x

“Vaknar upp med en färsk Wake Up-tatuering på vaden”

“Vaknar upp med en färsk Wake Up-tatuering på vaden”

Med initiativet #SwishaBandet erbjuder GAFFA band och artister vår breda kanal för någon form av session och en chans till en direkt kompensation. I november står den riffglada rocktrion Awaze –  Jonna Löfgren (trummor), Olov Domeij (bas), Simon Zion (gitarr och sång) – på tur.

Hur är era spontana tankar inför Swisha Bandet-konserten? Hur tacklar man att spelningen sker utan publik?

Simon: Man ska inte ta så hårt på saken, pinsamma tystnaden efter låtarna, cringe mellansnack som man inte vet vem som hör. Skit i det, ha roligt tillsammans och spela musik när tillfället ges.

Jonna: Ja det är en ovan känsla att spela utan publik. Vi brukar ju ha väldigt kul i repan utan publik och köra loss så det påminner ju om det men skillnaden är att i en streamad konsert får vi rikta energin utåt, precis som en vanlig konsert, men att det blir awkward silence mellan låtarna eventuellt. Men rimlig tanke är att bara ösa på så mycket man kan så att det känns genom linsen.

Olov: Spontant känns det svinkul! Vi saknar ju att gigga och vill egentligen bara åka på turné, så det känns grymt att faktiskt få göra ett gig. Jag hade kunnat spela Swisha Bandet 30 dagar i rad för att få turnéfeeling. Jag vet inte om jag tacklar det på något särskilt sätt, jag försöker alltid att bara ha själva musiken i huvudet när jag spelar. Och det är inte som att det är konstigt för oss att spela utan publik egentligen, det är ju det vi gör när vi repar. 

Har ni själva tagit del av nån digital spelning det senaste?

S: Ja, några stycken har det blivit. De var najs att få spela för Låt Live Leva i Luleå men nä tyvärr alltså, längtar tills live är live igen.

J: Jag kollade Sara Parkman. Eller jag råkade vara på samma ’festival’ och spelade med ett annat band där. Blev knockad av det i rummet så jag var tvungen att åka hem och streama det några varv med! 

O: Ja, jag kollade på Heavy Feather och Frida Öhrn. Jag tyckte båda var kanon och ljudmässigt är dessa Backline STHLM-gigs det bästa jag har hört i livestream-väg. Det verkar ju ibland vara problem att få till ett bra ljud på streaming annars. Men inte för Vargen! (Varg Lund, sound engineer på Backline STHLM, reds. anm.)

Vilken är världens bästa liveakt just nu?

S: Bon Iver. De har ett helt otroligt sound som de verkligen lyckas med även i en svår live-venue, till exempel Globen 2018.

J: Älskar The Hives. Går liksom aldrig fel.

O: Det finns väl nästan inga liveakter just nu eller? Det börjar ju vara ett tag sen men Mastodon och Fu Manchu tyckte jag mycket om, och även Hellacopters och Rival Sons. Som Red Hot Chili Peppers-fan är jag taggad på att se dem nu när de har återförenats med John Frusciante. Jag konsumerar livemusik på Youtube dagligen men då hamnar jag oftare i perioden 69-74 än i nutiden. Så bäst just nu kanske får bli Free på Isle Of Wight 1970? Eller möjligen Black Sabbath i Paris 1970. Trumspelet på den versionen av War Pigs skojar man inte bort. 

Vad har varit ert största konsertögonblick?

S: Rage Against The Machine Hultsfred 2008 är där uppe bland topp-upplevelserna. Vaknar upp, 19 år gammal, med en färsk Wake Up-tatuering på vaden, i kaotisk bakfylla i Umeå, har försovit mig och inser att jag aldrig kommer att hinna till konserten samma kväll. Så jag kutar ut i vägen med min ryggsäck (med hela sommarens packning) och stannar en bil på motorhuven och säger "Du måste köra mig till stationen. Nu.", vilket han gör och jag hinner till mitt tåg,  våndas i baksmällan, (the big one) hela vägen ner men som omvandlas till en maxad feeling så fort jag anländer till Hultsfred. Vilken jäkla hjälte som körde bilen den där morgonen på ÖK i Umeå. Om du läser detta så bidrog du till att jag fick uppleva en av bästa kvällarna i mitt liv. Thx!

J: U2 i Globen. Blev extra speciellt för jag och James från mitt förra band Glasvegas blev inbjudna av bandet backstage innan gigget. Vi blev så himla fint omhändertagna, fick egen pyntad loge och hängde med bandet innan deras gig. Jag kommer ihåg att jag stod och snackade med Larry, trummisen. Han frågade om hur jag började lira trummor och sådär, sen svarade han på samma fråga och var så casual i när han bara helt plötsligt “ah å sen hängde ja upp lappar på stan å sökte bandmedlemmar å sen kom dom här grabbarna och resten är historia”. Fan vad fett att ha startat U2 när man var 15 ändå. Och sen gick de ut och körde världens jävla gig som jag blev blown away av. Första gången jag såg dem live då. 

O: Ja, på tal om Red Hot Chili Peppers då så såg jag dem i Globen när jag var 15. Det var den 11 december 2006 och jag stod längst framme vid staketet lite till höger om mitten (stage left). Jag hade under halvåret innan byggt upp en enorm kärlek till det här bandet via deras DVD Live At Slane Castle och deras skivor och jag spenderade kvällarna med att försöka lära mig deras låtar på bas. I min värld var de nånting annat än människor, typ gudomliga varelser. Och nu stod jag alltså så nära att jag kunde höra vad de sa till varandra när de pratade mellan låtarna UTAN mikrofon. Det, plus att få den här musiken jag älskade blastad i ansiktet live, blev nästan för mycket för min pubertala, hormonstinna lilla kropp att ta in. De var dessutom i otrolig form rent musikaliskt. Jag skrattgrät mig genom hela gigget och gick därifrån som en annan människa. 

Berätta om en konstig situation ni har varit med om i samband med en konsert/festival.

S: Jag improviserade melodin till en ingångslåt på ett bröllop en gång. Aldrig skämts så mycket i mitt liv. Ben Howard får skriva tydligare melodier så man minns dem. Brudparet märkte inget utan tackade för den fina "versionen". 

J: Jag spelade inför en stam i djupaste regnskogen i Ecuador med Glasvegas 2014. De stod halvnakna och glada, vi hade med generator och elgitarrer och trumset, de visste inte riktigt om de skulle klappa efter låtarna eller inte för att de var inte så vana konsertbesökare helt enkelt. Men det var så fint att se deras spontana reaktioner. De var så himla glada. Riktigt fet upplevelse alltså. 

O: Jag hoppade in som vikarie på en turné med ett dansband för några år sen. De hade ett ganska hårt turnéschema som jag inte var van vid, och efter någon vecka med dålig mat och extremt lite sömn började min kropp säga ifrån. Vi skulle spela på Käcktjärns Loge utanför Piteå för några hundra glada pardansare och precis när vi ska börja första låten känner jag att magen strejkar. Jag måste på toa. Typ NU. Precis då kom inräkningen från trummisen och dansarna satte igång. Till saken hör att dansband i regel spelar två timmar (!) som första set, sen en kort paus och sen nästan två timmar till. Så det var bara att bita ihop och lira två timmar med den värsta typen av akut magknip. Det enda som hjälpte något var om jag stod 100 procent stilla, så jag stod där stel som en staty, kritvit i ansiktet och lirade dansbandslåtar i två timmar. Efteråt fick jag kommentarer av typen ”bra lirat men man skulle gärna se lite mer energi och inlevelse på scen”. Jo tack, jag gjorde så gott jag kunde men min energi gick åt till att undvika en Hiroshima-liknande byxkatastrof.

Om ni skulle jämföra ett Awaze-gig med en film, vilken blir det och varför?

S: Crank – “If your heartbeat drops below a certain threshold its bye bye!”

J: Into The Wild. För att det är min favoritfilm. Det är ändå jävligt mycket freedom i den filmen. Och när vi startade Awaze så började det just från spelglädjen och vi hade ingen tanke på att starta band innan utan det blev den tanken så fort vi började spela tillsammans egentligen. Och sedan dess har vi försökt hålla våra sinnen öppna och inte fastna i ett och samma spår. Sen är “happiness only real when shared” ett väldigt fint citat ut filmen och det är fint att få dela äventyren med de här boysen asså!

O: Kanske Trainspotting. Den är skitig och skev och obehaglig, men samtidigt varm och härlig. Rolig, snärtig dialog varvat med tunga, långsamma, ostoppbara händelseförlopp. Sneda kameravinklar och lite brusig analog film. Karaktärerna har ingen kontroll över sina egna liv. Ibland är det svårt att veta exakt vad som är verkligt och inte. Inte för att jag vågar påstå att ett Awaze-gig lever upp till allt det där, men jag har alltid gillat känslan jag får av den filmen och siktar ofta på att förmedla en liknande känsla genom musik.

Du ser Awaze på GAFFA.se 4 november klockan 20:00.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA