x

KRÖNIKA: Vilse i snabbköpet

KRÖNIKA: Vilse i snabbköpet

Jaha, då var vi där igen. Den där dagen på året då några shoppar och andra ägnar sig åt pajkastning om huruvida det är rätt eller fel att shoppa på Black Friday, rätt eller fel att shoppa överhuvudtaget eller jätterätt ibland och jättefel ibland. Newsflash: Shopping är fantastiskt, men givetvis totalt ohållbart för allt och alla på lång sikt. Jag dristar mig till och med att påstå att alla vet detta, innerst inne. Bakom marknadsliberala inspirationscitat.

Parallellt med att det regnar in mess och mejl från handlare om att jag måste ”skynda mig innan någon annan hinner före” så kommer det nyheter om att Zalando är ett veritabelt panoptikon för de anställda och att det pumpas ”elektronisk dansmusik” på Apoteas enorma lager under arbetet. Så här uttalar sig arbetsledaren på Apoteas lager i SvD:

”Det bästa är att ha ett morgonmöte. Jag frågar om de är taggade och om de svarar klent, får de frågan igen, säger hon, och låter som en ledare på ett träningspass.”

Fy. Fan.

Den alienation Mick Jones och Joe Strummer kände på snabbköpet för 40 år sedan känns liksom näpen i sammanhanget. Både deras kritik och det faktiska förhållandet känns harmlöst jämfört med att Amazon snart typ levererar färdigkokta ägg direkt in på frukostbordet med drönare – lämna fönstret öppet bara.

Lost In The Supermarket är en av flera höjdpunkter på det i år 40-årsjubilerande albumet London Calling (1970). En av de där låtarna som Jones sjöng på istället för Strummer och en de komponerade tillsammans. Överlag är gitarrerna på London Calling som stora rum med högt i tak. Långt ifrån de tidiga årens mera hackiga och raka punkriff. Allra rymligast och luftigast är gitarrerna på Lost In The Supermarket. En ljudbild som ligger helt i linje med protagonistens förvirring i förortens snabbköp. Han är främmande inför världen framför honom, men verkar ta främlingskapet med något av en klackspark. Kritiken kommer här inte som en rak höger som den tenderar att göra när det kommer till punk.

Så var ju The Clash aldrig riktigt ett punkband. De var någonting mycket mer.

Ironiskt nog försöker The Clash Facebook-sida pracka på mig merch. När jag kollar händelsefunktionen i Facebook-appen så poppar det upp reklam om att det är "Black Market Friday" och att alla The Clash-t-shirtar går för 10 pund.

Ridå.

gallery_large


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA