x

“Jag levde på 15-kronorsfalafel och pallade äpplen”

“Jag levde på 15-kronorsfalafel och pallade äpplen”

2020 skulle bli The Arks stora återföreningsår. Nu blev det inte så på grund av ett visst virus, men det hindrar oss inte från att uppmärksamma ett 20 år gammalt album som kom att sticka ut ordentligt på Sveriges popscen. Här guidar Ola Salo dig genom We Are The Ark – låt för låt.

Hey Modern Days

– Skriven i Malmö 1999. Skrevs hemma på besök i Rottne då jag pluggade idéhistoria i Lund. Tanken var nog ett slags satir över ”det moderna projektet” och refrängen är ren nonsens. Bär drag av ”Vintage futurism”, ett begrepp som ofta återkommit i bandets interna estetik. Vi ägnade mycket energi åt att hitta robotrösten som säger ”In this very modern day”. Det var vanligt med små komiska sjungna inpass och det är Lasse (Ljungberg, reds. anm.) som gör det. Vi testade bland annat att Lasse sjöng med huvudet i en plåtspann. Pålägget gjordes dock slutligen med en klassisk vocoder-syntplugg. Riffet är inspirerat av Philip Glass som jag lyssnade mycket på då.

Echo Chamber

– Skriven cirka 1999. Låten handlar om någon som har slutat att lyssna på alla kritiska röster och bara omger sig med ja-sägare som bekräftar personens världsbild. Ekokammaren är en liknelse hämtad från äldre studioteknik, där man hade ett ekande rum för att spela in eko innan det fanns artificiella ekon. Det är Martin Axén som sjunger “echo” och vi ägnade mycket tid åt att få det rätt. Låten är ett exempel på hur vi ville göra övertydlig och snudd på fånig musik som en slags revolt mot den musik och estetik som gällde vid tiden och som kännetecknades av surmulen coolhet och suddiga foton.

Joy Surrender

– Skrevs i Rottne cirka 1996. Robert Jelinek från Creeps medverkade som röstcoach på denna. 

It Takes A Fool To Remain Sane

– Vi bad om en hårddiskporta som förskott och spelade in en demo på den här låten. Texten skrevs under en ganska lång period under hösten 1998 genom att jag sammanfogade olika fragment som jag tyckte gav en slags panoramabild av världen som jag upplevde den. Flera av textraderna är hämtade från olika låtar av bland annat Mott The Hoople, Hollies och Don McLean. Titeln kom till mig på väg ut ur biograf Spegeln då jag sett Idioterna. Jag trodde då att det var ett etablerat engelskt ordspråk som jag tyckte sammanfattade filmen bra. Vi dividerade väldigt mycket om att ha en 4/4-takt. Den kändes lite stel men vi märkte att den ändå lättade upp låten. Mot slutet kommer återigen ett Philip Glass-inspirerat pålägg i form av en tvärflöjt. Vi gick på A-kassa under den här perioden och jag levde på 15-kronorsfalafel och pallade äpplen i trän som växte längs med kanalen vid Slussplan. Vi var tvungna att gå iväg och söka jobb emellanåt. I samband med att It Takes A Fool To Remain Sane släpptes blev Jag helt utförsäkrad och var tvungen att ta ett jobb på kommunen som jag hade parallellt med albuminspelningen.

Ain't Too Proud To Bow

– Albumets kanske svagaste spår så här i efterhand. Den var dock betydelsefull för mig eftersom den byggde vidare på den livsfilosofi som vi presenterade i låtar som It Takes A Fool To Remain Sane och Let Your Body Decide. Jag minns att vi var nöjda med trumsoundet och tyckte det var en av de mer modernt producerade låtarna på skivan. Kanske inte känns så nu. Av nån anledning känner man sig ofta modern när man kombinerar shuffletakt och syntetiska trummor. Den innehåller dock ett kul duellerande gittarsolo mellan Jerra (Mikael Jepson, reds. anm.) och Martin.

Bottleneck Barbiturate

– Något som gjorde att We Are The Ark stack ut var att vi lät oss inspireras av för tiden rätt otänkbara musikstilar. Framför allt det att vi inspirerades av ”underhållningsmusik” som showmusik, TV-vinjetter, musikal och schlager. Den här är ju en slags pianokuplett med väldigt Queen-doftande gitarrer. Idag säger ju sig alla gilla Queen. Så var det inte 1999. Då var det uteslutande ett skällsord. Vi såg oss nog inte så inspirerade av Queen, det var inget vi lyssnade på kollektivt i bandet. Men det var roligt att gilla Queen för det retade folk och de kändes som antitesen till samtidens musik. Så jag fick nog en hel del inspiration, framför allt från Freddie Mercury som person. Den typen av gitarrstämmor som förekommer här brukar vi kalla för ”sillastämmor”. Med åren har jag börjat misstänka att det är ett regionalt småländskt hårdrocksbegrepp. Antar att det kommer från att stämmor ligger tätt packade (ofta i terser). Minns det som att Niklas Stenemo introducerade begreppet för oss.

Let Your Body Decide

– Det känns som att när denna låt kom till så föll allt på plats gällande vad en The Ark-låt skulle vara. Baccara-basgång, Sly Stone-trummor, E-bow-gitarrer, en pompös och hjärtslitande refräng med pamflettartad text. Samtidigt som det finns inslag av lite ångest och inre konflikt. Versen är ganska snodd av Frank Sinatras It Was A Very Good Year och mellanspelet väldigt snott från Girl From Ipanema – det senare är tänkt att representera något slags tillstånd av befrielse som kontrasterar mot Psycho-dissonanserna innan refrängen. Texten är inspirerad av mina experiment med frigörande dans på nationsklubbarna i Lund.

Patchouli

– Ett bra exempel på våra udda referenser. Saxofon-arret är snott från signaturmelodin till Gäst Hos Hagge, dock långsammare och upphackat. Apropå underhållningsmusik … Vi såg oss som ett postmodernt och postironiskt band och tyckte om att friskt blanda högt och lågt.

This Sad Bouquet

– Niklas Stenemo på slidegitarr, jag på piano, Lasse på bas. En av de låtar jag skrivit mest nära inpå att inspelningen började. Körerna var inspirerade av Enya vilket 2000 kändes som en oerhört förbjuden influens, men det har hänt mycket med synen på Enya sedan dess …

Angelheads

– Skriven i Lund 1997. Titeln är lånad från Allen Ginsbergs dikt Howl. "Angelheaded hipsters burning for the ancient heavenly connection to the starry dynamo in the machinery of night”. Den dikten har även inspirerat textrader i andra The Ark-låtar. Bland annat Singing ‘Bout The City. Don L Lee som nämns i texten är en afro-amerikansk poet. Under sångtagningarna gjorde jag en serieversion av texten som fortfarande hänger inramad i Gula Studion.

Laurel Wreath

– Den äldsta låten på skivan. Skriven redan cirka 1994, när jag fortfarande gick i gymnasiet och bodde hos föräldrarna i Rottne. Minns det som att jag fick idén under en svampplockningspromenad med mina föräldrar. Fördelen med en debutskiva är att du kan ha samlat på dig material länge. Märks att låten är äldre eftersom den har en lite mer grunge-artad melodi och riff.

You, Who Stole My Solitude

– Jag var övertygad om att jag snott gitarrslingan från Freestyles Vill Ha Dig I Mörkret Hos Mig tills jag insåg att det var AC/DC:s Thunderstruck den lät precis som … Refrängen är nog rejält inspirerad av andra satsen i Sergej Rachmaninovs Pianokonsert Nr.2. Den avslutande manskören där samtliga medlemmar tog i från tårna använde vi sedan som intro på vår första turné.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA