x

2010-talets bästa album: Plats 80 – 61

2010-talets bästa album: Plats 80 – 61

Du kommer inte hålla med oss i stort men du kommer att hitta något som sedan tidigare har gått dig förbi. Vår lista över 2010-talets bästa album visar tydligt hur musikbranschen ser ut nu för tiden. Trender må komma och gå, men alla genrer får plats. Och det gedigna musikhantverket hittas både bland det mest kommersiella som i det mest obskyra.

Kolla in hela listan från start

  1. Uncle Acid & Deadbeats – Wasteland

Lika brusigt och skevt som vanligt, men med större variation och popkänsla. Med Wasteland blev Uncle Acids psykedeliska rock mer omfattande och välväxt. Och höjdpunkterna på skivan är många: från den den galopperande rocken i Shockwave City till den lätt svävande Planet Caravan-akustiken i titelspåret, vidare förbi tvillinggitarrerna i Blood Runner för att landa i den förhäxande Beduin. Ett tydligt tecken på ett fulländat album. (AFr)

  1. The Caretaker – An Empty Bliss Beyond This World

”Time is out of joint” konstaterar Hamlet redan i första akten av Shakespeares berömda pjäs. Leyland Kirbys ambienta projekt The Caretaker är en konceptuell guldgruva. På An Empty Bliss Beyond This World har han samplat ballroom jazz-vinyler från innan andra världskriget som han plockat på sig i en skivbutik i Brooklyn. Produktionen är sedan influerad av hur människor som lider av alzheimer kan minnas musik de lyssnade på när de var yngre, var de befann sig och hur de kunde koppla till musiken emotionellt. Tänk att musik kan låta så kusligt vacker när tiden är ur led. (JSö)

  1. George Ezra – Wanted On Voyage

Från London, till Paris och vidare ut i Europa. Beväpnad med ett Interrail-kort och sin gitarr gav sig George Ezra ut på den tågluff som skulle komma att bli Wanted On Voyage. Från en blind man i Amsterdam, till Barcelona och flykten från samma gamla vanliga vardag, med djup stämma och osviklig inlevelse bjuds det in till allt som sågs, upplevdes och kändes genom Europa. Det är som att själv sitta med i en liten kupé, vaggandes till ro av en skumpig räls och det blir omöjligt att vilja hoppa av innan slutstationen. (JJ)

  1. Frank Ocean – Channel Orange

Texterna är skrivna i klara hiphopmeter, sången framförd med respekt och vördnad till soulmän och soulkvinnor, och musiken är så kreativt sprittande att en enskild placering i en enskild genre inte kan göra den rättvisa. Gästartisterna är valda med omsorg, deras bidrag är demonstrationer av den talang som Frank Ocean vet att de har och är ute efter att beblanda sig, förbrödra sig med. Med Earl Sweatshirt klagar han halvt sardoniskt över lyxproblem, när André 3000 gör entré är det för att lägga en av alla hans enastående gästverser, och gitarrspelandet delas mellan OutKast-medlemmen och bluesdyrkaren John Mayer, vars största bidrag hörs på ett instrumentalt spår, enkelt och fint producerat av Tyler The Creator. Allting är noggrant utvalt och ännu mer nitiskt sammanflätat för att skapa ett album med förhoppning om att räknas som tidlöst, och med ett laddat arsenal redo för att backa upp förhoppningarna. (ÖK)

  1. Syket – Can You Keep A Secret?

"Finns det något vi älskar så är det STUDIOTID", tweetade Syket några månader innan Can You Keep A Secret-releasen och beskrev processen som en magisk bubbla. Kärleken till studion lyser igenom på debuten, men givetvis också på dess uppföljare. Mikael Stenbergs väna stämma är i ena stunden en pilutta dig i ansiktet, i andra stunden en vaggande och trygg röst för de sena nätterna. Ljudväggarna är placerade vid västra Medelhavet och det bubblar av psykedeliska undertoner. (DH)

  1. Alt-J – An Awesome Wave

Ett gäng konstskolestuderande från Cambridge startade ett band och valde att döpa det efter kortkommandot för Δ-symbolen, vilken används i matematiska formler (har jag hört …) som ett tecken för att något ändras. Bandet såg det som en metafor för sin musik. Som om inte pretto-mätarna redan där riskerade att slå i taket sjöng Joe Newman – vars röst ibland spelar över så pass att det blir komik – i Tessellate textraden ”Triangles are my favourite shape”. Men fan så roligt det blev med musik igen. (TJ)

  1. Killers Walk Among Us – Killers Walk Among Us

Sångaren och låtskrivaren Stefan Holmberg fick aldrig vara med om att släppa Killers Walk Among Us första och enda skiva. Frågan är om det någonsin var tanken. En kall vinterdag avslutade han sitt liv och lämnade bandet med brustna hjärtan och ett testamente i form av tio låtar. På postrockens manér sveper spåren över en som känslostormar. Ödsliga pianon blir till manglande gitarrer som övergår i stämsång och slutar med att Holmberg stegrande mässar "Bring your best knife, and meet me at sunrise". Och tårarna rullar och fingrarna sluter sig i en knuten näve. (AB)

  1. Destroyer – Kaputt

Dan Bejar hälsar lyssnarna välkomna med pisksnärtande trummor i Chinatown. En akustisk gitarr och syntljud som studsar in lägger grunden innan Bejars säregna röst tar plats. Men instrumentet som kröner albumet är utan tvekan saxofonen. Blåsinstrumentet finns i princip med och fyller ut ljudbilden över allt och ger skivan en touch av lika delar elegans och 80-tals-cheeziness. Men greppet är så konsekvent och balanserat utfört att det blir ett lika självklart inslag som de distinkta beatsen. (BS)

  1. Japanese Breakfast – Soft Sounds From Another Planet

På uppföljaren till Psychopomp kom alla färger i lite mer hi-definition; men indie-charmen bestod. Låtarna är lite mognare och lite mer eklektiska. Det psykedeliska gitarrmotivet i symbios med de extraterrestriella ljudeffekterna i inledande Diving Woman sätter till viss del fingret på vad som komma skall, men varje låt tillåts leva sitt ett eget liv. ”All our celebrities keep dying,” sjunger hon i albumets vackraste spår, Till Death. Intentionen må ha varit att ta ett steg bort från det privata som präglade debuten. Men även när blicken riktas ut mot världen eller mot något så oändligt som rymden är det uppenbart att allting kommer från något så skört som en människa. (JSö)

  1. My Bloody Valentine – MBV

Ett av 2010-talets största överraskningar till album var ingen jätteöverraskning ljudmässigt. Visst, New You och In Another Way kan − med dess tillputsade produktion − ses som ett nästa steg för Dublins shoegaze-pionjärer. Och Nothing Is skulle kunna vara You Made Me Realize avbytare när det kommer till passande musik för långvariga och hjärnblödningsbildande oljudskaskader. Men i övrigt hade tiden stått så gott som stilla i Kevin Shields ljudvärld. Och tur var väl det. (DH)

  1. Mattias Alkberg – Åtminstone Artificiell Intelligens

Enligt Alkberg handlar skivan om vad som egentligen är ett intelligent resonemang, eller hur man kan uppfatta komplexa saker. Musikaliskt är det långt från föregående soloplattans elektroniska dominans eller punken han gör i bandet Södra Sverige. Här är det klassisk pop och kommersiell mjukrock från sent 60-tal till tidigt 80-tal som gäller, och lugn och sansad sång. Men missta det inte för en brist på engagemang eller allvar. Det är starkare än nånsin, typ 28 skivor senare. (JH)

gallery_large

(Foto: Pär Olofsson)

“Det var fruktansvärt varmt i Grammofonstudion” – Mattias Alkberg om Åtminstone Artificiell Intelligens

Vad minns du tydligast från inspelningen? 

– Att det var så fruktansvärt varmt i Grammofonstudion. Men roligt. 

Vilken är din favoritskiva från 2010-talet?

– Förutom de åtta, nio skivor jag själv var med och gjorde utöver Åtminstone Artificiell Intelligens så är det väl antagligen Blonde med Frank Ocean. En sån där skiva man hade kunnat göra själv (till skillnad från till exempel Syro med Aphex Twin) om man bara vore typ 10 000 gånger mer begåvad. Samma sak kan i och för sig även sägas om Fuck Off med Good Throb. Det står mellan de två alltså. (GR)

  1. Frank Ocean – Blonde

Transparent storytelling ligger sedan tidigare i stjärnans allé, men på Blonde så är baskaggar och snares rejält nerskalade i ett grepp som får en att omfamna essensen i berättelserna på ett annat sätt än tidigare. Drömmiga syntar och gitarrer ligger som en fond bakom vocals och röstmemo-monologer. De kanaliserar mörker genom att alstra ljus på människoöden och samhällsstrukturer. Den dödskjutne Floridatonåringen Trayvon Martin, konsumerism och sociala medier. Men det finns också en distans till att vara en bitter sanningssägare. Frank Oceans låtar förkroppsligar det nyanserade känslospektrat. (AJ)

  1. Lastkaj 14 – Becksvart

Att gänget utvecklats för varje giv sedan debut-EP:n På Andra Sidan Horisonten 2004 har alltid varit uppenbart, men att Lastkaj 14 skulle leverera med sån här pondus – ett helt album igenom – det var otippat. Tempohöjaren Börja Om är en omedelbar favorit och ilskan i Det Är Dags träffar som en rak höger. Skivans självklara höjdpunkt är emellertid Blädderfilmer som presenterar en utmärkt och intensiv text och glänser med ett våldsamt snyggt stick. (KH)

  1. Jessie Ware – Devotion

Devotion är ett väl valt namn på albumet, för det är precis vad som är storheten i Jessie Wares sång: hängivenheten. Hon håller ideligen koncentrationen uppe och låter inte någon lättja eller nonchalans ta över ens en nanosekund, vilket Devotions två bästa spår, singeln Running och upptempolåten 110 %, är utmärkta exempel på. (HB)

  1. Sia – 1000 Forms Of Fear

På sjätte albumet landar den mångfacetterade stjärnan i en R&B-pop av Rihanna-typ. Vi talar alltså om en pop som till sin form är mainstream, men i sitt innehåll ändå uppvisar motsträvighet. Mainstreampop som genre saknar ju en hel del integritet, men Sia har ett eget uttryckssätt, hon kammar verkligen inte bara medhårs. Bäst är hon när hon rör sig bort från brittisk poppig och amerikansk soulig traditionalism och förstärker sina motspänstiga drag. (EV)

  1. Run The Jewels – Run The Jewels 2

Alltid från byxormen, hjärnan och hjärtat. Det är våldsamt buller och kantigt bång, två målmedvetna tjurar som explosivartat kolliderar mot skitsnack, apati, klyschor, statsapparaten, big business, övervakning, uppblåsta rappare, skottglada poliser och annan väldans massa etc. Alla på tronen är inringade med spritpenna och med whiskey, gräs, humor, sarkasm, vrede, smärta tar Run The Jewels sig an det onda med en pistol i ena vevande näven och en snurrande guldkedja i andra. (DSE)

  1. Father John Misty – Pure Comedy

Med Pure Comedy lämnade Josh Tillman sarkasmen som ofta genomsyrade hans tidigare utgivningar och vände återkommande inåt mot sina egna pinsamma ambitioner; som att få prisande recensioner för sin musik. Där blottar han sig själv och oss alla fullt ut. I dessa ibland esoteriska reflektioner blir karaktären Father John Mistys nakna kropp en spegel där vem som helst kan känna igen sina egna meningslösa drivkrafter och pseudo-filosofiska frågeställningar. Musiken är ofta ganska enkel, färre lager, färre instrument – detta till trots är det utan tvekan artistens mest maximalistiska projekt ämnesmässigt. (JSi)

  1. Austra – Feel It Break

Första albumet från kandensiska Austra fick inte lika mycket buzz som deras senare verk, men det är oförglömligt när man väl lyssnat på det. Med fantastiska suggestiva syntar och pulserande basgångar har varje låt sitt unika djup. Som en mix av Kate Bush och Fever Ray lyckas frontfiguren Katie Stelmanis hänföra med sin djupa och intressanta stämma. Ett konstnärligt mästerverk som verkligen andas mörker på bästa sätt. Lyssna till underbart förtvivlade Lose It och återkom om du inte känner något. (SLu)

  1. Jonathan Johansson – Lebensraum!

Istället för eterisk Unge-Werther-pop får vi discofunk tintad i screwdriver och billig cigg. Charter-feber sammanfogas på Lebensraum med ögonblicksbilder från en svunnen ungdom i Malmö. Jonathan Johansson trycker ideligen upp falsetten mot dansgolvsväggen. Liksom fördolt, under det aviga klockan tre-groovet och de rusiga textraderna, trugar sedan skivans verkliga andemening; Den vita, välbeställda människan, hur aningslöst lever hen inte på bekostnad av resten. (JBe)

gallery_large

(Foto: Tobias Häggbom)

“Det var pisskul, trots all skam” – Jonathan Johansson om Lebensraum

Lebensraum var skivan då jag musikaliskt bröt mig loss från min sadboypersona och började med funk. Eller försökte i alla fall. Minns mest att jag skämdes som en hund inför min producent när jag stod och kåtstönade i micken och försökte skrika saker som ”entvåtrefyr!” eller ”men, åååh!” på ett sätt som kändes, ja sexigt och naturligt. Alltså, det behövdes adlibs och jag hade aldrig gjort det förr. Men det är som med allt, innan man gjort det känns det idiotiskt. Nu är det det mest självklara i världen. Att spela in den skivan var pisskul, trots all skam. Som att spela teater tills rollen plötsligt var inkorporerad i en själv. Jag var konstruerad huvudperson och samtidigt mig själv utan skarv, jag var förändrad – skriv det i tidningen! Sen att skriva texterna till den skivan var nåt helt annat, bara smärtsamt. Ämnet var blytungt, och att gå tillbaka i tiden och skriva om mina pissiga tonår, för att ge kropp åt vad jag försökte berätta, det var … ingen lek. 

Har du ett speciellt minne kopplat till skivan? 

– Alltså, den kickade igång exakt när jag låg i ett strandbryn vid medelhavet med en drink i ena handen och mobilen i den andra och typ googlade mig själv när jag fick en nyhetsflash om att 300 personer hade drunknat under natten bara några mil från där jag befann mig. Det va en så akut situation, och liksom ny, och inget annat kändes relevant. Så jag började arbeta direkt. Skrev en massa låtar i nån slags obehaglig feber. 

Vilken är din favoritskiva från 2010-talet?

My Beautiful Dark Twisted Fantasy (Kanye West), Blonde (Frank Ocean), Anti (Rihanna) och Blackstar (David Bowie). Kan inte välja mellan dem. Underbara popkonstverk alla fyra. Alltså, som verk är de typ perfekta, trots att jag inte skulle ta en kula för exakt alla låtar på alla album. Men de är verk som berättar en större gemensam historia, produktioner och låtar pushar gränserna för vad popmusik är – det är musik som gör livet djupare. Och det är musik som gör livet som låtskrivande artist svårare och lättare på samma gång. De har gett en nya verktyg att använda, nya horisonter att sträcka sig mot – men well, känslan att man bara borde ge upp och jobba med nåt annat slår ju en med full kraft också. (GR)

  1. Phoebe Bridgers – Stranger In The Alps

Oavsett var du upptäckte henne; i trion Boygenius tillsammans med Julien Baker och Lucy Dacus, i kryptiskt namngivna duon Better Oblivion Community Center tillsammans med Conor Oberst eller på debuten Stranger In The Alps är det fortfarande den sistnämnda du ska kolla in. Dubblerad sång och färdigheter i låtskrivande från en av dessa abnormt begåvade artister födda på mitten av 90-talet – Soccer Mommy, Stella Donnelly, nämnda kollegorna Baker och Dacus med flera – gav en ständigt sökande publik en ny generation att ta till sina hjärtan. (TJ)

Kolla in plats 60 till 41 här


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA