x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 137-123

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 137-123

Under hösten 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt.

Kolla in listan från början här

  1. Anyway, Anyhow, Anywhere (från Pinups, 1973)

Ett av få exempel på en riktigt bra cover från Pinups. Väldigt lik sitt original av The Who, men Bowie med Ronson med flera gör det snyggt. Den känns nästan lite fräschare än originalet med en mer putsad produktion. Anyway, Anyhow, Anywhere är dessutom som handen i handsken för The Spiders From Mars glammiga sound. Bowies sång övertygar. Aynsley Dunbar göra en otrolig insats på trummor. Inte dåligt, för det är ju trots allt Keith Moon han ställer sig mot här.

  1. New Killer Star (från Reality, 2003)

New Killer Star är en av de absoluta höjdpunkterna från Reality, med ett medryckande gitarriff och tajt komposition. David Bowie skrev det som en gestaltning av livet i New York efter 9/11. Att vara på den platsen där det faktiskt skedde. Låten framför också viss kritik till hur USA hanterade situationen i Irak under tidigt 00-tal. En politisk fråga som verkar ha engagerat Bowie med tanke på att han skrev om det i flera låtar. 

  1. Cracked Actor (från Aladdin Sane, 1973)

Aladdin Sane som är fylld av spännande något mer utmanande musik än på Bowies tidigare album, bjöd också på ett par lite mer simpla rockare. Cracked Actor är en av dem. Låten handlar om en äldre Hollywoodstjärna som ligger med en prostituerad. Det svänger och den bluesiga gitarren är bland Mick Ronsons mest minnesvärda stunder. Men Cracked Actor är också en av Bowies mindre intressanta stunder från det tidiga 70-talet. Väldigt mycket rock’n’roll rakt upp och ner. 

  1. The Jean Genie (från Aladdin Sane, 1973)

The Jean Genie är också bland de lite mer simpla rockstunderna från Aladdin Sane. Den tillhör Bowies serie av låtar som handlar om någon han ser upp till. Den här gången den nyblivne kompisen Iggy Pop. En person som Bowie influerades av när han skapade Ziggy Stardust-karaktären. Under samma period övertalade Bowie Iggy Pop att likt Lou Reed ta upp musiken igen. Med Bowie som producent spelade The Stooges in sitt sista album Raw Power 1973 (innan deras comeback 2007). The Jean Genie är en av Bowies kändaste låtar, kanske av samma anledning som Rebel Rebel. Den rockar, den svänger, men mer intressant än så blir det inte. 

  1. I Know It’s Gonna Happen Someday (från Black Tie White Noise, 1993)

Morrissey och David Bowie hade en kort vänskap under mitten av 90-talet, när Bowie bland annat gjorde en cover på Morrisseys I Know It’s Gonna Happen Someday. Originalet påminner redan en hel del om Bowies klassiska powerballader, så det krävdes inte mycket för glamikonen att göra den till sin egen. Redan innan låtens tillkomst hade ikonerna stått på scen tillsammans en gång. Men efter covern fortsatte de närma sig varandra när Bowie bjöd in Morrissey till en gemensam turné. Det hela slutade dock illa. Bowie initierade att hans konsert skulle ta vid under Morrisseys sista låt, genom en duett. Något som i Bowies ögon skulle bli ett spektakel för publiken. Men Morrissey tog det som en förolämpning. Skulle Bowie sno uppmärksamheten från hans finalnummer? Manchestersångaren hoppade av turnén efter bara några konserter och de båda träffades aldrig igen. Morrissey-covern från 1993 står sig dock bra. En mäktig ballad med pampiga gospelkörer. 

  1. The Prettiest Star (singel från 1969, nyinspelad för Aladdin Sane, 1973)

The Prettiest Star var det första musikaliska mötet mellan David Bowie och hans framtida vän och konkurrent, Marc Bolan. Under 1969 hade båda Tony Visconti som producent, så på Space Odditys uppföljande singel bjöd Visconti in Bolan för ett gästspel på gitarr. Det hela hade börjat bra men stämningen i studion vissnade snart. Speciellt efter att Bolans fru hade sagt till Bowie, “Marc är för bra för att spela på din låt”. Och det fick hon självklart äta upp, ingen är för bra för att spela på David Bowies låtar. Men samtidigt kan man förstå henne, Bowies CV var inte jätteimponerande 1969. The Prettiest Star sålde inget och glömdes snart bort. Men Bowie var inte klar med låten, för redan 1973 blåste han liv i den igen. Denna gång med ett något uppdaterat sound i form av blås och kör. Gitarren hade dock inte ändrats mycket, Mick Ronson tangerade Marc Bolans solo till punkt och pricka.

  1. Unwashed And Slightly Dazed (från David Bowie [Space Oddity], 1969)

Unwashed And Slightly Dazed skrev David Bowie under veckorna efter att hans pappa hade gått bort. David Bowie hade inte haft någon nära relation med sin pappa. De hade ingenting att säga till varandra, trots att Bowie älskade honom, har sångaren berättat i efterhand. Men när Bowie började känna att det var dags att få en närmare relation med sin far och umgås mer gick han plötsligt bort. Låten har lite mer rock i sig än de andra låtarna från Space Oddity och kan ses som det första fröet till hårdrocksoundet på The Man Who Sold The World. Även här hörs tydliga Bob Dylan-influenser. 

  1. It’s Gonna Be Me (från Young Americans, 1991 Reissue)

It’s Gonna Be Me är David Bowies kanske enda ordentliga slow jam. Det är riktigt mycket jazz, gospel och R&B här. Sångaren får verkligen leva ut sin inre Otis Redding eller Aretha Franklin. Det är en musikform som verkligen passade Bowie. Sånginsatsen här är nyanserad, slagkraftig, känslosam. Synd att den ströks från originalalbumet. 

  1. Black Country Rock (från The Man Who Sold The World, 1970)

Black Country Rock är en av Bowies absolut bästa hårdrockslåtar. Grundkompositionen i låten är mer groovig än hård, men det bästa med låten är det hårda sticket med dubbelslingan på elgitarr. Det känns lite Black Sabbath i sin brytning mot resten av låten och lite Thin Lizzy med de dubbla gitarrerna. 

  1. Slip Away (från Heathen, 2002)

David Bowie var ett stort fan av “Uncle” Floyd Vivino, komikern som hade The Uncle Floyd Show under 20 års tid. Bowie hade kollat på TV-serien innan han skulle gå på scen, när han var med i Broadway-musikalen The Elephant Man under tidigt 80-tal. På inspelningen av Toy bestämde sig Bowie för att göra en homage till komikern. När Toy lades ner flyttade han över den till Heathen. Låtens tillbakablickande på TV-seriens gamla sketchkaraktärer tillsammans med det lite sorgsna arrangemanget tyder på en nostalgisk Bowie. Vemodig över tiden som gått. 

  1. Bombers (från Bowie At The Beeb, 2000)

Ett riktigt guldkorn från Bowie At The Beeb. Låten är skriven under det kreativa superåret 1971, det vill säga under tiden Bowie skrev Hunky Dory och Ziggy Stardust. Bombers var tänkt för det förstnämnda, men ströks till förmån för Fill Your Heart. Det hörs verkligen att det är en Hunky Dory-låt. Den har den där enkelheten och popskärpan över sig. Lite Changes med sitt svängiga parti och lugna stick på piano. 

  1. How Does The Grass Grow (från The Next Day, 2013)

How Does The Grass Grow är en passionerad och välkomponerad låt. Den är likt andra spår på The Next Day en reflektion över våld och hur det påverkar människor. Här skriver Bowie om soldater som tränas till att iskallt mörda. Den blandar en vers full av känslor och en refräng med en melodi inlånad från The Shadows klassiker Apache

  1. Big Brother (från Diamond Dogs, 1974)

Den stora finalen på Diamond Dogs. Big Brother följer den sista biten i boken när huvudkaraktären Winston Smith har blivit hjärntvättad och går över till att bli övertygad Big Brother-anhängare. Men Bowie får inte riktigt till den där finalkänslan av bokens hemska sluttwist. Låten hade inte mått dåligt av en ännu mer pampig produktion. För hur passionerat Bowie än sjunger, är det något som känns lite ofulländat här. Men det är fortfarande en bra bit musik. 

  1. The Secret Life Of Arabia (från “Heroes”, 1977)

Även om Bowies främst influerades av den tyska elektroniska musiken och krautrocken när han var i Berlin, så började den arabiska kulturen från de turkiska kvarteren i staden gör intryck på sångaren. The Secret Life Of Arabia hintade lite om vad som komma skulle på David Bowies nästa album Lodger, där de arabiska influenserna var som tydligast. Det känns lite väl exotifierande med hemlighetstemat här. Men det är betydligt bättre än tramset på Yassassin. Och kompositionen är briljant.

  1. Pablo Picasso (från Reality, 2003)

En av de låtar som skulle blivit en del av Bowies coveruppföljare till Pinups. Här en cover på The Modern Lovers original från 1976. Det som är så bra med den här låten är att Bowie verkligen gör en egen grej av materialet. Med svängiga gitarrer, spännande ljudeffekter och en väldigt fin gitarrslinga. Sedan ett lite spanskinfluerat solo på det. Den finaste stunden på Reality.

Alla presenterade låtar i en Spotify-lista:

Kolla in plats 122 till 108 här

LÄS OCKSÅ: Bandet riskerar fängelse – för skattebrott


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA