x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 212-198

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 212-198

Under sommaren 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt.

Kolla in listan från början här

  1. Dancing Out In Space (från The Next Day, 2013)

Dancing Out In Space för tankarna till rocklåtarna från “Heroes”. Sångmelodin är lite ettrig liksom den tutande ljudeffekten. Det finns förstås vackra detaljer också, men tillräckligt med oväntade element för att hålla det sådär intressant som Bowie ofta var. Det är den där bryggan mellan de vackra och de utmanande melodierna. En konstform Bowie bemästrade, ja kanske bäst av alla.  

  1. Velvet Goldmine (B-singel från 1975)

Velvet Goldmine spelades in 1971 och var först planerad att vara en del av Ziggy Stardust-albumet. Men den valdes i slutändan bort och lades på hyllan fram till 1975 när Bowie släppte den som B-singel. Låten har mycket av Bowies klassiska glamsound med Mick Ronsons Les Paul-gitarr som grund i kompositionen. Refrängen är lite mysko och vilar över en kör som för tankarna till rysk folkmusik. En körmelodi som Bowie skulle återanvända. Ni har hört den förut och jag har dissat den förut, den användes nämligen till filmen Just A Gigolo.

  1. We All Go Through (från Hours…[Expanded Edition], 1999)

Hours extradisc gömmer sig en liten pärla i We All Go Through, som av någon anledning inte fick plats på den första utgåvan. Man kan undra varför, låten är bättre än mycket därifrån. We All Go Through har lite indiska influenser, på samma sätt som The Beatles hade indiska influenser 1966-67. Med vad som skulle kunna vara en touch av sitar eller åtminstone något lite sitarliknande ljud. I sin helhet en vacker och något mäktig skapelse. Ett tecken på att Bowie trots allt hade grejer på gång, Hours tristare stunder till trots.  

  1. Moss Garden (från “Heroes”, 1977)

Moss Garden är ett väldigt vackert lite stycke från den instrumentala delen av “Heroes”. Låten är väldigt mjuk i sitt slag och skulle lätt kunna användas till en avslappningsövning. David Bowie försökte skapa känslan av ett “mosstempel”, ett typ av Zen-buddhistiskt tempel, som Bowie själv hade besökt under en vistelse i Japan. Det japanskinfluerade soundet kan kännas lite klyschigt, vilket drar ner Moss Garden i förhållande till några av de andra ambienta låtarna från 1977.

  1. Don’t Look Down (från Tonight, 1984)

Ännu en cover på Iggy Pop. Den enda Iggy Pop-låten Bowie gjorde här som inte kommer från deras tid tillsammans i Berlin. Vad som är en riktigt bra rocklåt till original är här omgjort till någon typ av reggae-historia. Inte alls lika bra som Pops version, men inte alls dålig heller. Det kan kännas lite pinsamt med hela reggaesoundet, men Bowie gör det trots allt riktigt snyggt här, med effektfulla körer och blås som kapas tvärt i hooken. Allt över ett skönt gung.

  1. Rock’n’Roll With Me (från Diamond Dogs, 1974)

Man skulle kunna se Rock’n’Roll With Me som någon typ av uppföljare till Rock’n’Roll Suicide. Men balladen från Bowies 1984-inspirerade temaablum är inte i närheten så mäktig som Ziggy Stardusts avslutning. Refrängen är mer tråkig än berörande i jämförelse. Sedan är det ingen dålig låt. En väldigt klassisk typ av rockballad som Bowie lyfter lite extra med en passionerad sånginsats.  

  1. Time Will Crawl (från Never Look Down, 1987)

Ett betydligt bättre försök att göra lite Bruce Springsteen-influerad rock än till exempel Zeroes från samma album. Time Will Crawl har en catchy refräng och en fin pianoslinga. Bowie skyllde i efterhand Never Look Down på sitt band som fick ta det stora ansvaret att förvalta låtarnas produktion. Bowie skrev, sjöng in och gav iväg. Och i många fall undrar man vad bandet höll på med. Men i det här fallet passar det bättre att hylla Carlos Alomar och kompani för deras slutprodukt. Lite cheesy, men det där pianot och produktionen rent allmänt är grym. De flesta i bandet hade ju trots allt varit med Bowie sedan Young Americans-tiden, så helt ute och cyklade var de inte. 

  1. Dancing In The Street (singel med Mick Jagger från 1985)

Ja, vart ska man börja. Denna otroliga låt och video är kanske den starkaste symbolen för rockstjärnorna från 60- och 70-talets totala vilsenhet under 1980-talet. Här är två personer som varit de absolut coolaste personerna bara fem år tidigare. Nu tramsar de runt i pastellskjortor, leopardbodies och trenchcoats som om de vore Rick Astley. Jag kan inte förstå hur dessa ikoner kunde vara så blinda för vad som var coolt under 80-talet. För det fanns ju The Smiths, The Cure och New Order med flera som bar upp årtiondet med hedern i behåll. Men istället för att ta inspiration från ovannämnda valde Bowie och Jagger att göra det här. En video som är så skrattretande att Family Guy inkluderade hela videon, från början till slut, i ett avsnitt. Men själva låten, en cover på Martha And The Vandellas original, svänger i alla fall rejält. South Ammeeeerica!

  1. Your Turn To Drive (från Nothing Has Changed, 2014)

Your Turn To Drive eller Toy som den först kallades var titellåten för albumet med samma namn, som var tänkt att släppas 2001. Den har ett flytande sound och det låter lite som att Bowie hittat sin inre Kevin Parker här. Låten drivs framåt av en Garson-slinga och fuzzgitarr från Earl Slick. David Bowie sjunger mjukt och lite mumligt. Your Turn To Drive har ett chockerande modernt sound, den har verkligen åldrats bra. Och som sagt, det låter lite Tame Impala före Tame Impala. Det är inget dumt betyg! 

  1. Running Gun Blues (från The Man Who Sold The World, 1970)

Running Gun Blues tog sig Bowie an fenomenet krig. Sångaren sjunger på det underligaste av vis när han tar rollen som en mördande soldat. Men Running Gun Blues är en välskriven rocklåt, med en minnesvärd hook och ett schysst gitarriff från Mick Ronson. En höjdare på The Man Who Sold The World-albumet var det lite geggiga moogsoundet som även Black Sabbath använde sig av ett par år senare. Det passar så bra med hårda gitarrer. 

  1. An Occasional Dream (från David Bowie [Space Oddity], 1969)

An Occasional Dream är en fin liten kärlekslåt där Bowie testar på lite tidsenlig flöjtpop. Han backas av en viskande kör som höjer mystiken likt en tidig Pink Floyd-låt. Bowie hade kanske inte blivit helt originell i sitt sound än, men han sög in sin omvärld och reproducerade tidens anda på ett skickligt sätt. 

  1. 5:15 And The Angels Have Gone (från Heathen, 2002)

Heathen var det första albumet David Bowie gjorde med Tony Visconti sedan Scary Monsters (Super Creeps). Och Bowie hade verkligen saknat sin producent. Det var som att något äntligen föll på plats igen. Det är ju så här David Bowie ska låta. 5:15 handlar om hur sångarens änglar eller beskyddare lämnat honom ensam. Den vilar på ett mjukt täcke av syntar, men bryter stundtals loss i en desperat refräng. “Var har mina änglar tagit vägen? Vi pratar aldrig längre” sjunger han. Kanske kände sig Bowie övergiven av något eller någon? 

  1. Fascination (från Young Americans, 1975)

När Bowie 1974, tog sig an soul, hade han ambitionen att göra något utöver det vanliga. Han ville inte bara härma den afroamerikanska genren, utan göra något eget av den. Bowie använde otraditionella kompositioner och gav instruktioner till körsångarna som de inte var vana med. Men på vissa låtar lyckades han mindre bra med att sätta sin egen prägel på musiken. Fascination är det bästa exemplet på det. Låten är straight forward soul och skulle lika gärna kunna vara en cover. Den lutar sig mycket mot den gospelaktiga kören och känns i slutändan lite tjatig. Men produktionen är liksom resten av albumet en fröjd för örat. 

  1. The Hearts Filthy Lesson (från 1. Outside [The Nathan Adler Diaries: A Hyper Cycle], 1995)

Här är en av de låtar från 1995 där Bowies influenser från industrirocken är som tydligast. De elektroniska trummorna och de hackiga hårda gitarrerna i en dimma av robotlika framtidsljud. Det låter nästan som något Marilyn Manson skulle hittat på. Inte din vanliga David Bowie-låt och kanske en av de genrer som varit svårast för den gemene Bowie-älskaren att uppskatta. Men han gör det ändå bra. 

  1. Get Real (från 1. Outside [The Nathan Adler Diaries: A Hyper Cycle] – Expanded Edition, 1995)

Get Real kanske var lite väl mysig för att platsa på 1. Outside. En låt med lite luftigare sound än låtarna från albumet. Men av all musik som Brian Eno och David Bowie spelade in som inte hamnade på Outside, var Get Real den enda som släpptes på extradiscen. Låten härstammar från början från Never Let Me Down-tiden. Bowie uttryckte vid något tillfälle att han gärna skulle spelat in 1987-låtarna igen, med tanke på hur missnöjd han var över albumets slutprodukt. Kanske var det så här han hade önskat att säg Time Will Crawl skulle låta?

Alla presenterade låtar i en Spotify-lista:

Kolla in plats 197 till 183 här


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA