för vardagen. (JE)

  1. Marie Danielle – Hustler

Ett album fullt med hjärtskärande, personliga skildringar av vad kärleksförhållanden kan vara och inte borde vara. The Felice Brothers medverkar på upptemposingeln Soldier som sticker ut bland alla starka ballader, en av dessa en version av Conor Obersts White Shoes som lika gärna kunde ha kommit från hennes egen penna. Stoudts röst, lite Lucinda Williams och mycket Hope Sandoval, besitter ett slags styrka trots sin halvt viskande klang och lotsar varsamt fram de nedtonade countryfolkarrangemangen. (TJ)

  1. Lust For Youth – International

Musiken har tidigare beskrivits med etiketter som lower than lo-fi, bed room drone och dark wave. Men istället för det förväntade dunklet sköljer luftig syntpop över öronen när bandets mästerverk från 2014, International, kickar igång. De mjuka syntarna och vassa arrangemangen tangerar på sina ställen Pet Shop Boys, New Order och The Embassys musiksyntax. (BS)

  1. Copeland – Because I’m Worth It

Med Because I’m Worth It gick ena halvan av Hype Williams solo och det är tydligt att sångerskan och producenten kan stå på egna ben. Musiken kan lättvindigt beskrivas som egensinnig elektronisk pop. Men det är mer än så. Ibland drar det åt ambienthållet, ibland lyser jazzen igenom. Det är alltid originellt – aldrig tråkigt eller enformigt. Och det känns som att det bakom varje enskilt ljud finns en tanke. En skiva som växer för varje lyssning och en fin portal mellan dåtidens Hype Williams och den intressanta fortsättningen. (JE)

  1. The Twilight Sad – No One Can Ever Know

Man måste beundra ett band som vågar montera ner hela sitt sound så totalt. På No One Can Ever Know lät de sig influeras av Autechre, P.I.L., Cabaret Voltaire, Magazine, Can och Liars. Ljudbilden är mer klaustrofobisk, full av analoga syntar och strama trummor, ovanpå gnisslar Andy MacFarlane mer återhållsamt på sin gitarr. Det saknas nästan helt refränger och sången går över allting med James Grahams tjocka Glasgow-dialekt. (MS)

  1. The Roots – How I Got Over

Med How I Got Over fångade The Roots in nya influenser. Här kombineras de jazziga toner som kännetecknar dem med inslag av alternativ soul och gästsspel av indierock-artister. Men bandet gör skäl för sitt namn och lyckas mixa musikalisk själfullhet och innehållsmässiga medvetenhet som alltid utgjort kärnan av deras musik. Det är nog till och med så att How I Got Over är den mest ömtåliga hiphop du hittar. (AA)

  1. Masshysteri – Masshysteri

En musikalisk käftsmäll. Så kan en kortfattad analys av Masshysteris självbetitlade fortsättning på 2008 års Vår Del Av Stan te sig. Umeås stolthet, med Hurula i fronten, brann fort, körde hårt och knockade alla som kom i deras väg. 2010 års stora överraskning till album innehåller historier om personer som faller isär, om småstadens brister och storstadens lockelser. Masshysteri sparkar uppåt och till skillnad från snuten så kan vi fortfarande höra musiken, klart och tydligt. (DH)

  1. Den Sorte Skole – Lektion III

Den Sorte Skole är ett kollektiv från Danmark som samplar vinyler och gör det till sitt eget. När de spelade in plattan Lektion III använde de sig av över 250 vinyler från 51 olika länder. Det är en salig blandning som förvrids, utnyttjas och tillsammans med diverse syntar skapar en musik som påminner om The Avalanches, fast mycket hårdare och med Peter Gabriels skivsamling. Lektion III är en respektlös mix av världsmusik blandat med stenhårda rytmer och en nästan ambient elektronika som tillsammans skapar något oerhört vackert. (MS)

  1. Car Seat Headrest – Twin Fantasy 

Ett av 10-talets intressantaste namn på indierock-scenen stavas Will Toledo och hans Car Seat Headrest. Albumet Twin Fantasy såg dagens ljus (och hyllades) redan 2011, men sju år senare fick vi till oss en uppdaterad version av det hemmasnickrade lo-fi-projektet. Och mästerverket var fulländat! Toledo lyckades med konsten att få precis allting att låta bättre men samtidigt behålla samma ton och passion som finns på originalet. Det är drivig indierock, det är heartbreaks och stundom deppigt, men framför allt är det smart och jävligt kul! (CJ)

  1. Panda Bear – Panda Bear Meets The Grim Reaper

Panda Bears femte soloalbum Panda Bear Meets The Grim Reaper bearbetades genom ett metalliskt ljudfilter. Sonic Booms strama produktionen utstrålar allt annat än värme – kan det vara så att låtarna tagits fram i ett populärmusikaliskt laboratorium? Det låter inte osannolikt. Musiken andas teknologi, könlöshet och perfektion. Och Noah Lennox sångstil tangerar fortfarande en korgosses, men nämnda komponenter lyckas mot alla odds att skapa intressant och fängslande popmusik. (DA)

  1. Benjamin Clementine – I Tell A Fly

En av detta decenniums främst enigmatiska musikskapare, Benjamin Clementine, drar ner sin lyssnare i ett slukande hål av teatralisk dynamik och expansiv musikalitet som nästan känns överväldigande. Den brittiske pianisten, sångaren och kompositören skapar med sitt andra studioalbum I Tell A Fly en expressiv urladdning som endast kan liknas med David Bowies fullödiga kombination av strukturerad fingertoppskänsla och absurd experimentalism. Clementines imponerande musikalitet i kombination med sin märgfulla stämma skapar en samling av underbart svulstiga arrangemang genom faser och rörelser och som bara fortsätter att växa för varje lyssning. (AT)

  1. Tribulation – Down Below

Skivan är inte lika epokgörande som Children Of The Night, men förfinar och utvidgar Tribulations säregna universum. Den primala kraften tonas ner en aning till en början, med ett sound som är både snyggt och prydligt. När så Cries From The Underworld och The World väller in så brister alla fördämningar och effekten blir avsevärd. De forsande gitarriffen leder vägen framåt. Down Below börjar smygande för att sedan nå klimax i en mästerlig dramaturgi. Det här är musik för väldiga katedraler. (AFr)

  1. Hot Chip – In Our Heads

Det här London-bördiga bandet har länge varit en stabil hit-makande och smånördig tillflykt för personer som velar mellan det indiefierade, det kommersiella och det rent elektroniska. Med 2012 års In Our Heads gjorde de precis allt rätt. Den kan närmast jämföras med hur Pet Shop Boys mästerverk Actually måste ha låtit när det begav sig, 1987. Och så håller den ju än. Att Alexis Taylor med kompanjoner kliver längre in i den danseuforiska dimman är bara av godo. Att de drar ut på låtarna för hypnotiserande effekt är inget annat än rätt. (DH)

  1. Arca – Arca

Arca är det som att Alejandro Ghersi lyckats fullt ut. Den klassiska skolningen, det mörka sinnet, de sällsamt ledsamma stråken och så den genialt galna producenthjärnan. Till och med en i Ghersiska mått mätt regelrätt, och underbar, poplåt som Desafío går att hitta. Så ja, allt ryms, allt har sin plats – från det oskyldiga nynnandet till de smärtsamma piskrappen. (JE)

  1. Lissi Dancefloor Disaster – Waves

Ett debutalbum som drog ut på tiden vilket skapade både en snackis och en hajp. Men det var en debut värd att vänta på. Waves innehåller elva spår som ingen är den föregående lik. Att bandet gillar att spela TV-spel hörs, Nintendo 8-bitarsljud är ett återkommande inslag och hörs kanske bäst på spåret Pop Musiiic som för övrigt är en av de starkaste låtarna på skivan. Men lika återkommande är ett sällsamt pianoplinkande som blandas ihop med basgångar som återfinns hos Teddybears. En oerhört välproducerad debut. (EF)

  1. Frightened Rabbit – Painting Of A Panic Attack

Det var maj 2018, det var Twitter och jag vet inte hur det är med er, men var gång jag tänker på det bekymmerstyngda skotska geniet Scott Hutchisons sista livstecken inser jag sorgesamt att det inte bara var en ond dröm. Den som vill lämna ett självmordsbrev öppet för allmänheten gör det så enkelt så i sociala medier. Recensenter sade att Panic Of A Heart Attack bar känslan av att det som inte dödar en gör en starkare. Verkligheten – som det så tragiskt skulle visa sig – ville tvärtom. (TJ)

Kolla in plats 80 till 61 här


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA