x

Jonathan Johanssons 5 favoritomslag – “Man liksom tvingar lyssnaren att googla”

Jonathan Johanssons 5 favoritomslag – “Man liksom tvingar lyssnaren att googla”

Albumaktuella Jonathan Johansson serverar fem favoritomslag och berättar om formgivningen bakom nya skivan Scirocco. Räkna med svultna rovdjur, olycksbådande hologram och trist engelsk suburban life.

Kanye West – Yeezus (2013)

– Kanye Wests hårdaste och mest experimentella album, inte det jag lyssnat på mest, men definitivt det album jag flest gånger sökt mig till för inspiration. Kanyes omslag är alltid fantastiska, men det här är det bästa. Den kalla tomma ytan av en CD-skiva i ett tomt plastfodral limmar perfekt med skivans lika kalla mörker och aggressivitet. Det är ett verk draget till sin spets, själens svultna rovdjur som försöker riva hål i tillvaron så nåt jävla blod rinner fram. Tror inte det är en felanalys att säga att detta album är det där Kanye tydligast attackerar den amerikanska strukturella rasismen, i en förtvivlan som saknar motstycke, och därmed vrider musiken tillsammans med formen till ett kliniskt rent vapen, som skjuter, ja – stora blödande hål.

gallery_large

Whitney Houston – Whitney Houston (1985)

– Kombinationen av perfekt 80-talsestetik och världens vackraste varelse. Det är så här man presenterar en diva, en urkraft och samtidigt en sublim skörhet. Man blir både rädd och trygg. Det är som att stirra in i en ikon och ett olycksbådande hologram. Jag har letat efter den här bilden som poster, vill ha den hemma inramad, typ tre gånger tre meter. I will always love this omslag.

gallery_large

Guns N’ Roses – Appetite For Destruction (1987)

– Alltså, det är ju inte vackert. Det är både töntigt och dumt – de fem medlemmarna som grinande dödskallar på ett kors, men who cares? Det är lika töntigt och dumt och 100 procent underbart som innehållet på skivan. Om du aldrig älskat Sweet Child O’ Mine, vilket inte jag heller har gjort utan förbehåll, lyssna istället på Rocket Queen. Säkert misogyn skittext, har aldrig lyssnat efter egentligen, men musiken, melodierna, kraften och ... skit samma, tillbaka till omslaget – det är enda omslag jag egentligen vill ha på en t-tröja, och jag är ju definitivt inte ensam.

gallery_large

The Cure – Three Imaginary Boys (1979)

– Har googlat efter vilken konstnär som gjort det här omslaget men misslyckats. Den enda skiva av Cure som jag aldrig lyssnade på som ung kid. Så jag ser på omslaget liksom bakifrån. Hur som helst, ett kongenialt omslag med gruppens hela gärning. Tre artefakter perfekta utvalda för att representera trist engelsk suburban life, mot en rosa bakgrund. Föremålen svävar, laddas med hat och kärlek, men de är verkligen TING, tre döda föremål och detta av ett band som kommer låta depressionerna bli stora katedraler av liv, som kommer fylla den materiella verkligheten med romantik större än alla samlade tyska 1800-talsmålare.

gallery_large

Prince – Prince (1979)

– Behövs ingen kommentar. Det här är allt.

gallery_large

Tankarna bakom Sciroccos omslag: 

– Det här är den mest komplicerade skivan jag gjort tematiskt och musikaliskt. Det är så många trådar som vävs ihop till en, vad jag hoppas i alla fall, större väv och berättelse att jag inte kunde hitta en idé till en bild som skulle kunna fånga vad jag ville säga. Och det kändes kefft att ha mig själv på omslaget igen, enough is enough. Titeln däremot är öppen och samtidigt precis nog att ringa in stämningen och stormen som jag försökte gestalta på skivan. Därför satte vi helt enkelt bara titeln på omslaget. Man liksom tvingar lyssnaren att googla, om man inte redan vet. Jag är mycket nöjd. Formgivet av Emilie Vizcano och Linn Livijn Wexell.

gallery_large


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA