x

“Vi måste besegra de här jävla idioterna” – Intervju med Biffy Clyro

“Vi måste besegra de här jävla idioterna” – Intervju med Biffy Clyro

Biffy Clyros sångare och gitarrist, Simon Neil, känner att samhället och mänskligheten är på väg mot ett slut – nu mer än någonsin. Men han pratar också om en ny generation som har all möjlighet att skapa förändring.

Hur skulle du beskriva ert nya album A Celebration Of Endings med ett ord?

– Rowdy. Det är ett skotskt ord som betyder galet, ungefär. Det är också en resa. Vi anstränger oss alltid för att fånga den stämningen, så det blir märkligt när någon påstår att en viss låt är representativ för ett album.

Och med en mening?

– Hmm … albumet är en hyllning till att tro på sig själv.

Så, nu får du utveckla!

– När det gäller texterna och titeln: ända sedan det nya millenniet inleddes har jag känt att samhället och mänskligheten varit på väg mot ett slut. Många av texterna refererar till en sorts ändhållplats i livet. Det gäller Brexit, och det gäller allt som Trump håller på med. Plötsligt är det dåligt att känna empati. Folk skämtar om de som har det sämre, de hatar på empati och sympati. De senaste åren har jag känt att vi verkligen gått mot det sämre. Och vi säger: åt helvete med det. Vi måste studsa tillbaka från det som känns som bottnen och besegra de här jävla idioterna. Jag vet inte om det går att applicera på Sverige också – men om vi ser på en sådan som Boris Johnson, han har ingen aning om vad folk går igenom. Han har aldrig jobbat en dag som en vanlig människa i hela sitt liv.

Titeln kan sägas få en ny betydelse med tanke på hur våren 2020 har sett ut.

– Ja det är uppenbart, Coronaviruset har gett titeln en ny mening. Det kommer bli ett firande – celebration – på ett annat sätt, om att uppskatta allt som är viktigt i livet och bli kvitt egoism och extremister. Jag hoppas verkligen att situationen med Corona kan bidra till att radera egoismen som sitter så djupt i alla människor överallt. Mig, mig, mig. Jag tror att vi kommer inse att individer inte har lika mycket makt som samhället tillsammans.

Och hur vill du sammanfatta musiken på albumet?

– Jag ville verkligen hitta tillbaka till de lite ruffigare sidorna av vår musik, och samtidigt sammanfatta allt som bandet handlar om. Albumet innehåller vartenda hörn av rockmusik som vi någonsin har vidrört. Där är några lugnare låtar, några hjärtekrossare, en punkrocklåt, lite progrock, och en del som bara är klockrena rocklåtar. Jag vill hävda att det innehåller allt som jag någonsin lärt mig sedan vi bildades. Det finns låtar som känns som att Mozart möter Pantera … jag är otroligt spänd på att höra vad folk tycker om det. Jag vill bara spela in album när jag känner att det verkligen finns en anledning, och kreativiteten flödade, ja, exploderade förra året. Jag känner att vi lyckades återskapa oskyldigheten från vår tidiga karriär. Jag gillar inte att överanalysera skapandeprocessen, men det har funnits perioder när allting har skrivits och komponerats med stor noggrannhet, ingenting fick vara för opolerat, alla låtar skulle vara perfekta och allting skulle ha en specifik mening. De metoderna åkte ut genom fönstret nu. Fokus ligger på idéerna, det är lite vassare än Ellipsis, och låter mycket mer live även om inte just det var någon sorts modus operandi. Förhoppningsvis kan vi förmedla en harmoni och balansgång mellan det vackra och det fula, kaos och lugn … vi har alltid varit ett band som ställer motsatser mot varandra. Jag har inte tid för sånt som händer där i mitten.

Hur var det att spela in i Abbey Road Studios?

– Vi har varit otroligt lyckosamma och fått uppleva så många magiska ögonblick under vår karriär, men få går att jämföra med den upplevelsen. Att stå i samma rum som The Beatles spelade in i … jag stod i kontrollrummet och såg en full orkester lägga stråkar till Cop Syrup, det är en galen låt och jag fick en riktig utanför kroppen-upplevelse. Det kändes som att jag stod och såg Beatles spela in. Jag grät nästan, det var en helt oväntad känsla av ren glädje. Det blir, som alla vet, svårare att känna ren lycka när man blir äldre. Det var helt mindblowing, och det var verkligen magi i luften. Jag hoppades vi lyckades fånga lite av den.

Om vi tänker oss att det uppdagades att Biffy Clyro var en modern reinkarnation av någon av era old school-influenser, vilken skulle det vara?

– Det måste vara Rush. Vi är Skottlands Rush. Gud välsigne Neil Peart. Om man tittar på just progressiva band från 70-talet så hade till exempel Yes och Genesis en massa keyboards och syntar. Vi drogs naturligt till Rush, de var en powertrio och de spelade rock men det var ändå matematiskt och komplext. Vi har alltid varit enorma fans av dem. Vi lyssnade på deras livealbum Exit… Stage Left mer än någonting annat när vi växte upp och det hade stor inverkan på vilka riktningar jag tog som gitarrist. Om vi tittar på influenser runt millennieskiftet så skulle jag gärna vara en reinkarnation av The Mars Volta, de finns ju inte mer. Särskilt deras debutalbum De-Loused In The Comatorium har några helt geniala ögonblick – det är så progressiv rock ska låta. Det var de som fick mig att rikta min uppmärksamhet mot genren igen. Och det jag velat göra med Biffy Clyro sedan dag ett, det var att kombinera det komplexa i Rush, det aggressiva i Fugazi, och poppen och melodierna från Weezer och Nirvana.

End Of inleds med raderna ”this is not a love song, that was just a phase”. Är det en pik till låten innan, Space, eller dina texter i allmänhet?

– Både och. Många låtar jag skriver handlar om hjärtesorg – mitt förhållande och min kärlek till min fru – om familj eller om att förlora någon. Men de flesta låtarna här har inte kommit från samma källa. De tidigaste texterna som så småningom hamnat på albumet gör väl det i viss mån, men helheten är inte en samling kärlekslåtar. Egentligen ville jag inleda albumet med den låten och den raden! Att det skulle vara ”en fas” att jag skriver kärlekslåtar är alltså inte helt sant, men just nu händer det inte. End Of handlar om hur en 20 år lång professionell relation urartade. Jag trodde att vi hade gemensamma mål och respekt för varandra men den personen blåste oss. Vi kommer aldrig gå tillbaka till hur det var igen, det är vad jag vill säga med den låten – och att hen inte ska försöka tala om för mig vem jag är.

Du har sagt att du är väldigt upprymd inför hur den yngre generationen kan göra världen till en bättre plats. Vad är det den har som äldre generationer saknar?

– Hur gammal är du? 29? Jag är väldigt avundsjuk på dig! Du är en del av den underbara generationen. Ni har växt upp med alla fantastiska verktyg inom räckhåll, ni har haft datorer i skolan och ni är medvetna om vilka problem som sociala medier, teknik och smartphones kan innebära. Ni är inte lika förblindade som äldre generationer kan vara, kidsen har en mycket hälsosammare inställning till sina plattformar online och gör inte samma misstag. Sen kommer det såklart mobbning och sånt med det hela, men när jag ser mina syskonbarn göra sina läxor och prov online så blir jag så avundsjuk. Vi brukade ha en enda telefon i huset där jag växte upp. Dagens unga har tillgång till så mycket information – det finns nonsens också, men det finns inga hemligheter längre. Innan brukade vuxna människors uttalande vara den enda sanningen, men nu är det inte det enda sättet att få tag på kunskap längre. Ungdomar kan tänka själva och de tror inte på alla rubriker och förstasidor. Till skillnad från min generation så har de utvecklat ett särskilt medvetande kring detta.

Hur stor personlig inspiration är Greta Thunberg?

– Hon visar hur mycket inflytande en enda person kan ha på ett otroligt vackert sätt. Inte som någon jävla Kim Kardashian-skit, utan hon har tagit saker i egna händer, det började smått och växte helt organiskt. Hon är, kanske med undantag av Obama, den enda riktiga ikonen som vi sett det här århundradet. Jag tvekar inte en sekund på att hon kommer styra världen på ett eller annat sätt om 10–20 år när de gamla idioterna har dött. Det är otroligt att en 16-åring kan åkalla hela världens uppmärksamhet, det är så inspirerande. Att hitta något man bryr sig om och uttala sig om det, att engagera sig och hänge sig åt en enda sak istället för ett halvdussin grejer som inte spelar roll. Vi måste sluta vara förblindade av att tjäna pengar och samla följare. Greta har visat att en enda individ kan bli den viktigaste människan i världen, trots att man inte har någon makt till att börja med.

Vilket är ditt budskap till alla unga som har ångest över riktningen som världen är på väg i?

– Det är naturligt att känna ångest, och jag tycker det är helt logiskt att man gör det just nu. Människorna som styr, vare sig det är Putin eller Trump, är värre än någonsin. Våra ledare har aldrig varit så opålitliga som nu. Jag har alltid litat på regeringen på något sätt, även om jag inte höll med dem så tänkte jag att de åtminstone hade landets bästa i åtanke. Men inte nu. Men jag vill säga till alla tonåringar – om några få år kommer det vara er värld. Ni förstår saker och ting bättre än någon av de här 70-åriga idioterna, eller 50-åringar för den delen. Jag är 40 och ja, ni förstår saker bättre än folk i min ålder också. Det är ni som kommer ta kontrollen, styra världen och förändra den. Varje generation känner ångest på något sätt, men just nu är det värre, och skillnaden mellan den unga och den gamla generationen är extra stor. Den närmsta jämförelsen jag kan tänka på är troligen 60-talet. De unga var motsatsen till de gamla, de ville lyssna på musik och röka gräs och odla ut håret. Och det kom så mycket bra ur 60-talet – musik, fred och feminism – så nu kommer samma sak hända.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA