x

LISTA: 16 förbisedda album 2019

LISTA: 16 förbisedda album 2019

Vi fullkomligt översköljs av album och även om vi kan slå oss för bröstet över att recensera en hel del album så ramlar givetvis en hel del guldkorn mellan stolarna. Med det i åtanke presenterar vi ett gäng skivor som inte har blivit recenserade av GAFFA och som behöver oerhört mycket mer uppmärksamhet än vad de faktiskt fått.

CHAI - Punk

Det är verkligen nästan för mycket, men samtidigt är det precis så det ska vara. På japanska Chais andra album utmanas samhällets patriarkala strukturer samtidigt som det känns som musik från ett sådant där dansspel som finns i spelarkader. Lekfullheten och den kaxigt peppiga framtoningen påminner om den post-punken som föddes efter riot grrrl-rörelsen. Likt queerikonerna i Le Tigre. Trots de engelska titlarna är albumet i sin helhet på japanska. Kommunikationen är dock direkt, som ett slag i ansiktet. Och det är definitivt värt att googla fram översättningar. - Simon Lundberg

KÁRYYN - The Quanta Series

Visst går det att dra paralleller till både FKA Twigs och Björk på Los Angeles-baserade artisten KÁRYYNs debutalbum. De lekfullt experimentella elektroniska bitarna finns på samlingsalbumet som släpptes efter flera släpp mellan 2018 och 2019 i kombination med en spröd sopranstämma. Här finns det något mer, det finns ett mörker som studsar mot ett nästan cyniskt popig glättighet. Influenser som techno och klassisk kammarmusik gifter sig underbart. Här utmanas vad som egentligen är fult eller vackert, samtidigt som sångaren och producenten djupdyker i barndomens och krigsdrabbade Aleppo i Syrien.  - Simon Lundberg

Alaska Thunderfuck - Vagina

Det kanske inte är världens bästa album. Däremot står det helt klart att drag queen-kulturen post RuPaul's Drag Race stora mainstream-succé är här för att stanna. En av de klarast lysande stjärnorna från showen (som haft alldeles för mycket tveksamma musiksläpp från deltagarna) är Alaska Thunderfuck. På tredje(!) albumet bollas politiska heta potatisar som Trumps "vagina grabbing" och blandas med metaironiska låtar om hur fåniga dansgolvbops kan låta i Walk Into The Club. Hysteriskt roligt, välproducerat och stundtals uppfriskande punkigt. Precis som queer musik och drag ska förmedla där emellan glamouren. - Simon Lundberg

Mgla - Age Of Excuse

Jodå, när det kommer till musik kör polacker kvantitet före kvalitet. De få band jag vaskat fram ur landet är närmast överlägsna i sina respektive gebit. Mgla har lirkat till sig hajp och popularitet med liknande taktik (fast med andra ingredienser) som landsmännen Behemoth använde under tidigt 00-tal. M och Darkside satsar till 90 % på rått och oldschool, men väver delikat in sofistikerad lyrik, nordiskt klingande melodier och hypnotiserande repetitionsriff. Och tandagnissel. Men på Age Of Excuse – ytterligare en av samtidens bästa black metal-släpp – finns inga ursäkter. Den saken lämnar vi åt tvivlarna. - Jesper Robild

SEED Ensamble – Driftglass

De senaste fyra åren har den brittiska jazzscenen fullkomligen exploderat av briljanta konstellationer. Och dektetten SEED Ensemble – som leds av saxofonisten/kompositören/Londonbon Cassie Kinoshi – är den bästa av dem alla.
Driftglass, SEED Ensembles debutalbum, är ett fascinerande och ambitiöst verk som bland annat bygger på Samuel R. Delanys sci fi-noveller och Maria Schneiders ljuvliga storbands-cd Concert In The Garden. Älskar du intellektuell/själfull musik kommer du att älska det. - Johan Jacobsson Franzén

Monokultur – Monokultur

Den allra vackraste, mest berörande konsten hittar man i skarvarna. I de där utrymmen som inte tillhör någon, som är allas och ingens. Det är där konst får möjlighet att kärva – att vara krävande, obekväm och bångstyrig. Det är där konsten växer. Det är också konst hämtad från skarvarna som gör mest påverkan på mig och i år sticker ett (för lite uppmärksammat) album ut lite extra: Monokulturs självbetitlade debut. Det är sävligt, knöligt och rakt. Allt på samma gång. Det är icke-post-punk, poetiskt och fantasifullt. Det är underbart. - Jonathan Eklund

Six By Seven – Das Ist England

Inspelad under två dagar i Rockfield Studios i Wales, Das Ist England är en av fem plattor Six By Seven släppte under 2019 och det är den hårdaste och bästa. Det är långa låtar byggda runt en monoton trumtakt, till det läggs en syntbas direkt från DAF och tillsammans med ett oväsen som skulle få Sonic Youth att känns sig stolta bygger Chris Olley och hans son Charlie enorma kraut-bestar som kör av allt motstånd. - Mathias Skeppstedt

King Midas Sound – Solitude

Solitude släpptes på Alla Hjärtans Dag och är kanske hela 2019’s blekaste, ensammaste och mörkaste skiva som släpptes. Skivan är som en övergivan spökstad fylld av smärta och ekon av ett annat liv, den tar uppbrottsskivan till en helt ny nivå. Kevin Martin (The Bug) bygger ljudlandskap helt utan trummor med mörka ljud, ekon och stämningar medans Roger Robinson läser sina texter om förlorad kärlek, ensamhet, paranoia och förtvivlan över alltihopa. - Mathias Skeppstedt

Dis Fig – PURGE
 
Kan du emellanåt känna att Pharmakon kan bli lite för våldsamt för morgonpendlandet men också att det finns en gräns för hur många timmar på ett år det kan anses vara hälsosamt att lyssna på Chelsea Wolfe? Då är PURGE lösningen för just dig. Berlinbaserade DJ:n Felicia Chen, a.k.a. Dis Fig, lyckas på sitt debutalbum väva samman industritunga rytmer och ljudmattor tillsammans med känslomässigt förödande sång. Detta är för dem som vill uppleva något starkt, utan att för den delen känna sig tvungna att helt hänge sig åt mörkret. - Andreas Fällman
 

Ayla - Klarspråk

Albumet Klarspråk är inte det första släppet i ordningen från Ayla men det första helt på svenska, hon omfamnar här reggae, en genre hennes hjärta klappar för. Men det är ingen mossig reggae-pastisch vi får, produktionen är kristallklar och modern med egen personlighet. Aylas unika röst och budskap gör det även intressant. På feministiska Vad Händer sjunger hon igenkännande om rätten att få vara arg och raderna ”Vad händer i världen min? Vart jag vänder det är storm. Vad händer i själen min? Bara bränner inom” framkallar tårar.

Ett annat tema på skivan är att hitta hem till sig själv; att hinna med, sakna tystnad, stänga av, dra ner på tempot. Avslutande spåret Stanna Hemma är på många sätt en tidsmarkör, önskan om att få vara närvarande här och nu men hindrad av en stressad samtid och mobilens ständiga ljud. Motgiftet Ayla bjuder kan verka snudd på banalt; umgås med varandra, lek med barnen, laga maten, klappa katten, lev på dagen och sov om natten, men är i själva verket knivskarpt och genrens främsta klokskap. Glädjen finner du kollektivt, det är tillsammans i vardagen lyckan ler – vi måste bara lära oss att uppfatta den genom att sakta ner. - Veronica Larsen

Fieh - Cold Water Burning Skin

”Det där bandet som alla andra band vill vara” var en klockren kommentar från en branschkollega när soulfunk-sensationen Fieh kom på tal här under hösten. Åttamannakollektivet från Norge med sångerskan Sofie Tollefsbøl i spetsen gör organisk neo-soulpop med inspiration från jazz, funk och hiphop. Live är bandet enastående, ett gäng instrumentalister så samspelta att de framstår som en levande organism. Debutalbumet Cold Water Burning Skin är som titeln antyder, svalt följsam men hetlevrad under ytan.

Smarta, annorlunda texter och distinkt ljudbild samsas med en oblyg aura av positivt självförtroende. Skivan påminner om en nektarin: smakrikt solsken, mjukt fruktkött, stenhård kärna inuti. Det är svårt att sluta mumsa på. - Veronica Larsen

Dim Out - Incredible Planetary Dragons

”You can't help but feel you're listening to a soundtrack to a film you've not seen” skrev Andy Collins i sin recension (Scandinaviansoul.com) av detta album och det går inte annat än att hålla med. Incredible Planetary Dragons filmiska ansats av souljazz och funk framstår konstnärlig, det är bitvis tillgängligt och njutbart med stråkar och blås men även mer svårorienterat med psykedeliska inslag.

Personen bakom Dim Out är svensk-kanadensiske Christopher Cook, på albumet blandar han sång och spoken word. Någon svensk liknelse har vi inte, Dim Out verkar snarare i en liknande fåra som norska kollektivet Mutual Intentions; jazzig hiphop och funk med associationer till yttre rymden och new-age.

Hornsgatan sticker ut med sina humoristiska rader om hipsters jakt på mat, dryck och ligg i Stockholm, men det är framförallt Cooks röst och den atmosfäriska ljudbilden som etsar sig kvar. Ett udda album som det experimentellt lagda örat inte bör missa. - Veronica Larsen

Shikoswe – Back in the Tall Grass

I en strid ström av hajpade toner, är det en delikat utmaning att vaska guld på de strömmande tjänsterna. Dock var det just algoritmerna som förde mig till norska Shikoswe, en av många indie-artister som förtjänar större spridning. Efter EP:n The Hour of the Body (2016), blev det 2019 dags för egenutgivna Back in the Tall Grass. Den drömska, gitarrbaserade musiken verkar främst ha bubblat på hemmaplan; finns det någon rättvisa blir det ändring på det framöver. Mest smittande spår: Eyes On You. - Anders Nilsson

Edyth – Bare II

Mohammed Abnaof, personen bakom Edyth, är Sudan-född men numera boende i Kuwait. Hans debut skapades under tre års tid och har ett sci-fi-narrativ. Experimentellt och sökande och för vänner av Floating Points och Nils Frahm. - Daniel Horn

Miynt – Stay On Your Mind

Korsa Mac DeMarcos softa toner med Joanna Newsoms mysticism och blanda in lite drömmig Beach House-pop. Med det gjort så börjar du närma dig Fredrika Ribbings projekt Miynt. Hon börjar slå igenom ordentligt utomlands, framför allt i USA, men här hemma i Sverige har inte jättemånga fattat grejen. - Daniel Horn

 

Ceremony – Candy 

Inget är överarbetat, inget är polerat eller ens speciellt producerat. Det är högt, stökigt oväsen med en totalt överdistad bas och metronomiska trummor som tillsammans låter som ett flygplan som landar. Och under allt det så finns det riktiga låtar med riktiga melodier som börjar precis där förra plattan East Coast slutade. Det är lite råare, lite hårdare och ännu mer kompromisslöst. Duon från Virginia USA spelade in en låt varje dag och sen släppte plattan så fort den var klar, själva kallar de sin musik Love songs with distortion, jag kallar det en av årets absolut bästa plattor. - Mathias Skeppstedt


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA