x

KRÖNIKA: Roskilde, mitt Roskilde

KRÖNIKA: Roskilde, mitt Roskilde

Roskilde, mitt Roskilde. Mitt första möte med en “riktig” festival 2009. Detta främst tack vare den nästan sjukliga besattheten av Nine Inch Nails, som ju detta år var dragplåstret till den danskaste av festivaler man hört talats om.

Men att dessutom även få uppleva akter som Oasis, Nick Cave & The Bad Seeds, Fever Ray, The Mars Volta, Faith No More, Röyksopp, Dungen, Jenny Wilson, Gojira, Tony Allen, Slipknot, First Aid Kit, Fleet Foxes, St. Vincent, The Field, Gogol Bordello, Pet Shop Boys, Madness, Yeah Yeah Yeahs, Coldplay, Neurosis, Pete Doherty, Trentemøller, White Lies, Fucked Up och Mew kändes ju som en rätt schysst semestervecka. I godaste vänners lag dessutom. 

Den här trippen skulle sedan komma att upprepa sig ett antal gånger. Jag hann därefter besöka denna fantastiska festival åtta gånger till. Detta oftast tillsammans med de fantastiska vänner som snart skulle bilda NileCamp 200,9 – döpt efter entreprenören Percy Nilegårds misslyckade radiostation på 90-talet. 

Den eufori och de på djupet berikande upplevelserna som fått äntra min trånga lilla själ precis framför och runt omkring den stora orangea scenen under dessa sublima visiter, skulle jag inte byta ut mot något i världen. Jag har utan tvekan upplevt ett flertal av mina absolut lyckligaste stunder i livet just på denna årliga tillställning. De enda gånger jag skrattat så mycket att jag inte kunnat andas har varit i vårt oftast barnsligt muntra lilla NileCamp. 

Under en av dessa festivaler förälskade jag mig dessutom hals över huvud – nästan som taget ur en fjantig svensk romantisk ungdomskomedi – i den vackraste norrländska flicka du kan föreställa dig, på en av festivalernas sista magiska nätter. I den liladisiga skymningen, efter en suggererande och avslutande Björk-konsert. En person som jag sedan åtta år tillbaka levt, och fortfarande idag lever, ett fantastiskt liv tillsammans med. Allt detta, tack vare Roskildefestivalen. 

Krönikan fortsätter under bilden

gallery_large

Men det var då. Och nu? Ja. Nu är fan nu. 

I år skulle den mytomspunna festivalen stolt fira sitt amorösa 50:e festivalår, med start just idag – den 27 juni – och hålla på fram till lördag 4 juli. Men på grund av den rådande situationen har givetvis även Roskilde fått ställa in årets efterlängtade festival.

Tänkta och till och med bokade artister för årets tillställning var bland annat giganter som Taylor Swift, Kendrick Lamar, Tyler, The Creator, The Strokes, Faith No More, Deftones, Thom Yorke och Haim

Och kanske skulle just detta bli din festivaldebut? Kanske skulle just du få känna lyckan av att ha ett oändligt smörgåsbord av fantastiska artister att bortskämt få bevittna dag efter dag. Kanske skulle just du få uppleva hur smärtsamt och samtidigt fantastiskt det är att kippa efter luft mellan de ostoppbara skrattattackerna. Kanske skulle just du finna den där drömmen till partner att dela resten av ditt liv med på vägen mot sovsäcken.

Kanske. 

Men istället för att få någon som helst livsomvälvande upplevelse från Roskilde – eller någon annan festival för den delen – får vi istället drömma oss fram i tiden till nästa sommar. En sommar då det eventuellt är möjligt att återigen fördela salivdroppar utan möjligheten att bära en livshotande organism i de fragila luftgångarna.

Eller, om abstinensen blivit för olidlig, så har den uppmärksamme noterat möjligheten att delta i festivalens gulliga "Do It Yourself"-initiativ. Ett arrangemang där du genom att skänka pengar till Roskildes årliga välgörenhetsarrangemang trots allt kan få ett festivalarmband. Därmed kan du skapa ditt eget Roskilde hemifrån. Det vill säga smälla upp ett tält i vardagsrummet, supa dig bortom förstånd och urinera bekvämt i soffhörnet. 

Men i denna misär som vi denna sommar faktiskt måste genomlida – där samtliga festivalromanser gått förlorade i ett svart moln av uppskjutna och inställda tillställningar – vill jag personligen minnas de ting som endast Roskilde, mitt Roskilde ack, kunde bringa mitt fortfarande längtansfulla lynne.

För extra potent effekt gör jag dessutom detta långsamt, med en ytterst poetisk klang. Detta med Rikard Wolffs frodiga stämma projicerat i mitt huvud. Jag sätter till och med på An Ending (Ascent) av Brian Eno på repeat i bakgrunden, medan jag alstrar dessa små ord:

Roskilde.

Den danska festivalen.  

Den fullständigt syrelösa och brännande hettan. 

Den – efter det iskalla regnet – fullständigt slukande gyttjan. 

Slukhåls-vattenpölarna. 

gallery_large

Den själ-penetrerande fräna doften som skapats genom en solförångad cocktail bestående av avslagen Tuborg, urin och dött gräs. 

De iskalla nätterna liggandes inlindad i varenda medtaget klädesplagg i det trånga, men ack så prisvärda Rusta-tältet. 

Den bedövande smärtan i fötterna efter dagar och åter dagar av hoppande, springande, och ett konstant stående.

En överanvändning av fötterna som på något vis lyckats smälta samman fot, strumpa och sko till ett. 

Avslagen Faxe Kondi. 

Den konstanta rouletten mellan att antingen vara okontaktbart överförfriskad, eller en osande komposthög av bakrus. 

Den ordentligt uppvärmda Tuborgen som når magsäckens kurrande tomhet innan ordet frukost ens hunnit bli ett embryo till en tanke i huvudets söndernötta korridorer. 

Tiden då det endast fanns de groteskt charmiga bajamajorna, som inte bara var överfyllda med urin och avföring. Utan även hade tunnare väggar än näsdukar. Perfekt när du var sugen på att fantisera kring vilket matställe din okända toalettgranne besökt dagen innan. 

gallery_large

Kösystemet som krävde att du offrade två dygns sömn för att sedan med vässade armbågar få slåss om att faktiskt få slå upp ditt tält bredvid dina kompisar. Ett av dessa dygn var i regel dessutom alltid midsommarafton, som du alltså fick fimpa för att istället stå i en trång kö med en smattrande presenning över huvudet för att överleva kylan och regnet. 

Tiden då det enbart fanns kalla duschar, som du dessutom alltid fick dela med minst fyra andra omänskligt välhängda, högljudda och frisläppta danskar. 

Försöket att inte vomera efter Buggi burgern. 

Grannarnas hemmabyggda stereo som givetvis står en decimeter från just ditt tält. Stereon som har samma area som en husbil, och producerar samma ljudvolym som en jetmotor från en JAS 39 Gripen. Något som – förutom upplevelsen att ligga och försöka sova bredvid 140 vibrerande decibel – även bidrar till de charmiga danska flickor som om de inte redan urinerat på ditt tält, istället dansant trampar med vässade Converse rakt igenom ditt polyestertak och ömt, förvånande och kärleksfullt klämmer ihop ditt opreparerade ansikte. 

Ångesten att inte få stå längst fram på den där specifika favoritartisten, vilket i sin tur leder till de tio timmarna i kön som ämnats åt att lyckas hamna så långt fram som möjligt. Och därav då missa minst fem andra band du verkligen sett fram emot att få uppleva live. 

Att alltid bli brutalt urinträngd precis när du lyckats få en perfekt plats i publiken. Och därmed antingen riskera att förlora denna plats, eller äventyra att inte kunna njuta av en enda låt då blåsan börjat säga ifrån med smärta.

gallery_large

Samtliga danskar som vägrar prata engelska för att de ju faktiskt “forstår svensk”. 

Halvfjerds, och alla andra otroligt rimliga vridningar på siffror du ska hålla koll på när det orättvist nog blivit din tur att återigen inhandla ett flak med de gröna burkarnas förtrollande fluidum. 

CoffeeCowsen.

Den slaskiga nachotallriken på Gringo Nachos, som du varje år sagt “aldrig igen” till. Nachotallriken som gör dig spyfärdigt mätt efter 3 tuggor, och sedan dödshungrig igen efter 30 minuter. 

När någon stulit eller plattat till ditt tält.

gallery_large

Den klassiska roskilde-hostan efter allt damm, sand och grus som under mer än åtta dagar fått marinera insidan av lungornas fragila vävnad. En hosta som dessutom håller i sig i minst tre veckor efter festivalen tills du tillslut lyckats hosta ut en halv pyramid. 

Den obligatoriska dunderförkylingen som brev på posten uppstår tio timmar efter hemfärd, då även 600 liter tuborg på något vis skall filtreras genom den lilla och ack så tappre levern. 

Roskilde, mitt Roskilde.

Den danska festivalen.

Tack för allt. 

gallery_large

Elskede Roskilde! Vi ses snart igen for helvede. Indtil dens, god festival!


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA