x

Ellen Sundberg föddes på rätt plats

Ellen Sundberg föddes på rätt plats

Med tre egna album och ett coveralbum med Kjell Höglund-låtar har Ellen Sundberg visat att hon är en av de mest spännande och lovande rösterna på den svenska americana-scenen. GAFFA pratar med en artist som har vad som krävs för att nå långt, men som uppskattar det hon har i sin närhet.

Det är svårt att inte dra paralleller till First Aid Kit och The Tallest Man On Earth som varit de senaste stora svenska exporterna inom samma genre, och kanske går Ellen Sundberg samma resa till mötes. Tidigare var hon sajnad av det stora bolaget BMG och släppte bland annat sitt senaste album i deras regi, men förra året bestämde hon sig för att lämna allt och istället arbeta på ett mindre skivbolag i Kiruna. Anledningen var helt enkelt att hon ville återta kontrollen över sitt skapande.

Jag vill inte ha det ogjort att jag varit på BMG. Man lär sig allting, att man får göra hela den grejen. Först var jag på Rootsy, som var ganska litet men ändå. Och sen hamna på BMG, och få en inblick i hela den världen. Jag är ju glad att jag fått göra det, verkligen. Men det känns ändå som att jag vill ha mer kontroll över saker och ting. Jag känner att ett litet skivbolag, det är min grej.

Och visst har hon fått uppleva många saker under sin relativt korta karriär så här långt. Hennes andra album, White Smoke And Pines, spelade hon in tillsammans med Israel Nash och hans band på hans egen ranch i Texas. Det var under spelningar hemma i Sverige där hon agerade förband till diverse amerikanska artister som hon blev vän med bandet och därför fick möjligheten att spela in sitt album där. Hon beskriver det som en väldigt rolig och lärorik period.

Vi möblerade om i hans vardagsrum, så vi spelade liksom in allting i hans vardagsrum. Det var så himla fin stämning hela den inspelning, vi grillade och åkte och handlade och var ute och for. Kanske inget speciellt, utan helheten var en upplevelse för mig verkligen. De är ju lite äldre än jag, så man lär sig ju så mycket också. De har hållit på länge och är väldigt rutinerade.

Uppföljaren till det albumet spelades in på legendarisk mark i Dreamland Studios i Woodstock, där bland andra The Band-profilen Garth Hudson gästade. Från Garth Hudson och The Band är steget förstås inte alltför långt till Bob Dylan som Ellen Sundberg beskriver som sin tveklöst största inspirationskälla.

Det har det varit ända sedan jag var liten, ja, jämt. Låtarna är liksom jätteviktiga, både text och musik är viktigt och att det måste vara på samma nivå för att de ska funka bra ihop.

Föddes på rätt plats

Ellen Sundberg växte upp och bor i Bjärme utanför Östersund, en by som inte direkt kan skryta om någon skyhög befolkningsmängd (omkring 70 personer), men kan åtminstone ta åt sig äran för både Bodil Malmsten och Ellen Sundberg. Tidigare var hon en del av artist-gruppen Absolut Jämtland som är en satsning på folk- och världsmusik med varierande artister som bor eller har sina rötter i länet. Trots hennes äventyr på andra sidan Atlanten har hon alltid återkommit, och det finns ingenting som drar henne någon annanstans. Precis som på många andra platser på den svenska landsbygden har hon sett vänner och folk hon växt upp med lämna för något annat. Det har aldrig riktigt varit ett alternativ för henne själv.

– Det är många som har flyttat, men för mig, jag har aldrig känt det. För mig att bo här, här har jag nära till allt som jag tycker om. Man är ändå typ mitt i Sverige, så man är ändå ganska nära Stockholm och sådär, och sen är det nära till fjället och till skogen. Man får ganska mycket i ett på något viss. Jag råkade födas på precis rätt plats känns det som.

Det var dock ingen självklarhet att det skulle bli musik för Ellen Sundberg, det bara råkade bli så. Hon har alltid lyssnat mycket på musik, stått framför spegeln och mimat med till hennes favoritlåtar. Men det riktiga musikintresset har hon egentligen en gammal lärare att tacka för.

– När jag var tio så var det en lärare i grundskolan som erbjöd sig att ha lite gitarrlektioner i skolan på rasterna och då skrev jag upp mig på det. Då lärde jag mig spela gitarr och det var så det började, men jag hade liksom aldrig bestämt mig, det var liksom ingen plan. Utan jag bara började och sen efter ett tag så började jag skriva lite låtar, och sen rullade det bara på liksom.

Tre album på tre år

18 år efter de där gitarrlektionerna är hon alltså på väg att slutföra sitt femte album. Men det är första gången sedan 2016 hon släpper egen musik. Efter att ha släppt tre album på tre år, så har det här albumet fått dröja lite. Men resultatet är hennes mest personliga skiva så här långt, och en stor anledning till det är att hon numera arbetar på ett mindre skivbolag och har mer kontroll över produktionen.

Jag gjort väldigt mycket själv. Trummor och bas har min trummis och basist spelat den här gången också, men hela utsmyckningsgrejen, det som sätter karaktär på låtarna har jag gjort nu. Det är min mest personliga skiva hittills och den jag känner har blivit 100 procent som jag velat.

Hon fortsätter.

Jag har alltid hållit på att spela in demos på alla låtar jag skrivit, så jag tycker ju om inspelningsprocessen och att lägga olika syntar och dragspel och sånt där och nu var tiden inne där jag känner att jag kan göra mycket av det själv. Det känns superkul.

Hon känner också att den här skivan skiljer sig en hel del från hennes tidigare album, och även det handlar om att hon stått för mycket av produktionen själv. Men det handlar också om att hon känner att hon utvecklats som låtskrivare. Låtarna är helt enkelt bättre än tidigare. Att hon spelat instrument hon kanske inte är expert på har bidragit till en lite annan ljudbild.

Den är sparsmakad samtidigt som det finns mycket där. Och lite råare för att jag är inget proffs på de instrument jag spelat och inte på inspelning heller. Det känns som att den är lite råare, men ändå med en väldigt varm och fin ljudbild. Sen kanske folk tycker att det inte skiljer sig så mycket från tidigare, men för mig gör det verkligen det.

En framtid på svenska?

På några av hennes tidigare album har hon blandat svenska med engelska, till exempel på låten Vägen Är Lång från hennes andra studioalbum. Något sådant finns inte på det nya albumet. Men i framtiden kan vi nog se fram emot att det kommer komma något på svenska från Ellen Sundberg.

– I Sverige ändå, har man lättare att nå ut om man sjunger på svenska. Man kanske gör det lite svårare för sig när man skriver på engelska. Jag tror att någon gång så kommer det nog absolut komma något på svenska, det tror jag. I alla fall en EP, men när jag väl kommer igång så brukar jag oftast vilja göra ett helt album. Jag tänker att det kan bli någon gång. 

Hennes drömmar i framtiden är inte svårare än att hon vill kunna leva på musiken. Hon kan göra det nätt och jämt även nu, men målet är att det ska bli ännu bättre. Men utöver det har hon även fått smak för inspelning och sådana grejer, hon vill utveckla den delen av sitt skapande.

Tror du att du kommer producera dina egna album i framtiden?

– Ja, någon gång tror jag. Sen kanske man tar in trummis och basist och sånt ändå. Men jag vill ju gärna lära mig att mixa och allt sånt där och göra det allra mesta själv, så det hoppas jag att jag får till.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA