x

"Man är den man är och får vara glad för det man fick" – intervju med Anna Järvinen

"Man är den man är och får vara glad för det man fick" – intervju med Anna Järvinen

Det är fem år sedan vi hörde något på svenska från Anna Järvinen. Nu är hon aktuell med ett nytt album med en titel på latin. Med GAFFA pratar den svenskfinska sångerskan om rävens slughet, att prata i bilder och att bara gå på feeling. 

”Spåren förskräcker”. I fabeln Lejonet Och Räven överlistas det sluga lejonet av den ännu slugare räven. Räven ser hur gamla spår leder in till lejonkulan, men inte ut, och tackar därför nej till lejonets inbjudan. Som för så många av fablerna är det den gamla greken Aisopos som är upphovsman till denna djursaga. I den romerske rimsnidaren Horatius översättningshänder fick fabeln heta Vestigia Terrent, eller på ren svenska – Spåren Förskräcker. Cirka 2000 år senare är det också det namn Anna Järvinen ger sitt sjätte album.  

  – Jag tyckte att det var väldigt passande, för var jag befinner mig i livet, när man har levt på ett tag. Och så råkade jag stöta på det här uttrycket på två olika håll. Min pappa dog för ett år sedan och då hörde jag av mig till hans äldsta vän, för jag visste väldigt lite om min pappa, hans barndom och ungdom. Den här äldre mannen, han gick igång och började beskriva och berätta jättemycket, det var väldigt fint och litterärt, om deras uppväxt. Bland annat berättade han att de producerade ett eget vin när de var i 20-årsåldern och det vinet hette Vestigia Terrent. Sedan fick jag också veta att det var min mormors favorituttryck, hon var min absoluta favoritperson på jorden.

 Känns livet som att spåren går in i en lejonkula?

– Nja … jag har låtit mig styras mycket av intuition och känsla. Inte varit så logisk i mina val som den där räven kanske. Vad hade jag gjort om jag verkligen hade funderat: ”Är det här ett smart drag? Ska jag göra det här? Vad får det här för konsekvenser?” Jag har nog inte varit så bra på det. Men å andra sidan så har det ju hänt en massa intressanta saker … jag vet inte.

Känner du att du är mer logisk i dina val nu eller är du likadan som du har varit tidigare?

– Jag tror att jag är ganska mycket som tidigare, haha. Men man försöker ju förbättra sig och bli lite bättre hela tiden.

NÅGON SOM PRATAR PÅ SAMMA SÄTT

Det är fem år sedan Anna Järvinen släppte sitt förra album på svenska, Buren (2015). Och fyra år sedan hon släppte systeralbumet till föregångaren, en finskspråkig version av samma album med namnet Annan. En Anna. (2016). Livet kom emellan. Andra jobb, föräldraskap och perioder med en känsla av att ha ingenting att säga i musikväg. När sedan samarbetspartnern och Dungen-bekantingen Reine Fiske och Lars Fredrik Swahn berättade att de hade en projektidé till en skiva så tänkte Anna: ”aha, vad spännande, för jag har ju inga låtar”.

– Jag är ju lite så här: jag upplever liksom att jag inte gör någonting alls, men så gör jag ju det hela tiden.

Hon hade fler låtar på lager än hon först trodde och efter ett arbete som sträcktes ut över månader, på grund av deltagarnas många andra jobb, så hade de plötsligt tio låtar.

– Det har varit en underbar process. Jag har ju också haft glädjen att träffa Josefin Runsteen (multiinstrumentalist, kompositör, producent, reds. anm.) som jag inte kände tidigare. Jag har länge varit god vän med Johan Graden (pianist, reds. anm.) och vi har spelat ihop mycket, men Josefine, jag är så himla lycklig att hon dök upp där och liksom förstod, och pratade om det här på samma sätt, fick konstiga bilder och sådär …

Vad menar du med konstiga bilder?

– Haha, hur ska man förklara … men just att jag kände att hon pratade … det är svårt att ta in en helt okänd person, jag har jobbat ganska mycket med samma människor nu i alla år. Jag har känt att de här människorna förstår vad jag håller på med fast jag inte kan något om musik. Jag kan ingen musikteori, jag vet inte ens vad ackorden heter som jag tar. Jag bara lyssnar mig fram och sen så kan jag visa, och så kan jag prata om det i bilder liksom. Och då fattar de här människorna det, det är underbart. Det visade sig att Josefine pratade lite på samma sätt.

PÅMINNER OM DEN FÖRSTA SKIVAN

Ljudbilden på Vestigia Terrent står att känna igen. Järvinens unika röst mot en fond som låter luftig, som den lättaste vårvind. Josefin Runsteen och Johan Graden utarbetade de glidflygande stråkarrangemangen.  

Berätta om albumet, hur tycker du det skiljer sig från dina tidigare album?

– Hm, det är en svår fråga. Alltså, det skiljer sig från den förra skivan ganska mycket, det kan jag säga i alla fall. Där strävade vi mot ett väldigt instängt, klaustrofobiskt ljud som påminde om de demoinspelningar jag gör hemma. De är väldigt tysta för att jag spelar in dem sent. Det här albumet har inte det, så den kanske påminner lite mer om första skivan. Men det som finns i alla mina album är ju melodier.

Likheterna mellan den sluge och kalkylerande räven och Anna Järvinen känns lika små som likheterna mellan den kaxige haren och den tålmodige sköldpaddan i fabeln Sköldpaddan Och Haren.

Men, jag undrar, tycker du att du behöver bli mer logisk?

– Ja, men jag har väl alltid haft nåt slags logiskt stråk vid sidan om, lite lågintensivt bredvid. När man håller på med konst och sådant så funkar det inte för mig att liksom tänka fram saker. Men många gör ju det, så det är nog olika. Jag vet inte, jag tror man kanske bara är den man är och man får vara glad för det man fick, så att säga.

LÄS OCKSÅ: Från döda grävlingar till 42-strängade gitarrer – här är en lista på galna musikinstrument


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA