x

KRÖNIKA: Låt Håkan Hellström slippa vara svenska folkets Messias

KRÖNIKA: Låt Håkan Hellström slippa vara svenska folkets Messias

Vet ni vad som varit min bästa musikupplevelse hittills år 2020? Att Håkan släppte ny musik. Japp, så är det. Och det säger jag inte i egenskap av någon som maniskt blir kär i varenda rad han spottar ur sig, eftersom jag inte är sådan, utan i egenskap av – ja, människa. Visserligen har konkurrensen varit ovanligt slapp denna Coronavår, men jag kommer ändå inte sluta hävda att första delen av Rampljus är ett av Göteborgsikonens starkaste släpp på länge. Faktiskt ett av de bästa svenska popsläppen på länge. Men om det råder det förstås delade meningar. 

Jag har länge grubblat över vad det är folk vill ha av Håkan. Efter att han nått den absoluta toppen av sin karriär i mitten av tiotalet blev han liksom öppet mål för såväl proffs- som amatörtyckares syrliga högerkrokar. “Dåliga rim”, skriker vissa. “Sluta stjäla”, skriker andra – trots att de uppenbarligen inte har några som helst problem med hans lånade riff och rader i i de låtar som släpptes när de själva var för obildade för att notera stölderna. En av de vanligaste invändningarna mot Håkans senare alster har varit att han skriver om en verklighet som är så långt ifrån hans egen. Redan 2013 efterfrågade Expressen-journalisten Jens Liljestrand skildringar av sommarställen, pappakombis eller av att vara medelålders familjeförsörjare – och man får väl ändå säga att det är ord som fått vingar. Nu gör nämligen var och varannan tjomme sig lustig över att Håkan håller kvar i det gamla, samtidigt som de hatar varenda nytt steg han tar.

Missförstå mig inte – Håkan Hellström är ingen underdog i den svenska musikbranschen. Problemet är snarare det motsatta – att han ofrivilligt blivit en slags Messias för hela svenska folket. Och om någon är här för att frälsa, då har man fan rätt att ryta till om man inte blir frälst. Folk har en undermedveten förväntan på att Håkan överjordiskt ska leverera den där utomkroppsliga känslan som han en gång förärat oss med. Vi har ju gett dig vår kärlek, vi har gett dig våra pengar – ta oss med storm, då! Sedan myser man gott med armarna i kors när den hyllade hjälten famlar, ramlar, sågas vid fotknölarna. Jaha, där ser man, han var visst inte den vi väntat på. 

Förväntningarna på Håkan Hellström saknar faktiskt motstycke i dagens musik-Sverige. Men kanske är det just för att han är den största vi har. Håkan har enat svenska folket på ett sätt som få andra artister lyckats med i modern tid. Människor i alla åldrar och ur alla samhällsklasser älskar honom, och han har sålt ut så många arenor att det inte längre går att hålla räkningen. Visst är han god för en smärre förmögenhet vid det här laget, men han är knappast den rikaste artisten vi lyssnar på. Vilken fantastisk värld vi skulle leva i om multimiljonärerna Kanye West, Madonna, Bruce Springsteen, Paul McCartney och Beyoncé fått samma råd som Håkan Hellström. Vilka superhits om husköp och familjebilar vi skulle lyssna på! Vad roligt vi skulle ha! 

Att avkräva en konstnär på autenticitet är bland det dummaste man kan göra. Javisst, Håkan inledde sin karriär med att skildra skeenden ur sitt eget liv, men det betyder inte att han är skyldig att redovisa hur en vanlig torsdag ser ut i det Hellströmska hemmet så fort han släpper ny musik. Han är ingen realityshow. Man får gärna tycka att han var bättre förr, men att tanklöst vifta runt med någon slags löjlig identitetspolitisk fana för att en medelålders man sjunger om studenten tjänar ingenting till. Nu kommer Rampljus Vol. 2, och jag hoppas att den täpper till truten på alla dem som tycker något bara för tyckandets skull. Fram till dess har jag Alla Drömmar Är Uppfyllda på repeat. Det är en otrolig jävla låt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA