x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 107-93

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 107-93

Under hösten 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt.

Kolla in listan från början här

  1. Fill Your Heart (från Hunky Dory, 1971)

David Bowie har aldrig låtit så gullig som han gjorde på Hunky Dory. Ta bara Fill Your Heart, ett lite 40-taligt, pianodrivet mys till låt. Det är en cover på komikern Biff Rose och sångaren Paul Williams original. Man skulle kunna se Fill Your Heart som Hunky Dorys motsvarighet till Ziggy Stardusts It Ain’t Easy. En konstig cover som Bowie valt framför eget originalmaterial. Men i det här fallet gillar jag Bowies urval. Det är liksom omöjligt att inte älska Fill Your Hearts käcka förträfflighet. 

  1. Sunday (från Heathen, 2002)

Sunday är den perfekta starten på Heathens existentiella resa. Enligt Tony Visconti jobbade de extra länge med att lägga på olika lager av ljud här och det märks. De mjuka syntarna är så välkomponerade tillsammans med Bowies klara röst. Hur både rösten och syntarna får större och större kraft. När låten till slut brakar loss i en drumdriven final känns det helt fulländat. David Bowie hade inte låtit så här bra på länge.

  1. Wild Is The Wind (från Station To Station, 1976)

Från början är Wild Is The Wind en musikallåt från 50-talet, 1966 gjorde Nina Simone om den till jazz. När Bowie hörde Simones Wild Is The Wind blev han så pass tagen att han ville göra en egen version, som hommage till jazzsångerskan. Bowies version är minst lika mäktig som Nina Simones. Med den lite Elvisaktiga smörsången Bowie använde sig av under sin soulperiod elektrifierar han Wild Is The Wind. Thin White Dukes iskalla närvaro lyser igenom rösten som är lika avskräckande som den är vacker. 

  1. I Can’t Explain (från Pinups, 1973)

Pinups var långt ifrån den enda gången Bowie gjorde covers och många låtar därifrån kvalar in som sångarens sämsta. Men det finns några undantag. I Can’t Explain är en av dem. Bowie gör om The Whos svängiga original till en kaxig rockare där han nästan viskar fram Pete Townsends rader över en tung elgitarr. I Can’t Explain tar en ny kusligare form. Det är precis så här man vill att en Bowiecover ska låta. 

  1. Jump They Say (från Black Tie White Noise, 1993)

Jump They Say berör David Bowie sin brors bortgång. Terry Burns hade sedan slutet av 60-talet haft psykiska problem och led av schizofreni. Han influerade många av Bowies texter och sångarens konstnärliga arbete med skiftande personligheter. 1985 hoppade Burns framför ett tåg. Produktionen är likt resten av albumet elektronisk fyllt av snärtiga trummor och lena basgångar. Bowie har också tagit inspiration av jazz här med ett solo från trumpetaren Lester Bowie. 

  1. Sorrow (från Pinups, 1973)

En av de covers från Pinups med ett mindre känt original. Soundet hintar lite om vart Bowie var på väg framöver, där han skiftade från sin ljusa röst till ett mörkare register. Det känns också som att Bowie lagt lite mer krut på Sorrow, med en fin fiol och snygg körsång. Men det allra bästa med den här låten är Mike Garsons piano på slutet. Magnifikt är det. 

  1. Watch That Man (från Aladdin Sane, 1973)

Watch That Man är kanske den låt där David Bowie är som mest rock’n’roll. För trots att rock är den mest återkommande genren i sångarens diskografi, så har Bowie sällan känts rock’n’roll. När han rockade till det var det ofta mer i The Velvet Undergrounds eller Iggy Pops anda, men här lutar soundet mer åt band som The Rolling Stones. Watch That Man har också jämförts med låtarna från Stones Exile On Main St. och jag kan bara hålla med. Det låter precis som något från Exile

  1. Queen Bitch (från Hunky Dory, 1971)

Queen Bitch var startskottet för Bowies The Velvet Underground-influerade glamrocksound. Till skillnad från resterande Hunky Dory-spår byggde Queen Bitch mer runt gitarren än pianot. Den är också en del i Bowies serie av hyllningslåtar. Den här gången till Lou Reed, en av Bowies största inspirationer och närmsta vänner. Bowie hade redan gjort fina covers av Reeds Velvet Underground-låtar, men här visade sångaren att han dessutom kunde skriva Lou Reed-låtar själv. Och det skulle visa sig vara användbart ett år senare när Bowie och Reed tillsammans skapade avantgarde-rockarens bästa soloskiva. 

  1. I Wish You Would (från Pinups, 1973)

Den bästa låten från Pinups. Originalet är skriven av den relativt okända Billy Boy Arnold. En blueslåt från 50-talet. Men Bowie pumpar in energi i sin cover som svänger ofattbart mycket. Kanske är det den svängigaste rocklåt Bowie någonsin gjort. Och den känns dessutom riktigt 60-talig, mer 60-talig än albumets 60-talscovers.

  1. Sue (Or In A Season Of Crime) (släpptes som singel 2014, kom i en ny version på Blackstar, 2016)

Bowie hade redan börjat närma sig jazzen på Tis A Pity She Was A Whore, men på sin andra singel från 2014, tog han jazzsoundet till nästa nivå. Bowie kontaktade Maria Schneider, en jazzkompositör som hade skolats upp av självaste Gil Evans, för ett samarbete. Det resulterade i en låt där Bowie sjunger över en fri jazzkomposition. Bowie ville ha med Maria Schneider på hela Blackstar, men kompositören hade inte tid och tackade nej. Istället fick den döende sångaren nöja sig med hennes band, lett av saxofonisten Donny McCaslin. På Blacktar spelades låten in igen i en rockigare variant, men som fortfarande innehåller element av jazz. 

  1. Stay (från Station To Station, 1976)

En lite förbisedd låt från Station To Station. Den bygger runt ett funkigt riff från Earl Slick med en refräng som lånade sin melodi från John I’m Only Dancing (Again). Stays briljans ligger i detaljerna. Kompositionen är repetitiv, men över sina sex minuter har låten proppats full av eleganta gitarrslingor och snärtiga takter. Bara inledningen med det ensamma riffet, följt av den dunkande trumman som snart leder över i en flod av takter och gitarrplock, är så snygg.

  1. Letter To Hermione (från David Bowie [Space Oddity], 1969)

Under 1968 var David Bowie förälskad i Hermione Farthingale, en några år äldre dansare från London. De blev ihop, men relationen höll bara i ett år. När Farthingale fick ett erbjudande om att vara med i musikalen Songs Of Norway bestämde hon sig för att lämna Bowie. Under inspelningen träffade hon dessutom en annan. Hemma i England skrev den hjärtekrossade Bowie Letter To Hermione, en fantastiskt fin liten kärleksballad. Omgiven av vackra gitarrslingor sjunger han klart och ärligt. Den här typen av raka, biografiska låtar tillhör inte vanligheterna för Bowie som ofta kanaliserade sina känslor genom påhittade karaktärer och historier. 

  1. Scary Monsters (And Super Creeps) (från Scary Monsters [And Super Creeps], 1980)

1980 var Bowie väldigt influerad av new wave. Den nya vågen musik som kommit fram under punkeran hörs i varenda liten detalj på Scary Monsters-albumet. Titellåten är ett tydligt exempel – den för tankarna till Joy Divisions mörka tongångar med Bowies lågt pitchade röst och de ekande trummorna. Med Robert Fripps gnissliga gitarr och Bowies skräckinjagande text skakar Scary Monsters om sina lyssnare ordentligt. 

  1. We Are The Dead (från Diamond Dogs, 1974)

We Are The Dead bygger runt scenen i 1984 där huvudpersonerna Winston och Julia blir gripna av den fruktade tankepolisen. We Are The Dead är de sista orden Winston säger till Julia innan de skiljs åt av poliserna. Bowie är känslomässigt övertygande här, med en passionerad sånginsats. Han har alltid dragits till mörker och ängslighet. Känslor som Bowie kan kanalisera bättre än någon annan. We Are The Dead lyckas verkligen lyfta fram hjälplösheten och paranoian i George Orwells dystopi. 

  1. Slow Burn (från Heathen, 2002)

Bowies röst har alltid varit ett mysterium. Han kan låta på så många olika sätt. Den gulliga ljusa rösten under glameran, den Elivsliknande Thin White Duke-basen, de falska, skrikiga tonerna från Scary Monsters-tiden. David Bowie kunde göra och gjorde så otroligt mycket med sina stämband. Och Slow Burn är bland hans mest imponerande sånginsatser. Hur Bowie går upp i falsett på refrängen, hur mycket känsla han väcker med sin egen röst.  Det är helt otroligt. Värt att nämna är också vem som spelar gitarr här – det är nämligen Pete Townshend! 

Alla presenterade låtar i en Spotify-lista:

Kolla in plats 92 till 78 här


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA