x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 317-303

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 317-303

Under sommaren 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt.

Kolla in listan från början här

  1. Beat Of Your Drum (från Never Let Me Down, 1987)

Versdelen av Beat Of Your Drum är inte helt dum. Det känns lite mer som en David Bowie-låt till skillnad från mycket annat från den tiden, med en okonventionell melodi. Nästan lite stämningsbyggande á la Cat People (Putting Out Fire). Låten faller dock samman väl till refrängen som är tjatig, andefattig och rent allmänt oinspirerad. 

  1. She’ll Drive The Big Car (från Reality, 2003)

På 2002 års Heathen verkade det som att Bowie hade mognat in i någon typ av acceptans för sin ålder. Han försökte inte längre vara ung och cool eller nödvändigtvis nyskapande. Istället fokuserade han på att skriva bra musik utan någon speciell nisch eller riktning. Men på Reality fick sångaren tillbaka åldersnojan. Med låtar som Never Get Old ville rocklegenden verkligen manifestera att han visst hade lite krut kvar. Krutet räckte dock inte särskilt långt. På en låt som She’ll Drive The Big Car är Bowie slut. Den vittnar om en person som helt enkelt inte orkar bry sig längre. Slappt låtskrivande utan intresse eller energi. 

  1. She's Got Medals (från David Bowie, 1967)

Jag är snäll när jag säger att She’s Got Medals känns The Beatles. Men det finns ju något lite When I’m Sixty Four över det hela eller typ The Kinks Sunny Afternoon. Min gissning är i alla fall att det var något liknande Bowie siktade på. Vilket i alla fall kan skapa lite förståelse för vad han höll på med där 1967. Som vanligt är det en väldigt skruvad text. Låten handlar först om en tjej som hänger på en bar, för att sedan hoppa över till hennes mamma som byter kön och går med i ett krig, tröttnar på kriget och byter kön igen för att fly hem. 

  1. Karma Man (från The World Of David Bowie, 1970)

Karma Man spelades in någon gång där runt 1967-1968. Oboen och trombonen har tackat för sig och ersatts av lite mer passande stråkar. Låten tyder på en förändring från det heltokiga 1967 mot det mer seriösa soundet på Space Oddity. Karma Man handlar dock delvis om leksaker, vilket är mer av något den “gamla” David Bowie skulle hittat på. Melodimässigt finns det en hel del bra att hämta här. Det blir dock lite väl tjatigt efter ett tag med en refräng som används alldeles för frekvent. 

  1. Almost Grown (från Bowie At The Beeb, 2000)

Bowie At The Beeb har samlat ihop de bästa livespelningarna som Bowie gjorde på BBC mellan 1968 och 1972. Almost Grown, en cover på Chuck Berrys original från 1959, spelades in någon gång innan Hunky Dory. Inget att hänga i granen, men David Bowie och de som snart blev The Spiders From Mars, verkar ha det kul. Ett fint gitarrsolo från Mick Ronson visade vad han var kapabel till. Sedan kommer någonting väldigt kul på slutet av spåret. Bowie presenterar en ny låt, som han skrivit till sin nyfödde son, låten kallas Kooks, “that’s Kooks K, Double O, K, S, I’m not so sure about the words because it’s new.” 

  1. And I Say To Myself (B-singel med David Bowie And The Lower Third från 1966)

Under 1966 hade David Bowie ett betydligt mer normalt sound på gång än 1967. Kanske inget som sticker ut, men klassisk 60-talspop. Väldigt snällt och trevligt, inte direkt dåligt men inte direkt bra. Bowie spenderade 1966 på Pye Records där bland annat The Kinks, Donovan och Status Quo har haft kontrakt. Så uppenbarligen fanns det någon som trodde på honom redan då. Det var också exakt här som David Jones bytte namn till David Bowie. Bowie var rädd för att bli ihopblandad med Davy Jones från The Monkees och ville hitta något lite mer intressant att heta. Inget dumt namnbyte.

  1. South Horizon (från Buddha Of Suburbia, 1993)

South Horizon är den enda regelrätta jazzlåten David Bowie gjort. Mike Garson är med och lägger lite jazzigt spel över en ganska lökig komposition. Bowie spelar lite saxofon. Låten speglar de allmänna försöken att modernisera jazzen som pågick under tiden. Det hela påminner lite om vad typ Miles Davis höll på med 1992. Inte en helt lyckad modernisering, med simpla trummaskiner istället för riktiga trummor och taktbyten tappar jazzen lite sin poäng. Sedan är ju inte Bowies saxofonspel någonstans i närheten av Davis trumpet såklart.

 310. Run (från Tin Machine, 1989)

Jag stör mig lite på hur Bowie sjöng under Tin Machine-tiden, vilket för mig drar ner en låt som Run. Han sjunger lite som resten av bandet lät, skränigt och skrikigt. Det känns som att det måste ha skvätt en hel del saliv runt micken. Men Run har en del ganska catchy inslag. Kompositionen tilltalar, med lite plock på elgitarr i sann grunge-anda. Sedan är refrängen ganska fantasilös. Det var inte första gången någon sjöng “run, run run” så att säga. 

  1. Baby Loves That Way (B-singel släppt med Davy Jones [And The Lower Third], 1965)

David Bowie (då David Jones), bara 18 år, försökte hänga på rocksvängen i London. Det gick inte vägen. Bowie var väldigt ung och banden han var med i hade inte tillräckligt med spets. Men de var helt klart inne på rätt spår. Baby Loves That Way spelades in med Bowies tredje band, Davy Jones And The Lower Third, som senare fick skivkontrakt på Pye Records. Det är kul att Bowie lyckades hinna med att låta som ett mod, ännu en genre han checkade av under sin livstid. 

  1. She Shook Me Cold (från The Man Who Sold The World, 1970)

Bowies försök till att bli hårdrockare på 1970 års The Man Who Sold The World, var mer eller mindre lyckat. I She Shook Me Cold, blev det kanske mindre lyckat. Refrängen är lite konstig och det märks att Bowies röst har svårt att bära upp de hårda gitarrerna. Han var ju trots allt aldrig någon Ozzy Osbourne eller Robert Plant. Bandmedlemmarna Tony Visconti och Mick Ronson med flera var närmare att träffa rätt, även om det är en lite rörig insats också från dem. 

  1. Telling Lies (från Earthling, 1997)

Telling Lies snuddar vid att vara en bra låt, men i slutändan är den relativt otillfredsställande. Det sämsta med låten är att Bowie från och till säger “telling lies” med en effekt som gör rösten lite seg och skakig. Hela den hooken, eller vad vi ska kalla det, är sjukt störig och drar verkligen ner låtens helhet. Sedan är själva refrängen ganska bra även om den mixats ner för att sätta “telling lies”-hooken i förgrunden. 

  1. There Is A Happy Land (från David Bowie, 1967)

Det här är en söt liten låt som samtidigt är så himla skum. Kompositionen är väldigt fin, temat underligt (som vanligt 1967). Låten handlar om “a happy land” där bara barn lever. Bowie tar barnens perspektiv och beskriver hur jobbigt det är när föräldrarna bestämmer. Tänk om vi barn kunde leva utan dem. Det finns vissa tendenser på David Bowie, speciellt här, som får en att tro att albumet skulle rikta sig till barn. Sedan finns det andra tendenser (låtarna som handlar om massterilisering, mord m.m.) som inte tyder på det. Och i så fall, varför göra en låt ur barns perspektiv? Så många frågor, så få svar. Vad i hela världen var det som pågick det här året egentligen?

  1. Reality (från Reality, 2003)

En av de låtar där Bowie ville intala sig själv att han fortfarande var full av energi och ungdomlighet. Den är inte alls lika bra som albumets första tre låtar, som faktiskt ger känslan av att han hade energi och ungdomlighet. Reality är fartfull, ingen tvekan om det, men låten saknar kreativitet. Det är mycket trallande och tjoande och ganska lite substans. 

  1. The Motel (från 1. Outside [The Nathan Adler Diaries: A Hyper Cycle], 1995)

Lite seg och konstig låt, som ändå har något. Den börjar väldigt långsamt med bara Bowie och Mike Garsons piano, men sedan ökar tempot och instrumentationen efter vart. Det håller nästan på att bli mäktigt när Bowie plötsligt sätter igång och skriker sådär störigt som han gjorde mycket på Outside, och så blir det hela lite antiklimaktiskt. Men låten har något.

 303. Liza Jane (singel släppt med Davie Jones And The King Bees, 1964)

Liza Jane är David Bowies första inspelade och släppta låt. Den är skriven av talangscouten Leslie Conn som Bowie kom i kontakt med under 1964. Vad som kan sägas om den här låten är att Bowie hade en riktigt bra röst för den här typen av tidiga Brittiska vågen-rock. Liza Jane sätter sig på hjärnan, det är drag i den, men låten är ärligt talat lite jobbig. Bowie spelade in en ny version under tidigt 2000-tal. Den var tänkt att vara en del av albumet Toy, där Bowie återbesökte flera gamla låtar. Toy släpptes dock aldrig, utan ledde istället vidare till 2002 års Heathen. Då utan Liza Jane.

Alla presenterade låtar i en Spotify-lista:

Kolla in plats 302 till 288 här


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA