x

Jakob Hellman: “Många har varit tålmodiga”

Jakob Hellman: “Många har varit tålmodiga”

Jakob Hellman flydde från kraven, hittade tillbaka och kan nu stå vid sidan av sig själv om han vill. Med GAFFA pratar ikonen om Så Mycket Bättre och om varför han nu är redo att följa upp en 31 år gammal klassiker.

Han har lärt oss hur man väntar.

Det som en gång var den häftigaste karriär vi sett blev istället till den märkligaste. När succén skulle upprepas med det som vi numera nästan slentrianmässigt kallar tidernas bästa svenska album gick allt i stå. Extraordinära inslag som Grammisar och utsålda hus byttes mot ett helt ordinärt liv med helt ordinära yrkesval. Orsakerna var fler än en, myterna som odlats under åren har varit ännu fler.

Jakob Hellman flydde till sist från allt. Från kraven. Från uppmärksamheten. Från … Jakob Hellman.

Efter förra årets bejublade jubileumsturné för den mer än tre decennier gamla debuten ...Och Stora Havet är nu uppföljaren – ja, det är faktiskt sant den här gången – verkligen på gång. Hellman står med familjebenet i Spanien, där hustrun Karolina är präst i Svenska Kyrkan i Palma, och karriärsbenet i Sverige där han nu är på besök inför lanseringen. Situationen kräver sin logistik. Pandemin får man förmoda har inte varit till hjälp, men han menar att den ändå till viss del underlättat för honom själv.

 – Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha klarat Så Mycket Bättre-inspelningen om inte COVID:en hade kommit. Det hade krockat med sommarspelningar och min fru hade haft fullt upp med jobbet i Palma. Nu blev det istället så att kyrkan stängde ner i slutet av mars, så vi åkte hem till Sverige till slut då vi under tre månader i stort sett flyttade tillbaka. I juli åkte vi ner igen. Sedan kom smittan tillbaka än en gång …

ÄNTLIGEN KAN JAG BIDRA MED NÅGOT SOM DRAR IN PENGAR”

Hellman sitter i en sliten brun skinnsoffa, denna för inspelningsstudior obligatoriska möbel, med ett glas vatten. Jag studerar honom lite sådär i smyg. Hans ansiktsuttryck är kontinuerligt neutralt och ofta svårt att läsa av, men han tittar mig hela tiden i ögonen när han berättar. Jag låter honom i lugn och ro tänka igenom sina svar och breda ut orden.

Medan det fortfarande har tickat in en del STIM-pengar från hans gamla / enda inspelningar har familjen mest lutat sig mot Karolinas jobb, men pandemin har gjort läget desto mer osäkert. Tur då att saker och ting börjat röra på sig igen, något han själv känner lättnad över.

Äntligen kan jag bidra med något som drar in pengar, säger han med eftertryck.

Det är inte svårt att förstå honom. När karriären nu är på väg in i en efterlängtad omstart är det med besked; Så Mycket Bättre, albumsläpp och – beroende på utvecklingen – nya livespelningar, även om det ännu inte finns något inbokat.

Och närmare en ordentlig comeback än så här har det ju faktiskt aldrig varit. Efter alla år av snack och rykten hit och dit intygar han att skivan verkligen kommer nu.

– Jag har trott på det varje gång jag sagt att det kommer en ny skiva, men det har inte räckt med de idéer jag haft.

Vad är det som har saknats?

– Dels stödet från folk som kunnat säga “det här duger, det här kommer att bli bra” och dels att man hade behövt komma så långt att det bara måste bli en skiva, exempelvis att det kostat mycket pengar i studiotid. Nu i samband med Så Mycket Bättre passade vi med Pontus Sillréns hjälp på att ta kontakt med EMI och skrev kontrakt, och då vill de ha det levererat. Det hjälper mig, för då kan jag inte tveka när jag sätter så många människor på pottan. Det ligger inte för mig att göra på det sättet.

DEN SVÅRA ANDRA SKIVAN

Omgivningen har haft enorm betydelse, såväl förr som nu. När den 55-årige rockpoeten blickat tillbaka på de lite tyngre åren på 90-talet har insikten infunnit sig om att han kanske inte riktigt ville inse vad som var bäst för honom mitt i alla grubblerier kring – mina damer, herrar och ickebinära, I give you tidernas understatement – den svåra andra skivan. 

– Det var väl inte tungt jämt, men jag kände mig mycket mer rastlös då. Som att jag var tvungen att försvara mig när jag satt och pratade om mig själv och mina grejer. Jag blev i grunden nervös över att inte kunna åstadkomma något, men det har jag släppt nu.

Kunde du bli irriterad över att folk hela tiden var på dig?

– Ja, det också. Jag försökte fly bort från det genom att träffa vänner eller nya bekanta som inte alls brydde sig om att jag var artist. Som de människor jag flyttade in med i ett kollektiv runt millennieskiftet. Dem hade jag aldrig träffat om jag inte svarat på en annons i tidningen för att hitta en bostad. De blev som en familj, men liksom snällare eftersom man inte är släkt och vet att man en dag ska gå skilda vägar. Vi lagade mat och kollade på TV tillsammans. Det blev ett litet steg för att bli lugn i själen.

Men hur var åren innan dess? Du hade ju en del pengar på kontot och kom från en väldigt framgångsrik period. Var det lätt att falla in i dåligt leverne?

– Jag har aldrig varit alkoholiserad, det ligger inte för mig. Samma med rökning, jag har alltid gjort det med måttlighet. Egentligen höll jag de åren på att försöka göra något nytt. Men jag smet undan hela tiden och låtsades inte om det. Jag skrev ned textrader, men om det inte intuitivt kom något mer bra eller om jag fastnade i någon jobbig tanke som skulle bli för utlämnande, ville jag inte jobba vidare med dem. Jag tyckte inte att det hörde hemma i någon låt utan att jag hellre borde gå till en terapeut och prata.

ANDRA YRKEN

Så istället för att göra musik började Hellman jobba som bland annat bagare, musiklärare och inom vården. 2007 träffade han sin blivande fru Karolina, vilket blev något av en vändpunkt.

– Det här med familj och barn gör att man måste ta hand om någonting. Jättemycket. Som en släng av sleven frågade jag varför jag inte tar hand om mig själv också. Köpa lite snygga kläder som sitter bra istället för att se konstig och småandrogyn ut bara för att. Det är olika perioder i livet och då kändes inte det roligt längre. Låt ungdomarna hålla på med det.

Arbetet med nya skivan kanske inte hade hänt om det inte vore för att du bildade familj, är det så du menar?

– Ja, hade jag inte haft familjen och nu även de andra människorna runt om mig, som Magnus och Jonatan, hade jag kanske inte haft kraften själv. Jag behöver någon som bara talar om för mig vad jag ska jobba vidare med. Definitivt om man varit i en sådan situation som jag varit i, då borde man ju fatta att det kanske är lite bättre med ett bollplank. Jag behöver bli bättre på att spela in mina låtar själv så att jag snabbare kan visa mina tankar för andra. Sedan kanske jag aldrig någonsin kommer att komma fram till det,

Efter turnén förra året är överraskningsmomentet inte riktigt detsamma jämfört med om du varit helt tyst under alla år?

– Nej, och det har också underlättat och möjliggjort den här skivan. Att jag efter ett tag har kommit in i cirkusen. Gjort relationen mindre dramatisk.

Vad händer om det här inte funkar nu då, har du någon plan B? 

– Nej, det har jag inte. Även om skivan blir en flopp så fortsätter vi spela låtarna oavsett. Det kommer lite färre på spelningarna kanske, men tror ändå att jag kommer att få energi att göra nya grejer. Jag har redan träffat några som sagt att de gillar den, det räcker. Ganska långt i alla fall.

För din egen del, då? Om du plötsligt fyra månader bort inser att det här var det dummaste du gjort och vill dra dig tillbaka igen?

– Det får vi ta då, jag skiter i det, säger han med vad som mer är ett fniss än ett skratt. 

– Det får gå som det går. Något som blivit starkare med åren, inte på ett osunt sätt, är att jag inte bryr mig om mig själv så mycket. Även som objekt i mina låtar. Jag behöver inte sjunga om mitt eget liv, liksom, utan kan vara vid sidan av mig själv.

Spontant tänker jag att Karolina måste vara utrustad med ett enormt tålamod …

– Ja, hon har ju varit otroligt tålmodig med tanke på att vi ändå varit tillsammans i 13 år. Det har varit många år när jag jobbat med musik men då det inte varit speciellt lukrativt. Jag har spelat och det har blivit lite STIM-pengar och gager på somrarna. Alla mina försök till omstarter har ibland bidragit till kassan. Mycket har vi levt på hoppet och framtiden eftersom hon också har studerat.

Det hörs att det knappast är första gången han vänder och vrider på hur de haft det under de här åren. 

– Men många har varit tålmodiga. Jag har inte varit barn till mina föräldrar på länge eftersom jag varit vuxen, men relationen till dem är ändå stark. Man har ibland märkt på dem att de gett upp tron på att jag någonsin kommer att göra någonting. Och att det tagit dem hårt. Det förstår jag också mer nu när jag har egna barn. Föräldrar lägger ned mycket arbete för att ge sina barn en hyfsad start i livet och sedan gör de inget av det. Klart man som förälder blir förbannad.

Lite grann som att de har lust att ge en en spark i häcken?

– Ofta har nog min farsa försökt ge mig det. Men det är så mycket känslor med ens pappa, det är inte bara jag som känner så. Det som skulle vara uppmuntran blir istället krav, fastän man är gammal. Och nu är vi snart gamla båda två, så det blir lite skönare på något sätt. Jag är väldigt glad för deras skull också att vi nu kommit hit. Långt innan har de börjat om igen flera gånger: “Visst, det kanske går den här gången. Vi ställer upp med lite pengar som du kan få låna om du behöver för att kunna göra en skiva”. Sedan har jag inte behövt det, men nu hoppas jag att vi kan andas ut lite grann ekonomiskt, nu när min fru fått jobb och jag kanske får in lite pengar. Så vi kan börja nagga av alla gamla obetalda skatter som fått ligga och skvalpa.

Karolina måste vid bakslagen ändå ha känt “Fan Jakob, inte nu igen …”, har det varit lite så?

– Ja, det har det. Och det har slitit lite. Men hon har ändå förståelse, för hon har också tvekat en del när hon tänkt bli präst under många, många år. Genomfört en stor del av utbildningen men slutat när hon ångrat sig och sedan ångrat sig igen. Nära och kära som undrat. Så vi har båda två gjort lite liknande grejer.

ÄNTLIGEN BORTA

Den obeskrivligt efterlängtade uppföljaren till ...Och Stora Havet bär titeln Äntligen Borta, samma som använts i samband med fjolårets turné. Vi beslutar oss för att gå igenom hela skivan låt för låt. Flera av dem framfördes live under turnén, men alla är av förklarliga skäl skrivna under lång tid och har genomgått många metamorfoser innan de nått sin slutliga skepnad.

Precis som med det mesta andra kring hanteringen med nya albumet visar han en tydlig lättnad över att ha fått överlämna produktionen till sina vapendragare, Magnus “Kitok” Ekelund och kapellmästare Jonatan Lundberg.

Medan de andra fokuserat på arrangemang och sound har Hellman själv riktat in sig på sin huvudgren; melodier och sångtexter. I synnerhet texterna har hamnat under lupp nu när de inte framförs från scenen utan blir definitiva.

– Nu kommer det att synas och höras vad man sjunger. Förr har jag kunnat mörka lite grann och istället fokusera på mitt uttryck. Jag skulle ju ändå kunna göra om texterna innan jag spelade in dem, tänkte jag.

Noggrannheten med texterna nådde ibland anala nivåer, erkänner han.

– En gång efter att inspelningarna egentligen var klara kände jag “Näe, det där var fel ord att sjunga där”, så jag gick in i en studio i Palma för att sjunga ett ord som de sedan fick klippa in. Man kan haka upp sig på detaljer och ibland känns det fel, men nu i efterhand är jag glad att jag ändrade eftersom låten är viktig och textraden blev begriplig.

Tror jag det att vi fått vänta. Men han må vara förlåten så länge han kommer ens i närheten av svensk pops kanske främsta poesi, från Du Är Allt Jag Vill Ha:

“Natten är vacker och månen är full
Du är som natten och jag är som månen
Och du är som jag”

Hellman medger att den texten är en av hans egna favoriter också.

– Den där sista delen är viktig. I en affär hittade jag en sådan där skylt med snirkliga bokstäver som man sätter upp hemma som hade den textbiten tryckt, antagligen producerad i Kina. Jag hade inte blivit tillfrågad alls. Men där fattades den där slutknorren som är det viktiga.

Det låter som att du borde ha ett case här, eller …?

– Det är mycket överlag i livet som man borde men inte hinner med … Man får istället bara bli glad över att den levt vidare och betyder något för folk, att jag bidragit med något litet som jag själv tycker är bra. För det är inte många som överhuvudtaget bryr sig om textrader.

Kanske inte. Men jag vet en som gör det, och han sitter i soffan mitt emot mig.

När vi skilts åt försöker jag i mitt huvud sammanfatta myten Jakob Hellman så gott jag förmår. 

Underfundig, subtil humor och enormt tillbakalutad. Självdistanserad och öppenhjärtlig. Samtidigt intelligent med enorm integritet. Kontrollbehov i vissa avseenden, men helt obrydd i andra. Han är en sådan som man bara inte kan tycka illa om.

Jag tänker att hans art borde fridlysas och vara den första vi till varje pris ska bevara för eftervärlden när apokalypsen står i farstun.

SIDESTORY: Så Mycket Hellman

Så Mycket Bättre har bidragit till att jag kommit närmare att göra en ny skiva. Det var en stor barriär som man skulle över. Att göra andras låtar och producera dem gav mig en viss blick på ens eget material och gav något till det. Jag kunde sjunga en låt som jag inte hade någon relation till och ändå sjunga den på olika sätt. Vissa kunde jag göra till mina egna och relatera till mitt eget liv och en del var det som att jag var glad över att gå in i någon annan. Att härma någon.

Av årets deltagare var ditt namn ett som fick många att höja på ögonbrynen. Somliga röster har mer eller mindre uttryckt besvikelse över att du tackat ja, de ville inte ha dig i det sammanhanget.

– Jag kan förstå att det kan förekomma, men det har varit en del av att jag vill acceptera det här med att vända mig till en större publik. Försöka i alla fall. Det blir kanske inte en större publik, men inte heller en intern klubb för beundran.

Men när du bestämde dig för att vara med måste du ändå ha gjort dig beredd på att din profil kommer att höjas?

– Det har jag varit lite beredd på ett tag. Förra gången det var på tal övervägde jag också att tacka ja. Lite för att punktera bilden av mig själv som ett mystiskt, undflyende spöke. För jag känner att jag inte är sådan, vilket även folk runt om mig säger, “du är ju inte sån, du är ju en rolig typ”. Tycker de, då …

Han säger det sista med sitt sedvanliga skrockande och ett snett leende.

– Nä, men de tycker att jag gott kan trissa upp en annan bild av mig. Av Jakob Hellman.

Ja, “svår” är ju ett ord som kommit upp, i alla fall tidigare, men jag kan inte säga att jag upplevt dig som svår. 

– I vissa sammanhang har det nog framstått som det, när jag inte har velat synas egentligen men bara velat visa upp låtar. “Titta inte på mig, kolla på de här låtarna, jag tänker inte hjälpa er för jag bara spelar dem. Ni får själva bena ut vad det fina är med den här låten, ni får bara en chans för ni får inte höra den igen”. Då gör man sig lite svår. När man döljer sina låtar för att jag inte är nöjd med det och inte riktigt orkar lyssna på vad det egentligen är jag sjunger och säger.

Han vill så gärna förklara, så gärna få fram sina exakta känslor kring förhållandet mellan skapandet av sångerna och mottagandet hos lyssnaren. Det går inte. Det blir för komplext.

– Äh, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Var var vi någonstans? Jo, Så Mycket Bättre… Det var en resa, alltså. De var snälla och goa och tog hand om mig, måna om att det skulle bli som jag ville också fastän man vet att de hade en agenda för att få ut något av det som även de ville ha.

Tror du att bilden av dig nu kommer att bli lite mer sanningsenlig?

– Oftast har inte folk någon bild överhuvudtaget av mig, de har bara gjort sin egen föreställning. Och då kommer det att bli närmare verkligheten, förstås. Men jag försökte som nu bara berätta så gott jag kan. Det är själva sjungandet som varit nervöst eftersom jag inte jobbat som artist så mycket och nu plötsligt skulle sjunga med ett band.

– Andra dagen tyckte jag inte att jag sjöng bra. Då blev jag heldeprimerad och ville bara lägga av med allting. Vid soundcheck kände jag att jag satte den trots att det var en svår låt att sjunga, men när det skulle göras kunde jag bara inte komma till den känslan. Jag kom igenom låten, men det var ingen bra känsla efteråt. Alla märkte att jag inte var nöjd, jag kunde bara inte låtsas. Personen ifråga var dock jättego’ och tacksam.

Blir det automatiskt att man jämför sitt eget framträdande med de andras?

– Ja, det är oundvikligt. Och självklart hoppas man att det är någon annan som är lite tafflig, för man vill ju inte vara sämst, haha! Fast om man är sämst vill man i alla fall tänka att man är bra på något annat … Men sedan kom jag igen dagen därpå när jag gick upp och deltog i aktiviteterna och då hade jag inte ångest inför de andra framträdandena i alla fall. Jag är stolt över mig själv för att jag tog mig upp ur det där jädra mörkret.

Gick det så djupt att du till och med tänkte lägga nya albumet på is?

– Just då var det så jag kände. Att jag lägger av. Mest tyckte jag bara att det inte blev så bra som jag ville, men man kan ju alltid försöka säga att det vändes till något positivt. Och det kanske det var. Det viktigaste som hände. Att folk börjar tänka “Jakob Hellman gjorde det inget bra” och jag tycker att det är skitjobbigt att få höra. Sedan visar det sig att det var bra för mig, att jag fick en skjuts i att hitta det som jag är bra på. Gud vet.

 Hur var relationen till de andra? Var det lätt att komma in i gänget?

– Ja, alla var väldigt goa. Alla har blivit inkastade, alla vill bli väl omhändertagna och då tar man hand om varandra. Man vet att man kommer att bli utsatt för sin karriär med sina ups and downs.

Finns det några low points i din?

– Ja, men de var inte så hårda. Att jag var tvungen att sitta och gråta vid något tillfälle, det gjorde jag väl, men det var mer för att man blir rörd för att någon dök upp och hälsade. För de andra också. Man blir trött för att man inte får sova så mycket och då blir man till slut rörd för minsta lilla yttring. Man inser att man sitter och äter fin middag på ett fint ställe och är lite ledig på ett sätt, man får sitta och lyssna på artister som står så här nära en och sjunger. I alla fall de dagar man inte behöver sjunga själv. Då kan man mer slappna av.

Sedan att umgås med likasinnade, även om man kanske inte är det på alla plan.

– Man har det gemensamt att man är jävligt upptagen med sig själv. Alla är jävligt glada i att berätta om sig själva, egentligen.

Samtidigt är det ju en del av ert jobb, antar jag? Även om det varit lite hackigt under åren för dig så är ju folk intresserade och nyfikna.

– De är ju det. Och människor som söker sig till artisteriet har oftast ingenting emot det. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA