x

2010-talets bästa låtar: Plats 40 – 21

2010-talets bästa låtar: Plats 40 – 21

En lista att hata, älska, ifrågasätta eller helt enkelt fascineras av? När drygt 20 personer ur GAFFAs skribentklan tar sig an 2010-talet blir resultatet splittrat men härligt. För i slutändan så handlar det ju om låtar som betyder något – både personligt och för musikscenen i stort.

Kolla in plats 60 till 41 här.

  1. Kendrick Lamar – Humble

Det finns många faktorer som gör Kendrick Lamar exceptionell. Hans storslagna konceptidéer och modiga musiksamarbeten för att nämna några. Men det finns en viktig nyckel till hans exceptionalitet och det är att Kendrick är en otrolig rappare. Han kan ändra tempo, ton och röstläge på oändligt många sätt och gör också det, kontinuerligt. Över Humbles tunga beat som först var tänkt för Gucci Mane, får Kendrick Lamar varenda rad att kännas som en hook. Det finns inte en bar på låten som inte är klassisk. (MSS)

  1. Dua Lipa – New Rules

Att kombinera budskap och musik är en svår konst. Ta The Beach Boys Student Demonstration Time, till exempel – snacka om en låt som definierar uttrycket ”varken hackat eller malet”. Den engelska sångerskan Dua Lipas superhit New Rules lyckas däremot att presentera en mycket viktig ståndpunkt (ta inte tillbaka din dumpade fuckboy) samtidigt som den bjuder på fantastiska, aningen sorgsna tropical house-melodier. Den bästa uppbrottssången sedan Gloria Gaynors I Will Survive? Varför inte? (JJF)

  1. Erik Lundin – De Ba Blev Så

Med en underbar blandning av lössläppt trummaskin och en extremt väl vald Ghost In The Shell-sampling lyckas Erik Lundin måla en bild av olycka, utanförskap och en dödsskjutning i Husby men framför allt ansvar på ett sätt som är omöjligt att värja sig emot. Det är vackert, poetiskt och ruskigt effektivt samtidigt som det svänger. (MS)

  1. St. Vincent – Happy Birthday, Johnny

Från Marry Me till Prince Johnny till Happy Birthday, Johnny. Det här är den tredje låten av St. Vincent som kretsar kring karaktären Johnny. Han har blivit en sorglig person; en person som förlorat sig själv i missbruk. Huruvida karaktären är fiktiv eller inte är höljt i dunkel, men känslorna är så verkliga de kan bli. Annie Clark sjunger över ett ensamt piano vilket är flera steg ifrån St. Vincents sedvanliga mer komplexa arrangemang. Men det är berättelsen som är det viktigaste här, och ordens emotionella tyngd väger mer än det mesta. (OP)

  1. Tr/st – Bulbform

Mörk elektronisk popmusik har haft ett fint decennium överlag. Ännu finare har det varit i Kanada – Grimes, Austra och så då såklart Tr/st är bara några av anledningarna. Inledningen på Robert Alfons, alltså Tr/sts, debutalbum börjar makalöst starkt. Från oklara Shoom, via danstydliga Dressed For Space, rakt in i hans allra bästa låt: den okuvliga, förvridna och extatiska Bulbform. Det finns inget i den som är självklart, ändå vecklar den ut sig i mörkret och omsluter en på det mest naturliga vis. (JE)

  1. Kite – Jonny Boy

Kites låt om Jonny Boy får ordet storslagen att låta tamt. Här krävs svepande adjektiv som episk och  monumental. Men även melankolin ligger tung över årtiondets bästa klubb-anthem. Det är som att syntduon kunde förutspå den klubbdöd som nu sprider sig över landet likt pesten. I takt med att den övre medelklassen växer förväntas stadsrummet vara tyst och ungdomar vara hemma i sina vitmålade bostadsrätter, ha vinprovning och baka egen pasta. Det som förr om åren var unga människors flykt från vardagen och den egna ångesten har reducerats till en cigarett i regnet 20 meter utanför en krog som stänger klockan 01. (AB)

  1. Killers Walk Among Us – Quitter Happier

Det går egentligen inte att välja ut en låt från Killers Walk Among Us första, sista och enda skiva som är bättre än någon annan. Det är svårt att ens prata om Stefan Holmbergs tio låtar långa avskedsbrev i sådana termer. Det är spillror från ett liv som avslutades för tidigt. Minnesbilder från en hjärna som var skarpare, vänligare och mer klarsynt än de flesta, men som också var oändligt mycket mer sorgsen. För Stefan Holmberg krävdes det mer för att ha roligt. Mer för att göra helt vanliga, vardagliga saker. Det krävdes mer för att orka leva. I låtens två sista minuter vrålar Stefan ”It takes more for me, you know” om och om igen och det råder ingen tvekan om att det är tiotalets vackraste och mest förkrossande minuter musik. Efteråt finns det ingenting kvar som är helt. Kroppen är trasig och tom. Redo att börja om. För alla är det inte riktigt så enkelt. Jag kommer aldrig någonsin att glömma dig och det du skapade, Stefan. (AB)

  1. Tr/st – Joyland

Titelspåret på Tr/sts episka album Joyland från 2014 fungerar också som en sammanfattning av vad Tr/st faktiskt är. Joyland bär på rösten som fascinerar, syntarna som skapar oförglömliga melodier, beatsen som väcker till dans och dunket som bidrar till att ejakulera ut allt i en av 2010-talets absolut bästa refränger. Och icke att förglömma: textens mörker som omfamnar allt. Poetiska rader som gör att man för alltid kommer att se Robert Alfons verk som något mer än "bara" perfekt syntpop. (DH)

  1. Mitski – Your Best American Girl

Äntligen. Äntligen kom någon och tog tillbaka grungerefrängen från alla de intetsägande dussinakter som propagandistiskt framhävs i de algoritmkurerade spellistor vi påprackas av streamingtjänsterna. Mitski Miyawaki har ett av branschens mest teatraliska scenspråk och Your Best American Girl handlar om att anpassa sig för någon annan i ett förhållande där man i grunden är olika. Men när lo-fi-distortionen sprakar som intensivast känns det motsägelsefullt nog som att ingen, någonsin, varit så uppriktig som hon. (TJ)

  1. Weyes Blood – Movies

Jag har aldrig hört en låt som Movies. Magin ligger i kontrasten mellan texten och musiken. Medan musiken och röstuppträdandet på albumets tredje singel blir alltmer fylliga och sjunker djupare mot tjockare instrumentala vatten börjar orden snarare likna oraffinerade inre monologer. De är inte utstuderade eller poetiska. Texten är slät och det är oumbärligt vackert. Något, som jag inte än har satt fingret på, gör ändå att denna kombination inte blir som en fånig musikalscen. Det är en melodramatisk opera om fåfänga och filmer. (JSi)

  1. Kent – 999

En tidig vårdag annonserades det att Kent skulle livestreama en ny låt. Jag satt på kontoret i New York där jag gjorde min praktik och vred skärmen så att ingen skulle se att jag tog en paus. Därefter sögs jag in i den bästa låten de gjorde efter Röd. Jocke Bergs referenser ligger mig inte så nära till hands, men budskapet är både tydligare och träffar bättre än de flesta Kent-låtar. Nostalgi och FOMO är starka grejer, och förhoppningsvis kan 999 hjälpa snarare en stjälpa för alla i en stundande ålderskris. (JR)

gallery_large

(Foto: Josefin Larsson)

RUBRIK: “Det blev ingen lunch för mig den dagen” – Sami Sirviö från Kent om 999

– Låten kom till på ett filmiskt, nästa lite töntigt sätt, haha. Vi satt och arrade/repade låtar till kommande skivan Jag Är Inte Rädd För Mörkret i vår studio Park Studios. Lunchen hade kommit och vi avbröt vårt harvande med nån låt som inte blev av sen. De andra gick in i köket och började äta medan jag var kvar och skulle testa nåt nytt gitarrljud. Där satt jag och skruvade på pedaler samtidigt som jag körde runt en ackordvända. Jag höll väl på i 20 minuter när Jocke kom in och tyckte att det fanns nåt intressant där. Sen klev Martin och Markus in och började spela med. Plötsligt hade vi gjort en helt ny låt på en timme. Enda som fattades var att det hade glidit in dansare och en kör i slutet, haha … Det blev ingen lunch för mig den dagen. Senare spelades låten in i Studios La Fabrique i Library-rummet i Frankrike, där vi njöt av bland annat Pernod, som vi numera förknippar med 999

Vilken är 2010-talets bästa låt? 

– Som vanligt så är det en svår fråga. Finns 100-tals bästa låtar. Slänger till med första som dyker upp, No One’s Gonna Love You med Band Of Horses. Den har en enkel och tidlös produktion men själva låten gör den stor och episk. (GR)

  1. Johánn Johánnsson – Flight From The City

Johánnsson är odiskutabelt en av få nutida kompositörer som har förmågan att krypa in under huden på lyssnaren. Detta så länge denne faktiskt tar sig tiden att lyssna. För på ytan är det inget anmärkningsvärt med islänningens verk, oavsett om de var avsedda för film eller som solosläpp. Men så lyssnar man om hans kompositioner. Om och om igen. Och slutligen faller det på plats. För det var i repetitionen som Johánnssons snille låg.

I vad som blev hans sista soloverk, Orphée från 2016, var det just denna typ av drönande repetition som till slut avväpnade lyssnaren och allt som då fanns kvar att göra var att ge upp helt. Att ge utrymme åt de känslor han ville frammana, om det så vore melankoli, längtan eller hopp. Detta är något som etableras omedelbart med inledningsspåret Flight From The City, där en varsamt upprepad pianomelodi ackompanjeras av skira strängar och elektroakustiskt skrapande. Det kanske inte låter som mycket, men jag lovar att med tid och tålamod kommer även du resignera. (AFä)

  1. Daft Punk – Giorgio By Moroder

En uppvisning i hur man konstruerar en låt för bästa effekt. Daft Punks hyllning till legendaren Giorgio Moroder saknar visserligen tydliga linjer, men det är precis det som gör låten till vad den är. ”Once you free your mind about a concept of harmony and of music being correct, you can do whatever you want”, säger Giorgio Moroder i låten. Daft Punk bygger och bygger innan de släpper hämningarna de sista tre minuterna. Och enligt undertecknad nosar det på de tre bästa minuterna musik de senaste tio åren. (OP)

  1. Julia Holter – Feel You

Julia Holters Have You In My Wilderness är ett album som ständigt lockar till omlyssning. Här återfinns några av Holters mest tillgängliga alster, däribland förstasingeln Feel You. Låtens oemotståndligt svepande känsla är sammansatt av en poppigt effektiv blandning av cembalotoner, en klättrande kontrabas, varma stråkar och Julia Holters klart lysande, manande röst. Som skivans öppningsspår fungerar Feel You som en mjukt infångande fjärilshåv, att villigt låta sig fastna i, om och om igen. (BS)

  1. Gotye Feat. Kimbra – Somebody That I Used To Know

Alla har vi varit där, tillbaka i en stund som skedde för så längesen, men som ändå etsat sig fast och plötsligt gör sig påmind. I Gotyes fall slutet på en relation. Lekfullt, med xylofon och marschtrummor, skildras precis hur det känns att stå någon nära och plötsligt se personen som en total främling. Inlindat till en stark duett som alltid kommer bära på en självklar typ av igenkänning. Omöjlig att toppa är det plötsligt självklart varför Gotye gick upp i rök någon gång 2013. (JJ)

  1. Frank Ocean – Thinkin Bout You

Thinkin Bout You är tonårskärlekens ultimata anthem. Frank Ocean är en av vår tids bästa låtskrivare och den här låten är det främsta beviset. Texten är enkel men lämnar otroligt starka spår. Ocean behöver inte mycket för att skapa storslagna känslor. Han vet precis vad som berör. Varenda ord och varenda ton väger tungt samtidigt som de trippar lättsamt framåt. Den inåtvända sångaren från Kalifornien har också en röst med hundraprocentig närvaro. Han sjunger aldrig något bara för att det låter bra, utan för att han menar det. 

När svarta amerikaner gör pop brukar det oftast märkas som alternativ R&B, men egentligen finns det inte mycket med Oceans musik som påminner om genren. Sångaren visade oss att R&B inte behöver låta på ett speciellt sätt, eller rättare sagt, en svart amerikansk sångare behöver inte göra musik som låter på ett speciellt sätt. På så vis har han tillsammans med artister som FKA Twigs, Drake och The Weeknd visat vägen för ett årtionde där urban musik har tillåtits ta nya oväntade riktningar. (MSS)

  1. Erik Lundin – Suedi

Kring mitten av 2010-talet genomgick den dittills rätt obskyra rapparen Eboi en transmutation, i det tysta där skribenters förvandlingar ofta sker. För författarskapet är ju det Erik Lundin, som han både döptes till och senare valde som artistnamn, först och främst imponerade med. Detta från att ha rappat intresseväckande men knappast världsomskakande rader på engelska i många år. Det hela intensifierades nog därför av att en debut sällan låter så här inom svensk hiphop, och inom genren generellt för fenomenet tankarna till uppenbarelsen som spår nummer två på Illmatic måste ha varit år 1994.

Det här är inte den klassiska historien om en artist som haltar sig fram på en obekant konstnärlig väg och på något oförklarligt sätt råkar på ett nytt uttryckssätt eller en tolkning av förglömda idéer. Suedi är snarare ett möte mellan Erik Lundins starka livsupplevelser och en savantlik skrivarförmåga. I både sitt utförandet, i sin flerbottnade rimform och i den komplexa identitetsskeptiska substansen är låten ett massivt avtryck i svensk musikhistoria. (JSi)

  1. Billie Eilish – Bury A Friend

Om du läst mer än en artikel om Billie Eilish har du säkert stött på påståendet att hon är ”relaterbar”. Detta är, förstås, en av ”hemligheterna” bakom Eilishs makalösa genombrott – hon är en av oss. Vem du än är och vad du än gör så händer det säkert ibland att du målar världen i svart, tvivlar på dig själv. Och då är Eilishs poplåtar där för dig. Den dovt minimalistiska och gotiska Bury A Friend – som i korthet handlar om monstret under din säng – är en av Eilishs största stunder hittills. (JJF) 

  1. Burial – Hiders

William Bevan har alltid legat steget före, alltid lyckats skapa sånt som andra knappt kan föreställa sig. Under tiotalet har det inte blivit en enda fullängdare, men som producent i hans del av musikvärlden spelar det mindre roll. Än mindre såklart när man skriver låtar som Hiders, som innehåller ALLT – hela känsloregistret, alla tempon, vartenda litet vettigt skifte och tillskruvning – på bara 4:42. Elektronisk musik blir inte mer gåshudsframkallande än så här. (JE)

  1. Kite – Dance Again

Kite missar albumlistan eftersom de bara släpper EP:s. Hårda bud, men på låtlistan finns inga hinder för Sveriges kanske mest kvalitativa syntduo. Dance Again är en sedvanligt bitterljuv historia om att fånga dagen, eller natten, där någonstans i dansgolvsmörkret. Bitterljuv och storslagen på samma gång, med symfoniska syntar som bygger upp en monumentalt filmisk känsla. Dance Again påminner om alla typiska småstadsbesvikelser, men också om hur småstaden aldrig kan stoppa dig från att vinna på dansgolvet. (AFr)

Kolla in plats 20 till 1 här


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA