x

Rockveteranen ska rädda amerikanska valet – med blå skiva

Rockveteranen ska rädda amerikanska valet – med blå skiva

Bob Mould är tillbaka i San Francisco efter flera år i Berlin. Han är arg, frustrerad, skrockfull och har spelat in sin bästa och hårdaste platta på länge. GAFFA ringde upp.

American Crisis är en väldigt arg sång, troligtvis det argaste du har skrivit på länge?

– Det är absolut sant. Det som är intressant är att den låten är över två år gammal. Den skrevs för Sunshine Rock, vilket var min glada Berlin-platta. Och det var en väldigt olycklig amerikansk sång, så den passade inte in alls. Så jag plockade bort den låten och ersatte den med Shocking Blue-covern Send Me A Postcard. Efter den plattan började jag göra en massa solo-spelningar, bara jag och en elgitarr och jag började få en känsla för hur jag ville att nästa platta skulle låta. Jag började få deja vu, jag kände att tre år med Trump var ganska likt tre år med Reagan. Det kändes som 1983, en TV-skådis blir president med support från den evangelistiska kristna högern. Och det är precis samma situation med Trump. Jag tänkte på att Reagan under fem års tid vägrade yttra ordet AIDS och jag började skriva en arg skiva full av frustration. Jag åkte tillbaka till USA och fortsatte att spela konserter ensam med en elgitarr och jag berättade historier om det här. Efter konserterna vid merch-bordet sa massor av folk åt mig att det är det här jag måste göra. Så direkt från turnén åkte jag, Jon och Jason till Chicago och spelade in plattan på två veckor.

Var det konstigt att sitta i Berlin som amerikan och se vad som hände med ditt land från utsidan?

– Det var väldigt konstigt, för det första så är nyheterna i Berlin inte så sensationella som i USA och sen är de inte så intresserad av USA. Så när jag åkte tillbaka hem var jag chockad över hur delat och polariserat landet hade blivit under några få år med Trump. Så min ilska bara växte och det var mycket av bränslet till skivan.

Var kommer titeln Blue Hearts från?

– Första låten är Heart On My Sleeve och sista låten är The Ocean. I mitt huvud hade skivan arbetstiteln From The Heart To The Ocean, vilket är några ord för mycket för en skivtitel. Så det blev Blue Hearts, för blått är min favoritfärg och jag är skrockfull; Sugars Copper Blue kom ut två månader innan Bill Clinton blev president, och i USA är demokratiska partiet blått, och den här kommer ut två månader innan nästa val. Så jag håller tummarna, haha.

14 låtar på 35 minuter, bara en låt är över tre minuter. Det känns verkligen som att du har skalat bort allt fett i låtarna.

– Absolut, så är det. Det finns inga stora intros eller outros, de längsta delarna på skivan är väggen av feedback. Med tanke på ämnet på skivan och tiden vi lever i och med tanke på hur viktigt budskapet är så fanns det ingen plats för något extra i låtarna. Jag behövde komma direkt till kärnpunkten. Det var det viktigaste.

Det är tredje gången du spelar in i Albinis studio Electrical Audio i Chicago.

Med Beauty And Ruin var vi i Electrical B, Patch The Sky var Electrical A, och med den här är vi tillbaka i Electrical A. Det är en otrolig studio. Om vi går tillbaka till 80-talet och Hüsker Dü så var det ett band som alltid låg en platta före på turné. På Zen Arcade-turnén så spelade vi redan större delen av New Day Rising och vi testade vad som sen blev Flip Your Wig. Jag älskar känslan av brådska som man får när man tar nya sånger och spelar dem live, publiken har aldrig hört låten men deras reaktion är äkta och rå. Det var det jag ville ha den här gången, så det blev två veckor av turné där jag spelade de nya låtarna och sen direkt in i studion i två veckor. Jag har inte arbetat så sen 1991, vilket ledde till Copper Blue och Beaster (Sugars två första plattor, reds. anm.). Och då är Electrical Audio en perfekt plats.

När internet kom var det många artister som helt slutade spela nya låtar live innan de var släppta.

– Ja, helt klart och jag förstår det. Men tänkte “Fuck it! Jag vill se hur folk reagerar. De kommer att berätta allt för mig”. Det gjorde de verkligen.

Jag tycker att du har kommit in en andra andning sen Silver Age och gjort några av dina bästa plattor sen dess.

– Ja absolut, och tack så mycket. Jag håller helt med. Det är flera saker som är anledningen till det. Jon och Jason är en, vi talar samma musikaliska språk, de förstår direkt vad jag menar när jag visar en ny låt. Vi växte alla upp med samma musik. Beau Sorenson, vår tekniker i studion, är vår George Martin. Hans sätt att styra upp tiden i studion och hjälpa oss har gjort allt så mycket enklare och roligare. Jag behöver inte mikro-styra allting, jag kan slappna av mer i studion och bara lyssna och spela. Men mycket började med min självbiografi (den fantastiska och extremt öppna See A Little Light, reds. anm.). Att vara öppen om mitt liv och den tidiga tiden med Hüsker Dü, att berätta historien och mitt liv, och sen gå vidare. Allt det tillsammans har lett till ett riktigt bra decennium.

Spelar du fortfarande in trummorna sist?

– Nej nej, den här gången är det bandet tillsammans i ett rum, live. Vi räknar till fyra, sen kör vi.

Omslaget ger mig old school jazz-vibbar som du sen blandat med citat, vilket har skapat ett riktigt snyggt slutresultat.

– På Merge Records finns det en kille som heter Daniel Murphy, han är deras egen designer. Jag gick till honom med ett par idéer. Jag ville ha svartvitt med lite blått, lite collage, jag skickade några egentillverkade digitala collage till honom. Han sa bara “ge mig ett par dagar”, och omslaget som det är nu är det första han skickade till mig. Allt är handgjort, analogt collage med rivna papper och hittade bilder och sånt. Sen la han in som det är i amerikanska regeringens dokument där ord är överstrukna för censur. Det blev riktigt bra, och jag höll mig undan från hela skapandet, haha.

Hur kommer det sig att du ger ut en stor box med Distortion nu?

– Det har varit på gång länge faktiskt. Jag sköt på det hela tiden, men efter att jag spelat in Sunshine Rock och vi började turnera 2019 tänkte jag att jag skulle ta ledigt 2020, kanske skriver jag, kanske jobbar med filmgrejer, det har varit snack om dokumentärer och sånt. Planen var att 20 och 21 skulle vara tomma år och jag skulle inte komma tillbaka förrän 22. Istället spelade jag gitarr hela sommaren och blev arg och Blue Hearts hände. Jag tänkte att boxen kunde komma där i mitten i tomheten, men jag strulade till allting igen, men jag är tacksam att Merge var okej med att en ny platta och boxen släpps en vecka ifrån varandra.

Många artister är rädda för att släppa skivor under COVID-19, tänkte du nånsin så?

– Nej. Inte alls. Jag är min egen manager nu och så länge skivbolaget var okej så brydde jag mig inte. Och speciellt med Blue Hearts, hur kan jag inte släppa den skivan? Den behövs nu. Människor behöver musik och jag erbjuder dem en riktigt bra komplett box, med helt nya omslag. Ironin är att jag släpper en box som återvänder till 1989-2019 och sen släpper jag en ny platta som låter som det jag gjorde innan första skivan i boxen. COVID-19 är ju beklagligt på det sättet att det var otroligt längesen jag gjorde en platta som var så perfekt för en trio att spela live. Nya skivan är som gjord för det, snacka om en platta som vi kunde dunka ner i marken kväll efter kväll. Och så kan vi inte turnera. Men så fort det här är över ska jag ut. Det är en protestskiva nu men när vi väl får spela den live kommer det att vara ett firande.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA