x

KRÖNIKA: Framtiden tillhör Staffanstorp, batonghögern och Pernilla Wahlgren

KRÖNIKA: Framtiden tillhör Staffanstorp, batonghögern och Pernilla Wahlgren

Lagom till att en 15-åring (15 år!) blivit ihjälskjuten i Malmö rullade Staffanstorps kommun ut en PR-film. En film som verkade ha producerats mer för att plocka billiga poänger på ett nationellt plan – mitt i en nationell kris – snarare än attrahera folk till kommunen.

Intrigen är enkel. En svartvit, vit kärnfamilj upplever rädsla i ett svartvitt Malmö och tar sitt pick och pack och flyttar till det i färg filmade och rapsfältsomgärdade Staffanstorp. Där vinkar och ler alla till varandra, ordningsvakterna hjälper till med flyttlådorna och samhällets förhållandevis okända fotbollslag verkar dra hur mycket folk som helst.

En äppelkindad flicka och en mamma, som jag skulle kalla Slitz-kompatibel om den blaskan fanns kvar, ingår i den flyttande familjen. I dagens mediala landskap kanske en klassresenärig och influencertung Hollywoodfru-vajb är en mer passande beskrivning för kvinnan. Och patriarken, pappan, den handlingskraftige, han som flyttar lådor, utgörs av en halvhipstrig man som är i takt med tiden men absolut inte utstrålar så mycket hipstrighet att han signalerar Södermalm.

Ingen rasifierad finns representerad. Inte ens bland det lilla gäng ungdomar i Malmö som kastar hotfulla blickar och en tom ölburk efter mamman och dottern. Det hade antagligen blivit ännu mera liv i så fall. Men liv har det givetvis blivit ändå. Ur en så kallad PR-synpunkt har filmen varit lyckad – om man nu endast vill hamna i den politiska skyttegraven och bli viral vill säga.

Det här väcker så många frågor. Till att börja med undrar jag givetvis om filmmakarna någonsin träffat några ordningsvakter i verkliga livet? Det har jag, och mer eller mindre samtliga av mina upplevelser har varit vidriga, och då är jag ändå vit och medelklass. Men det största frågan är varför den illiberala högern avskyr god konst och gott hantverk?

Grodbilder och alldeles för uppenbart politiska plattfall verkar vara modus operandi när den radikala högern ska skapa konst. Ironiskt nog, och talande, är den bästa ”nazist”-låten någonsin skriven av två judar, John Kander and Fred Ebb. Låten Tomorrow Belongs To Me till musikalen Cabaret (1966). Likaså är den bästa skinheadnasse-punken, soundtracket till filmen Romper Stomper (1992), skriven av folk som knappast hade någonting med högerextremism att göra.

Det har givetvis inte hindrat neo-nassarna från att göra dessa låtar till sina ”egna”. Den amerikanske nazisten Richard Spencer hamnade i en Twitter-ordväxling med en yngre släkting till den homosexuelle och judiske upphovsmannen John Kander, när han hade länkat till en tolkning av låten på Youtube. Musiken till Romper Stomper har i sin tur bland annat tolkats av det engelska, nynazistbandet Screwdriver.

Men oj, nu hamnade jag i nazism. Det skulle ju handla om Staffanstorp. Jag erkänner, visst finns det ändå en viss propagandistisk hantverksskicklighet i filmen. Ingen explicit rasism förekommer överhuvudtaget, alla vet liksom vad de menar ändå. Personerna bakom filmen kan alltid förneka eventuell negativ kritik, budskapet står att finna mellan raderna.  

Sedan sätter filmen fingret på ett fenomen som redan är och har varit praxis inom nationell migration. Vita och välbärgade invånare flyttar från multikulturella, mindre besuttna områden till vita och välbärgade områden. Om man nu anser att den segregeringen är ett problem så löser man det bäst med socioekonomiska utjämningsverktyg. Men det verkar inte riktigt poppis att tala om sådant i en tid när batonghögern verkar anse att ”tomorrow belongs to them”.  

Och de har nog inte helt fel. Ser verkligen fram emot en framtid där alla shufflar till Sabaton, Pernilla Wahlgren och Ted Nugent.

LÄS OCKSÅ: Björk tar hjälp av Greta Thunberg – en del av artistens utopiska framtidsbild


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA