x

KRÖNIKA: Fjärde juli i världens sämsta land

KRÖNIKA: Fjärde juli i världens sämsta land

Nationalism är ett jävla gissel. Sagor som vuxna människor förväntas köpa som vore de regelrätta verklighetsbeskrivningar. Men trots att de flesta myndiga slutat tro på tomten så saknas det knappast människor som tror på sådana rövarhistorier. Det ger dem "mening" eller nåt, fan vet jag.

En nation där idén om nationen är viktigare än någonsin någon mänsklig rättighet är givetvis USA, som idag firar sitt Independence Day. Det är knappast svårt att inse hur viktig detta slags symboliska galej är i ett land där den amerikanska drömmen aldrig varit något annat än en lögn och där landet grundlagts på folkmord och nationen rests på slavar och arbetarklassens ryggar.

Det har egentligen aldrig funnits ett tillfälle när USA varit "great". Och Donald Trumps slogan "Make America Great Again" är inget annat än en flirt med den tid då landet var ännu mer rasistiskt, ännu mer arbetarhatiskt, ännu mer misogynt och ännu mera chauvinistiskt. "Racism is not getting worse, it’s getting filmed", sa artisten och skådespelaren Will Smith. Det är just det vi ser just nu i det land som mitt i allt ska fira självständighetsdagen.   

Med nationalism följer givetvis nationalsånger. Pompösa, meningslösa fanfarer gjorda för att naiva småpojkar ska kunna spela upp runkfantasier i huvudet om krig, skövling och våldtäkt. "Du tronar på minnen från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden." Äran i det här fallet är alltså att typ äga danskar, ryssar och polacker medelst övergrepp av olika slag.

För egen del förstår jag inte varför amerikanarna inte bara byter ut den genompajiga The Star-Spangled Banner mot Bruce SpringsteenIndependence Day eller 4th Of July, Asbury Park (Sandy). Eller om man nu trånar efter det bombastiska, 1984 års versionen av Born In The USA. Eller varför inte bara Strange Fruit eller I’m I Black Enough For You.

Men den låt som kanske bäst beskriver USA och allra bäst skulle passa som nationalsång är ändå Don McLeans American Pie. En historisk och popkulturell lektion i form av en perfekt poplåt. En sorgesång över ett USA som skulle bli med aldrig blev. McLean har själv inte gärna velat svara på frågor kring vad den dryga åtta minuter långa låten egentligen refererar till, med sin fullmatade text. Men om man dristar sig att tolka texten så finns här referenser till den flygkrasch som bland annat dödade Buddy Holly, det popkulturella och historiska skifte som gjorde att Bob Dylan stal kungakronan från Elvis och, om man drar det till sin spets, referenser till morden på JKF, MLK och RFK – det vill säga John F Kennedy, Martin Luther King och Robert F Kennedy.

En låt med så många lager att den nästan sprängs. Den avhandlar rockens historia, de idealistiska och samtidigt falska bilder som byggde det amerikanska 50-talet – och det kryllar av bibliska referenser sammanflätade med den faktiska pophistorien. Förenklat uttryckt, en låt som fångar sorgen över den lögn som USA är, alltid varit, har blivit eller allt samman.  

Det ska man minnas. Alla förändringar som försökt göra USA till det bättre har kommit med våldsamma svar. En rasistisk och bakåtsträvande nation som ständigt sparkar tillbaka. Martin Luther King hyllas nu för tiden på ett gravt osmakligt sätt. När han levde var han hatad. USA tenderar att ta död på de som vill förbättra nationen.

USA är givetvis inte världens sämsta land. Men graden av diskrepans mellan vad landet påstås vara och vad det faktiskt är kan nog inte många länder mäta sig med – utom de mest hårdföra diktaturerna. Ju mer orättvis och grym verkligheten är, desto viktigare blir sagorna.

Det är dags för mindre saga och mer sanning i ”the land of the free”.

KRÖNIKA: "Saknar allt det där som får rasistiska småpojkar att utveckla ståfräs"


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA