x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 287-273

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 287-273

Under sommaren 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt.

Kolla in listan från början här

  1. Bang Bang (från Never Let Me Down, 1987)

David Bowie var trött på dansmusiken som regerat de senaste åren, så på Never Let Me Down skulle det bli mer rock igen. Som med nästan allt Bowie släppte på 80-talet så var det en cover på Iggy Pop. Men denna gång känns det som att Bowie ville göra det till en rockhit i stil med Dire Straits Money For Nothing, istället för danshistorierna på Tonight och Let's Dance. Det är dock något med det hela som känns lite löjligt. Bowie bär inte upp musiken med värdighet. Antagligen på grund av att han var mer intresserad av att skådespela än av musik under den här perioden. Den David Bowie vi känner är helt enkelt inte närvarande. Men en positiv sak går att säga om Bang Bang, den är medryckande som tusan. “Bang Bang! I Got Mine.” 

  1. Looking For A Friend (från Bowie At The Beeb, 2000)

Bowie skrev Looking For A Friend runt 1971, det vill säga under en av sina absoluta peakår när det kommer till låtskrivande. Kanske håller den inte samma nivå som musiken på Hunky Dory eller Ziggy Stardust. Men det är ingen dålig låt. Om det inte vore för det relativt dåliga utförandet under just den här liveinspelningen, hade Looking For A Friend antagligen hamnat högre upp. Bowies röst krackelerar från och till, det hela känns allmänt slarvigt. Låten spelades in av gruppen The Arnold Corns under samma år, men släpptes aldrig. Några månader senare spelade Bowie in den själv, men även den versionen har förblivit osläppt. Sista gången Looking For A Friend spelades in var 2001 inför det tillbakablickande albumet Toy, som aldrig släpptes. Summa summarum – en ordentlig inspelad Looking For A Friend har aldrig fått se dagens ljus. 

  1. The Chant Of The Ever Circling Skeletal Family (från Diamond Dogs, 1974)

Den avskräckande avslutningen på Diamond Dogs är mäktig, men det är inte riktigt en låt. The Ever Circling Skeletal Family mässar “brother” samtidigt som ett ljud likt en helikopters snurrande rotorblad stegrar och till slut lämnar kören i ett avtagande eko. Diamond Dogs var första gången Bowie började experimentera med ljud. Snart skulle rotorbladen vara tillbaka som Station To Stations inledning och när samarbetet med Brian Eno tog vid 1977, var experimentverkstaden i gång på allvar. 

  1. I Feel Free (från Black Tie White Noise, 1993)

Black Tie White Noise var som jag tidigare nämnt när Bowie återvände till det elektroniska, men det var också en comeback för The Thin White Dukes iskalla närvaro. Inte sedan Station To Station har David Bowie sjungit så känslokallt som han gjorde här. I Feel Free, en cover på Creams original, låter här som en sämre version av bättre låtar i samma anda från Black Tie White Noise. Men det är en del av en spännande återgång till en av Bowies mest intressanta musikaliska språk.   

  1. Rubber Band (från David Bowie, 1967)

Rubber Band var David Bowies första singel på skivbolaget Deram och markerade därmed starten på denna ytterst underliga period runt artistens debut. Den står sig relativt bra jämfört med mycket annat från det kommande året, med en tilltalande melodi och den kanske bästa oboe- och trombon-kompositionen. Låten handlar om ett visst “Rubber Band” som spelar sina låtar falskt, men ändå vill Bowie vara med och spela. Jag skulle gissa att Rubber Band tillhör en av försöken att låta som Anthony Newley, vilket lyckas desto bättre just den här gången. 

  1. Ballad Of The Adventurers (från In Bertolt Brecht’s Baal, 1982)

Det skulle visa sig att Bowie hade ganska bra användning för sina tidiga försök att låta som sin dåvarande idol Anthony Newley. För när han skulle vara med i BBC:s musikal Baal mer än tio år senare, levererade Bowie en stark röstinsats. Hans versioner av Bertolt Brechts musik är riktigt övertygande, även Tony Viscontis produktion övertygar här. Betydligt bättre än den hiskeliga covern på Brechts Alabama Song.  

  1. Within You (från Labyrinth: The Original Soundtrack, 1986)

En powerballad från musikalen Labyrinth. Låten är väl i sig inte något att hänga i granen, men produktionen är minst sagt mäktig. Det är nästan lite Vangelis (mannen bakom sountracket till Blade Runner och Chariots Of Fire). En kör av syntar och slagverk som inte kan göra annat än att sno hela din uppmärksamhet. Musiken är skriven av Trevor Jones, som inte hade en riktigt lika framgångsrik karriär som Vangelis, men som står bakom ett par musiksättningar från 80-talet. Höjdpunkten måste nog vara The Last Of Mohicans. Om man inte räknar att samarbeta med David Bowie som en höjdpunkt, vilket jag tycker man gott får göra. 

  1. Maid Of Bond Street (från David Bowie, 1967)

En av få låtar från Bowies debut som går att kalla catchy. Maid Of Bond Street stegrar långsamt, i början med lite dragspel, men snart kommer stråkar och lite bluesigt piano. Sedan slår det till med lite trombon mot slutet. Gud förbjude att trombonen skulle lämnas hemma. Viktigaste instrumentet för en fulländad poplåt om du frågar 20-åriga David Bowie. 

  1. Sacrifice Yourself (från Tin Machine, 1989)

Om vissa låtar från Tin Machines debut är någon form av tidig grunge så är Sacrifice Yourself lite mer renodlad hårdrock. Och om jag snackat skit om Reeves Gabrels tidigare, så är det väl här jag får börja äta upp vad jag sa. Gabrels gör faktiskt en riktigt bra lite lös hårdrocksgitarr här. Och det var väl det han gjorde bra hela tiden. Sedan är Bowie fortfarande ingen sångare för den hårda skolan, men Sacrifice Yourself är ändå en helt okej låt. 

  1. The Cynic (med Kashmir från No Balance Palace, 2005)

David Bowies val av samarbeten under den här tidsperioden är minst sagt underliga. Med tanke på att mannen är känd för att tacka nej till olika samarbeten, bland annat till Coldplay, så undrar man varför han ville samarbeta med det danska hårdrocksbandet Kashmir. Svaret heter Tony Visconti. Vid det här laget hade Bowie lagt sin egen musikkarriär på hyllan, men när Visconti ringde och ville ha hjälp ställde Bowie upp. Det är inte alla band som har ett gästinhopp från både David Bowie och Lou Reed på CV:t. Och allt tack vare att självaste Tony Visconti ville producera deras album. Det får nog danskarna att sova riktigt gott om nätterna.

  1. The London Boys (B-singel från 1966)

The London Boys, B-singeln till Rubber Band, är bland det bästa Bowie släppte på skivbolaget Deram. Han återbesökte också låten under Toy-tiden. Handlingen i låten är också förvånansvärt rimlig. Det är så bra att du har åkt till London och blivit en del av The London Boys sjunger Bowie, men det visar sig att det inte alls var så bra. Coola kläder och knark styr, egentligen är de inte mer än ett gäng luffare. En ganska bra beskrivning av coola gäng som inte hamnar någon vart. Lite De Kallar Oss Mods-ödet sådär. 

  1. Tonight (från Tonight, 1984)

Bowie skrev Tonight tillsammans med Iggy Pop till 1977 års Lust For Life. 1984 bestämde sig Bowie för att göra en egen version. Konceptet att göra gamla Iggy Pop-låtar från Berlin-eran till 80-talshits hade funkat så bra med China Girl, så Bowie testade att göra det igen. Den här gången gjorde han om ett original till reggae istället för disco. Och som om inte det var nog gästar självaste Tina Turner. I reggaeversion blir Tonight betydligt mer cheesy än vad den gör sig i rockversion. Men den sköna kören som sjunger “aa aa” är riktigt bra, “vi är på stranden”-marimban är mindre bra. 

  1. I’m Afraid Of Americans (från Earthling, 1997)

Största delen av Earthling är mer åt det elektroniska hållet, men I’m Afraid Of Americans är en återgång till hårdrocken. Låten skrevs och spelades in under Outside-perioden med Brian Eno och släpptes först som en del av soundtracket till filmen Showgirls. Under 1995 hade Bowie väldigt tydliga influenser från band som Nine Inch Nails och på I’m Afraid Of Americans är självaste Trent Reznor med på gitarr. Låten lyckades ta sig in på Billboard vilket inte hörde till vanligheterna för Bowies del under 90-talet. En helt okej hårdrockslåt, men den sprudlar inte av kreativitet direkt. 

  1. Cactus (från Heathen, 2002) 

Heathen var det bästa albumet David Bowie hade gjort sedan tidigt 1980-tal. Men det finns några covers som drar ner helheten lite. Cactus, en cover på Pixies original, till exempel. Bowies version är lite mer radiorock än vad originalet är. Den har piano och körer som gör det mer intressant, men att göra en radiorockigare version av Pixies mer alternativa original är väl halvkul.

  1. I’m Not Losing Sleep (B-singel från 1966)

Under Bowies tid på Pye Records var det producenten Tony Hatch som hade ansvaret för musiken. Hatch hade producerat namn som Pat Boone och Petula Clark, men han lyckades aldrig ta Bowie till framgång. I’m Not Losing Sleep var en del av Hatchs sista försök. Här var det någon form av hurtig 60-talspop. Ganska catchy och trevligt så det hade ju kunnat bli populärt. Men som vi vet var Bowie kapabel till mycket mer. 

Alla presenterade låtar i en Spotify-lista:

Kolla in plats 272 till 258 här


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA