x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 337-318

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 337-318

Under sommaren 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt.

Kolla in plats 352 till 338 här

  1. Bleed Like A Craze Dad (från The Buddha Of Suburbia, 1993)

David Bowies enda raplåt? Ja, det låter faktiskt som att den gode Bowie försöker rappa lite här. I övrigt är det mest ett utfyllnadspår från ett soundtrack Bowie spelade in till filmen The Buddha Of Suburbia. En lite funkig bas och ett ständigt upprepande av frasen “shine shine shine” är vad den har att erbjuda utöver rap-försöket.  

336-334. Looking For Lester/The Wedding/Pallas Athena (från Black Tie White Noise, 1993)

Tre instrumentala utfyllnadslåtar från Black Tie White Noise. Alla är väl relativt catchy, men ekar tomt på minnesvärt innehåll. För det mesta är det Bowie som dammat av den gamla saxen för lite tutande. Möjligtvis är det lite arabiska influenser också? Han kunde verkligen inte släppa de arabiska melodierna.

  1. 1917 (från Hours…[Expanded Edition], 1999)

Från Hours… extra-disc. Även det här en utfyllnadslåt utan någon sång. 1917 bygger på ett Kashmir-liknande riff och är väl på så vis relativt medryckande även om låten saknar mening. Undra om titeln syftar på första världskrigets slut eller den ryska revolutionen? 

  1. The Wedding Song (från Black Tie White Noise, 1993)

1992 gifte sig David Bowie med modellen Iman Abdulmajid vilket även satte sina spår på musiken. Här med en låt som heter The Wedding Song. Tyvärr är det inget jag skulle vilja ha nära mitt eget bröllop. Låten saknar någon typ av positiv energi, eller energi över huvud taget. Om det var så här deras bröllop kändes, tycker jag synd om Iman. Bowie låter som att han går på typ metadon och ackompanjeras av en saxofon som tjuter likt en klagosång. Lyckligtvis verkar själva giftermålet varit desto bättre, det höll ju trots allt livet ut för Bowies del. 

  1. Across The Universe (från Young Americans, 1975) 

David Bowie var ingen kung av covers, snarare tvärtom. Dåliga val och dåliga tolkningar har präglat hans coverkarriär. Under 1974 åkte han till Philadelphia för att spela in sitt nya soulinspirerade album Young Americans. Albumet stod klart i december, men under början av nästa år tog Bowie kontakt med John Lennon för ett samarbete. Resultatet blev två låtar, Fame och en cover på Lennons fina ballad Across The Universe – båda inkluderades på albumet. Det här var starten på Thin White Duke-eran där Bowie ofta sjöng i ett betydligt lägre register. En stil som inte passar så väl på Across The Universe. David Bowie totalt massakrerar originalmelodin. Hur John Lennon kunde skriva under på det här, förblir ett mysterium.

 330-327. Shapes Of Things/Here Comes The Night/Friday On My Mind/See Emily Play (från Pinups, 1973)

Det är förståeligt att David Bowie hade bra självförtroende där i slutet av 1973. Efter genombrottet ‘72 och den superhajp som Ziggy Stardust-figuren nådde. Så varför inte göra lite sköna covers på sina favoritlåtar från 60-talet? Nja. Det stora problemet med de här fyra låtarna, de fyra sämsta från albumet, är att deras original är så pass bra. See Emily Play är en av Syd Barretts bästa skapelser, Here Comes The Night är Van Morrisons första stora utropstecken, Friday On My Mind en av de största hitsen i Australiens historia. De här är låtar som är svåra att leva upp till och Bowie är inte ens nära. Han gör väldigt lite för att skapa någonting nytt av dem. Det låter mer som en Instagram-story från en karaokefest in på småtimmarna än covers från en av tidernas bästa artister på toppen av sin karriär. 

  1. ‘87 And Cry (från Never Let Me Down, 1987)

87’ And Cry kvalar in i kategorin låtar som är dåliga men också roliga. Enligt Bowie själv var det största problemet med spåren från Never Let Me Down att han inte var särskilt inblandad i hur de producerades. Han beskrev det som att han gav bort bra låtar till en dåligt producerat slutprocess. Men ärligt talat så är det svårt att hålla med honom. ‘87 And Cry är slappt låtskrivande. Det märks att Bowie inte var så värst intresserad av musiken runt den här tiden. Å andra sidan är det ingen bra produktion heller, så det hade han i alla fall rätt i. 

  1. New York’s In Love (från Never Let Me Down, 1987)

Här har vi ett till exempel på riktigt slappt låtskrivande från 1987. “New York’s in love, with big green eyes and long blonde hair. New York’s the place, New York’s in love with the way she walks, and the way she talks. New Yorks in love, A cuckoo cuckoo coo.” Svårt att se hur någon produktion skulle kunna göra en sådan refräng bra. 

  1. (She Can) Do That (samarbete med BT till Stealth – Music from Motion Picture, 2005)

Den allmänna uppfattningen att David Bowie inte ens var nära en musikstudio efter sin hjärtattack på The Reality Tour 2004 fram till inspelningen av The Next Day är inte helt korrekt. Redan 2005 var han tillbaka i ett samarbete med DJ:n och producenten Brian Transeau a.k.a “BT”. Låten de gjorde blev en del av soundtracket till filmen Stealth. Men Bowie kan inte spenderat lång tid i studion den dagen. Han sjunger i princip bara “She can do that” och “Keep going, don’t stop now” om och om igen (eller gissningsvis bara en gång). Resten verkar vara BT:s verk. Frågan är, varför ställde han upp på det här? BT är inte någon erkänd DJ och Stealth en relativt okänd film. Och låten är inte bra den heller. Ett mysterium minst sagt. Men sådana är vi ju vana vid när det kommer till den mannen. 

  1. Dancing With The Big Boys (från Tonight, 1984)

Dancing With The Boys låter lite som en parodi på Let’s Dance. Ungefär samma typ av produktion och ämnad att dansa till, men utan den finess och tajming som Let’s Dance har. Låt mig göra en till liknelse. Det låter som att “The Ever Circling Skeletal Family”, ni vet “de” som körar där i slutet på Diamond Dogs-albumet, skulle göra en egen version av Let’s Dance

  1. King Of The Stamford Hill (från Reeves Gabrels album The Sacred Squall Of Now, 1995)

Vi är nog alla glada över att Bowie övergav Tin Machine relativt snabbt. Desto mer irriterande var det att han skulle släpa med sig Tin Machine-gitarristen Reeves Gabrels i tio år till. Gabrels hårdrockiga stil passar inte Bowies talanger särskilt väl och hans gitarr drog alltid ner kvaliteten under 1990-talet. Men han gjorde egen musik också, här en låt där Bowie gästar. Det låter ungefär som Tin Machine, fast med ännu mer skränig Gabrels-gitarr. Uppenbarligen verkar inte Reeves Gabrels riktigt ha släppt grungesoundet än. Värt att nämna är också att Robert Smith plockade in honom i The Cure 2012, där han fått stanna sedan dess. Så något måste människan göra rätt.  

  1. Saviour (duett med Kristeen Young från Breasticles, 2003)

Denna Kristeen Young är lite av ett mysterium. Hon har gjort låtar tillsammans med Bowie, Morrissey, The Damned och Placebo. Hennes album Breasticles från 2003 är producerad av Tony Visconti. Men hon har absolut inga hits, hennes största låt har 3 000 lyssningar på Spotify. Så varför var alla så himla intresserade av att göra musik med just henne? Hennes duett med David Bowie, är ingen fullpoängare direkt. Låten är liksom lös och osynkad. Young har lite Kate Bush-känsla över sig, men det verkar som sagt inte tagit henne någon vart, förutom till samma studio som en rad legendarer. 

  1. The Dreamers (från Hours..., 1993)

The Dreamers har sina idéer. Versen ligger över ett rätt tvärt gitarriff som sedan bryter ut i en mer flytande sektion till refräng. Känslan är att det skulle kunnat vara bra. Men det är som att sista tredjedelen av låtskrivandet bara hafsades ihop. Bowie lyckas liksom inte få till någon känsla i det, melodin är lite släpande och inte så tilltalande. Det verkar som att han hade en bra idé, men inte var tillräckligt entusiastisk för att helt och hållet genomföra den. 

  1. Uncle Arthur (från David Bowie, 1967)

Den här låten berättar historien om Uncle Arthur. Uncle Arthur är i 30-årsåldern men bor fortfarande hemma hos mamma och är intresserad av omogna saker som Batman. Sedan träffar han en kvinna och flyttar hemifrån till moderns förtret. Men flickvännens mat smakade inte tillräckligt gott, så Arthur flyr hem till mamma igen. Konstigt tema på en låt.

  1. I Can’t Read (från Tin Machine, 1989)

I Can’t Read är den största hitten från Tin Machines debut. Jag kan inte riktigt förstå varför. Den är seg, refrängen lite gnällig. Gruppens största bedrift var att förutspå ett sound som skulle bli väldigt populärt bara inom något år – grungen. På sätt och vis ligger I Can’t Read ganska nära hur exempelvis Nirvana eller Soundgarden lät, även om det kanske inte når samma typ av musikalisk höjd som Seattlerockarna. 

Alla presenterade låtar i en Spotify-lista:

På måndag, 20 juli, presenterar vi nästa del.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA