x

KRÖNIKA: Tom Petty – en kärlekshistoria

KRÖNIKA: Tom Petty – en kärlekshistoria

Idag skulle Tom Petty ha fyllt 70 år. GAFFAs Tommy Juto minns en artist som drevs av friktion, motstånd och av att bli utmanad.

När Fredde och jag i smyg – vi var 16 år och nyfikna, okej? – började sprätta plasten på vår polare Gasses nyinköpta CD anade vi föga att vårt soundtrack för sommaren 1989 var säkrat. Vi hade i vanlig ordning gått ihop ett gäng och beställt ur Ginza-katalogen för att få fraktfritt. På golvet i mitt pojkrum stod en gigantisk kartong, alldeles för välfylld för att inte vilja rota runt i. Vad jag själv köpte? Inte en susning. Det viktiga där och då var vad Gasse hade valt och att vi var tillräckligt fräcka för att inviga det utan hans vetskap.

In i spelaren åkte Full Moon Fever, ut ur den kom en ny era i livet. Satan, som vi nötte det albumet innan Gasse ens fått CD:n i sin hand. Visst, Alice i Underlandet-videon till Don't Come Around Here No More hade vi inte missat, men Tom Petty var för oss relativt outforskad och en sån som tjugoplussarna i hockeylaget lyssnade på. Synonymt med Creedence, Springsteen och Eagles. Gubbrock innan någon av oss, eller kanske någon överhuvudtaget, kände till begreppet.

Så fel vi hade.

Full Moon Fever var förvisso skapelsen av en 38-åring tillhörande samma generation som ovan nämnda gubbrockare, men så såg inte vi det. Titlar som Zombie Zoo och Yer So Bad kändes ungdomliga för oss. Vi skrålade precis som Tom Cruise i filmen Jerry Maguire för full hals med i den simpla och slagkraftiga refrängen i Free Fallin'. Vi blev oövervinnerliga av I Won't Back Down. Vi kände oss plötsligt som vuxna utan att ha transformerats till den mossiga gubbigheten bortom tjugoplus … Mogna i själen med den otyglade omogenheten i sinnet.

Ett par år senare lånade jag ett 30-tal LP av syrrans kille. I den högen återfanns ett av de coolaste skivomslag jag någonsin sett. Tom Petty i brun skinnpaj, fångad i steget mitt i en skivaffär med fokuserad blick vänd åt okänt håll. Samma som Petty-fantasten Per Gessle högst troligt gjorde homage till på framsidan av Son Of A Plumber.

Hard Promises från 1981 är alltjämt mitt favoritalbum i Petty-katalogen. Omslaget har jag redan nämnt. Letting You Go med sin "oh-oh-oh"-hook var den perfekta sommarplågan för en yngling med nytaget körkort. The Waiting är en av tidernas bästa låtar och blev min första (medvetna) kontakt med janglepop-genren. Insider, duetten med "The Heartbreakers lillasyster" Stevie Nicks, är en sällsynt berörande tårdrypare.

Somliga talar sig varma för klassikern Damn The Torpedoes, andra för den självbetitlade debuten. Vissa lovprisar Full Moon Fever, andra Wildflowers. Själv är jag svag för det mesta från de fem första albumen till det spretiga men underskattade soundtracket till Edward Burns-rullen She's The One och historieberättandet på Highway Companion.

Bara för att han nu är borta ska vi inte göra oss till; det finns även delar av katalogen jag inte lovprisar. Svaga The Last DJ och platta Let Me Up (I've Had Enough), exempelvis. Samtidigt förväntade sig knappast Petty själv att alla skulle älska allt han gjorde. Snarare tvärtom. Att det hade varit konstigt. För det innebar att albumen die-hard-fansen älskade bara älskades ännu hårdare.

Friktionen drev honom. Motståndet. Att bli utmanad, från alla håll. I måste-se-dokumentären Runnin' Down A Dream av regissören Peter Bogdanovich ges flera exempel på en integritet få har. Som när skivbolaget MCA ville tjäna mer stålar och skulle höja priset på Hard Promises från det vedertagna $8.98 med en dollar till $9.98, då Petty blev vansinnig eftersom det var hans namn som stod på omslaget och tilltaget skulle ställa honom i skottgluggen för fansens ilska. När MCA vägrade lyssna hotade Petty till slut med att ge albumet titeln ”Eight Ninety-Eight” i ren protest. Mogulerna backade och albumet fick både heta Hard Promises och kosta $8.98...

Ett annat exempel berättar The Byrds-sångaren och vännen Roger McGuinn om. När McGuinns soloalbum Back From Rio skulle spelas in 1990 kallades låtskrivare in som spottade ur sig allsköns blekheter, något som för Petty blev uppenbart när han fick lyssna på demos. Istället övertygade Petty en tveksam McGuinn om att de två istället skulle skriva en "riktig" låt. Kaxigt kan tyckas, men resultatet blev singeln King Of The Hill och albumets starkaste nummer. McGuinn lovprisar i dokumentären Pettys beslut att stå upp för sin vän.

Den nasala sångstämman, allsångsrefrängerna eller rebellhjärtat. Ledargestalten, punkattityden eller känsloförmedlingen. Det karakteristiska utseendet, det oklanderliga låtskrivandet eller respekten han förde med sig. Växlingarna mellan adrenalinstinn rock'n'roll och endorfinutsöndrande folkballader. Överbryggandet mellan generationer.

De odödliga hitsen eller de überstarka albumspåren.

Alla har vi olika förklaringar till vad som gjorde Tom Petty till det stora geni han var. Till varför han alltid kommer att räknas som en av de allra största.

Jag har sedan jag först lade ögonen på det velat veta vad som fångade hans intresse i just det ögonblick som förevigats på omslaget till Hard Promises. Nu får jag väl aldrig veta, men det kan vara detsamma.

Viktigast är ändå att två 16-åringar en sommar i slutet av 80-talet olovligen sprättade plasten på en CD och tog reda på innehållet. Det som blev inledningen på en kärlekshistoria av den sort som aldrig dör.

LÄS OCKSÅ: Thåström medverkar i På Spåret


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA