x

The Smashing Pumpkins: “Det är superspännande tider vi befinner oss i”

The Smashing Pumpkins: “Det är superspännande tider vi befinner oss i”

The Smashing Pumpkins befinner sig i en ny våg. GAFFA pratar med Jimmy Chamberlin om att vara en del av evolutionen och om hur politiken i musiken har tappat sin effekt.

Domedagsåret 2020 närmar sig sin sista andning. Och nog känns det för sent för någon typ av försoning så här dags. Men något som skulle kunna ses som en positiv konsekvens till denna havererade tillvaro vi idag lever i är i alla fall att kultbandet The Smashing Pumpkins fått tid att skriva och spela in inte åtta låtar, inte tio låtar, inte 14 låtar, utan hela 20 färska dängor till det kommande dubbelalbumet CYR. Frontman herr Billy Corgan hade tyvärr fullt upp med att skriva några låtar till. Men vi fick istället tag i den vältaliga originaltrummisen och bandgrundaren Jimmy Chamberlin för en konversation om dåtid, nutid och framtid. 

I många fall känns det som att 2020 har varit ett rätt trögt år för den kreativa sfären. Vad tror du är anledningen till att inte fler artister tagit karantän-möjligheten att vara extra kreativa och produktiva?

– Jag tror att det är på grund av att den kreativa processen är mycket mer holistiskt krävande än att enbart låsa in sig på kammaren och skriva musik. Många av mina musikervänner – framför allt de inom jazz-sfären – får sin främsta inspiration från att just spela musik live för människor. När det artistiska uttrycket som en livespelning genererar förloras, kan det för en del ta ett tag att förhålla sig till sin kreativitet. 

Hur har det sett ut för er del då?

– Jag skulle inte säga att det har dränerat vår kreativitet i The Smashing Pumpkins över huvudtaget. Vi skapar faktiskt mer musik än någonsin genom att just som du säger ta vara på dessa tider, där du som artist inte kan göra så mycket annat än att skriva musik. För när vi är ute på dessa ibland oändligt långa turnéer så finns det givetvis inte alls någon tid att ge skrivprocessen. 

Har inspelningsprocessen känts annorlunda under denna lockdown, eller har inspelningsprocessen alltid varit en “lockdown” för The Smashing Pumpkins?   

– Haha. Jo faktiskt har vi mer eller mindre alltid låst in oss i en slags “karantän” under själva inspelningsprocessen. Det har alltid varit något av ett isolerat vakuum som vi känner oss bekväma med. Men själva ämnet influeras ju alltid av verkligheten oberoende av vad som faktiskt sker ute i Amerika och världen.

Hur exakt influerar detta ämnet?

– Nu har jag inte lika bra koll som Billy (Corgan) på exakt vad som fastnat i den senaste plattans texter, men jag skulle säga att det jag kunnat avläsa sannerligen andas en bekant dystopi. Och jag kan inte se hur man skulle kunna skriva musik på något annat vis. Vi lever alla på denna planet tillsammans och vi sitter alla, kanske något beroende på geografi, i samma svajiga båt för första gången på otroligt länge. 

Det nya albumet är sannerligen en massiv koloss till platta som innehåller 20 låtar. Visst? 

– Det stämmer. Och Billy hade skrivit över 40 klara låtar till det här albumet. Men den karln skriver ju låtar medan han sover. Jag kan slå vad om att han sitter och skriver minst två olika låtar samtidigt som vi sitter här och snackar, haha. 

Men skulle du säga att det är ett konceptalbum? 

– Jag skulle säga att alla våra album alltid ramats in av något typ av koncept. Alla album besitter en slags vägvisande linje som genomsyrar dem från början till slut. Men i det här fallet började vi skapa ett album som nästintill förutsåg COVID-krisen en smula innan den var ett faktum.

Hur så? 

– Vi visste tidigt att vi ville göra ett mörkt album, som genom instrumentering och struktur försökte skapa något som var nytt för oss. I det här fallet mycket bestämda begränsningar. Jag var i Billys hemmastudio igår där vi jobbade på lite grejer, och kom skrattandes fram till att det nästintill är galet att vi lyckats skapa en Pumpkins-platta helt utan gitarrsolon eller trum-fills som fortfarande låter som The Smashing Pumpkins.

Ni har alltid varit konsekventa med att aldrig fastna i det förflutna, och varje nytt album känns om ett nytt universum. Varför utmanar ni alltid er själva på det här viset när ni så enkelt skulle kunna hålla er till ert populariserade 90-talsrecept?

– Vi har faktiskt någon gång haft diskussionen om att hypotetiskt sluta spela in nytt material, och endast bli ett liveband som håller sig till att endast spela klassikerna och hitsen. Men jag tror inte det är ett lockande alternativ för någon. Det känns verkligen som vi har så mycket mer kvar att skapa. Jag vet att Billy håller med helt och hållet, och egentligen skulle kunna släppa minst fyra album till innan året är över. Och ingen av oss är intresserad av att replikera vårt forntida sound, haha. Vi gillar och uppskattar givetvis de band och artister som håller sig till en och samma formel genom en hel karriär, men det har aldrig varit vår grej. The Smashing Pumpkins har för oss alltid varit en värld där vi ständigt ska få utvecklas och utforska ny mark. Att undvika att hamna i en slags utstötningsprocess där vi spyr ut samma skapelse varje gång. För oss är The Pumpkins synonymt med evolution av den kreativa processen. Och det är väl helt enkelt så man håller ett projekt levande och fortfarande roligt efter nästan 30 år. 

INGET ATT VINNA PÅ POLITISKA KONCEPT

När George Bush Jr. blev vald och omvald användes en hel kavalkad av artister sina skapelser och kreativitet som ett direkt vapen mot honom. Exempelvis Nine Inch Nails med Year Zero, Pearl Jam med Riot Act, Radiohead med Hail To The Thief och även The Smashing Pumpkins med stenhårda Zeitgeist

Varför tror du den perioden var så politiskt styrd genom musiken, men idag när det känns som att allt är politik så har det varit så tyst på den här fronten? Är inte Trump och COVID-19 fantastiska ämnen att göra plattor kring?

– Jag håller med och förstår precis vad du menar. Men jag tror att folk har insett att det inte finns något att vinna på dessa typer av koncept i dagsläge. Som artist får man helt enkelt inte ut lika mycket av sådana här ställningstagande-verk som man brukade få. Oavsett vilket narrativ eller vilken sida man skulle tematisera. Och för de flesta är ju trots allt denna konstform till mycket stor del ett företag som måste hållas vid liv. Jag tror även att vår värld numera är så oerhört delad att man kanske inte talar till tillräckligt många människor när du baserar ditt verk på någon extremt ställningstagande idé. USA har delats upp i tusentals grupper inom subgruppers subgrupper genom sociologiska kontrollmekanismer. Så hur kan du försäkra dig om att du tilltalar tillräckligt många människor när du skriver och släpper din undergångsosande protestplatta? Jag tror inte det idag finns tillräckligt med social bandbredd för att det ska vara en effektiv konstruktion. 

Vad tycker du om det då?

– Både och egentligen. När Bob Dylan skrev sina protestlåtar på 60-talet flödade gatorna med  unga människor som sympatiserade med hans budskap. Och nästan alla på den tiden kunde till viss del känna sig mottagliga för det här budskapet. Numera tycks vi inte längre vara lika homogena gällande övergripande ställningstaganden. Vilket gör att man framför allt inom populärmusiken måste vara mer bred med vad man vill säga, och hur man vill säga det. Som artist vill du ju helst resonera till helheten. Du kan inte längre på samma vis nischa in dig om du inte är beredd på att din musik kommer bli en smal nisch för en liten grupp. Inom populärmusiken når du så sett inte människor på samma vis längre. Till exempel kontroversen som uppstod i samband med Dixie Chicks kupp mot Bush 2003 som blev en världsnyhet och nästan ett fenomen. Skulle någon göra samma sak idag skulle det hela resultera i en mening på twitter, som sedan skulle glömmas bort lika fort som den skrevs, haha. Att jämföra halveringstiden för dessa typer av händelser som hände för tio år sedan, med liknande ting idag är nästan skrämmande. Tack vare hur världen har översvämmats av information. 

TIDERNA FÖRÄNDRAS

Jo. “The times they are a-changin'”, som Minnesota-sonen som tidigare nämndes en gång sa. Och om det en gång i tiden fanns en andlig och emotionellt fylld kult kring The Smashing Pumpkins musik kanske inte den stora hajpen längre finns där.

Känns det mer bekvämt nu eller saknar du att gestaltas som en skimrande halvgud?

– Haha. Ja du ... Det finns givetvis för- och nackdelar med dessa företeelser. Men jag har alltid först och främst bara sett mig själv som en musiker. Sen får folk tycka vad de vill. Allt smicker eller möjligen ökändhet kommer och går. Och för oss var ju 90-talet minst sagt en unikt vrickad period. Framför allt tack vare MTV där alla – inklusive en själv – kunde se sin nuna flera gånger per dag. Och att på den tiden få se sig själv på internationell TV kanske upp till tre gånger per dag om inte mer var till en början otroligt märkligt, smickrande och skrämmande. Men numera tycker jag det känns som att The Smashing Pumpkins befinner sig i en ny våg.

Vad innebär den här nya vågen för bandet då?

– För mig känns det verkligen som att vi precis har börjat spela igen. Och för oss är det superspännande tider vi befinner oss i. Responsen från fans gällande vårt nya material har varit otroligt uppmuntrande. Det har inte bara antänt en gnista, utan en hel flammande eld av entusiasm från vår sida. För första gången på länge ser vi som ett band en lång öppen väg framför oss, full av oändliga möjligheter. Vi befinner oss inom definitionen av en nytändning.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA