x

KRÖNIKA: Hur ofta bör en artist släppa album?

KRÖNIKA: Hur ofta bör en artist släppa album?

Spotify-grundaren Daniel Ek la sig i och menade att det finns en förlegad syn på hur ofta man ska släppa musik i dessa streamingtider. Och alla gamla artister blev förbannade. Infekterat är bara förnamnet. Medan Ek snackar om hur man håller sig aktuell och cashar in lägger han inget värde i konsten och det får man ju acceptera, han är ju en business man i första hand. Så hur cashar man in med musik 2020? Det känns lite som att kvantitet går före kvalitet – i alla fall om man ska tro den gode Daniel Ek.

Men om vi ställer oss vid sidan cashflow och streams och går lite old school, för det finns ju trots allt fortfarande folk som uppskattar ekorrhjulet: nytt album – en efterföljande turné – tystnaden och så repeat. Om inte annat så skapar den här utstuderade promovägen ett större intresse för fullängdare och det är ju något en musikälskare gärna återvänder till. Det hållbara och långsiktiga albumet.

För några år sedan hade nätmagasinet Consequence Of Sound en lång utläggning om vad som är rimligt i releaseväg. Man kom fram till att standard är nytt album vartannat eller vart tredje år, medan det såklart finns undantag beroende på olika faktorer där bland annat genren spelar in.

Garagerockakter som Ty Segall, Oh Sees (eller vad de nu heter nu för tiden) och inte minst King Gizzard And The Lizard Wizard har en förmåga att spotta ur sig nya skivor. Tendenser som även blir löjligt tydliga inom hiphop-sfären där mixtape efter mixtape fullkomligt spottas ut. Inom hiphoppen finns ju också en tradition att fylla allt tomrum. Kika bara på skivorna som dök upp när CD:n var färsk. 80 minuter alltid. Här skulle hela jävla polykarbonatplast-saken användas.

Kikar man tillbaka några år, under 80- och 90-talet framstår det tydligt att etablerade akter utan problem kunde skicka ur sig cirka tio album på 15 år. Då profilerade man sig med ett jämnt tempo, förmodligen också på grund av längre albumavtal med skivbolag och att man på den tiden faktiskt kunde tjäna stora pengar på albumförsäljning. 

Nu är en fullängdare mer som musikvideon. Något att visa upp, som en fast punkt i tillvaron och en anledning att bege sig ut på turné, där pengarna faktiskt finns (om man inte är mitt i en pandemi, så att säga).

Då vi för tillfället saknar en gedigen forskning i ämnet får man gå på känsla. Bland kritiker står det rätt klart att fascinationen väcks efter att det har varit albumtyst från en artist i tre år och framåt. Efter det börjar man prata om comebacks och myten är total redan vid fem år. Daft Punk är ett givet exempel. De har under åren hållit ett lågt albumtempo men byggt upp snackisen mellan släppen. Vilket också resulterar i hajp och tidningsomslag så fort det är dags för en ny skiva. Personligen är det nog också där du bör hålla dig som artist för att varje skiva faktiskt ska få den tid och uppmärksamhet som den faktiskt förtjänar. Fyra till fem år, mitt starkaste tips. Gör vad du vill med det.

För Jakob Hellman tog det drygt 30 år att följa upp en debut. Visst, han hamnade av bara farten på vårt omslag och intresset och myten är total, men hans upplägg är knappast hållbart någonstans. Se det mer som det extrema exemplet som nu ska knytas ihop på allvar. Det blev ju i alla fall en bra historia.

LISTA: Lou Reeds största ögonblick


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA