x

”Kräftor och alligatorer är därmed portförbjudna på fotograferingen” – Nisse Hellbergs favoritomslag

”Kräftor och alligatorer är därmed portförbjudna på fotograferingen” – Nisse Hellbergs favoritomslag

Nils "Nisse" Hellberg, kanske mest känd som sångare och gitarrist i Wilmer X, släppte nu i höst sitt fjärde soloalbum Goda Tider Rullar In. Från Louisiana och blues till Andy Warhol och serietidningen MAD – vi frågade Nisse Hellberg vilka hans favoritomslag är. 

BILL HALEY & THE COMETS – SHAKE RATTLE AND ROLL

– Bill Haley fick mycket skit för att han inte var först med rock'n'roll. Det kan ju låta märkligt men länge var den allmänna uppfattningen att hans Rock Around The Clock var just den låt som startade det hela. När det sen uppdagades att frön såtts tidigare och att startskotten var hur många som helst blev Haley och hans vattenkammade image helt ute. Vi talar naturligtvis inte inom alla kretsar, de som var med och visste hade klart för sig hela tiden.

Bortom synhåll från det vita etablissemanget hade det rockats i åratal och artister som Big Joe Turner, Wynonie Harris och Ike Turner hade även börjat göra intryck på sina kolleger från ”de bättre delarna av stan”. Och det är här den stora ironin kommer in. Bill Haley, discjockey och bandledare, men också en sann opportunist i ordets bästa betydelse, var faktiskt en av de första country-artisterna (eller hillbilly som det hette då) som upptäckte och tog till sig rhythm'n'blues. På så sätt var han faktiskt en av de första med den blandning som kom att kallas rock'n'roll. Redan 1951 gjorde han bland annat en version på Rocket 88 som är en av aspiranterna på världens första rocklåt.

Ändå är det såklart de klassiska inspelningarna från 1954 och framåt som är hans stora bidrag till historien. Någon stor sångare var han inte men han hade känslan att hyra in toppmusiker med en fot i jazzen och mejslade fram ett sound som är genast igenkännbart.

Omslaget jag valt är en perfekt illustration av musiken med sin energi och glädje. Som ett soundtrack till en Tex Avery-film, den tecknade filmens största vildhjärna. Farligt, sexigt? Knappast, men so what? Skönt att slippa det ibland.

gallery_large

KENNY BURRELL – BLUE LIGHTS

– ­Som tonåring blev jag ett stort fan av Andy Warhol och till stor del berodde det säkert på Rolling Stones. Omslaget till Sticky Fingers var ju sensationellt och tillhör numera kategorin världens kändaste. Men jag gillade hans kollage på Love You Live ännu mer och jag hade allvarliga funderingar att ta med det här.

Den stora kicken kom när jag som 19-åring såg en utställning på konsthallen Louisiana i Danmark och fick uppleva de berömda tavlorna i verkligheten. Vilken enorm kraft! Och en otrolig skillnad mot det jag sett reproducerat i tidningar och böcker. Jag hade ju till exempel bara sett hans gigantiska förstoring av tidningsklippet med en elektrisk stol nerkrympt till "normal" storlek. Inte riktigt samma sak.

Istället för Love You Live föll mitt val på ett omslag från den tiden Warhol fortfarande jobbade som illustratör. Många var säkert de som fnyste åt hans soppburkar och Brillo-paket och menade att han egentligen inte kunde måla och teckna. Inget kunde vara mer felaktigt. Jag tycker hans lite skissartade illustrationer från den här eran är helt fantastiska och en av de allra bästa är just denna, konvolutet till Kenny Burrells Blue Lights. Det finns många fler som han gjorde för bolag som Blue Note och Prestige men det är något med just det här som är väldigt ... jag vet inte, men ... vackert.

gallery_large

LASSE O'MÅNSSON – SPRÄCK UPP, AMIGOS (3 LP-BOX)

– Lasse O'Månsson föredrog humorns bakgårdar istället för de stora scenerna. Lite hippare, jazzigare och skäggigare än de mer folkkära kollegorna. Han odlade absurdismen och lär ha nöjt sig om bara en enda människa förstod referensen till skämtet. Ett mästerverk är Korven som återfinns i denna box.

Ändå fanns han där mitt ibland oss, mainstream och kommersiellt gångbar. Han var ju nämligen redaktör för den svenska utgåvan av MAD Magazine vars humor formade flera tonårsgenerationer. Hur många var vi inte som envisades med att på teckningslektionerna förvandla alla figurer till Don Martin-kopior?

Boxen innehåller tre tidigare utgivna LP och man kan ana att det gick ut på att sälja ex som stod kvar på lagret. Oklart om omslagsbilden kunde lyfta försäljningen men jag tycker den är kanon. Eller, O'Troligt bra. 

gallery_large

DOCTEUR NICO – L'AFRIQUE DANSE NO 8

– Docteur Nico var pionjär inom den kongolesiska Soukus-musiken, en utveckling från Congolese Rhumba. Med sin fingerpicking-stil har han haft stort inflytande och förärades det smickrande smeknamnet Dieu de la Guitare.

Allt detta är torra Google-fakta och även om jag tycker mycket om musiken var det mest på grund av omslaget jag för många år sen köpte plattan. Jag förälskade mej direkt i den enkla positiva känslan från Nico och hans holländska Egmond-gitarr. Plus en 1966 Plymouth Valiant Signet i matchande färg. Faktum är att om man gör en bildsökning på den gode doktorn får man nästan bara upp kanonbilder. Det är något fascinerande med den optimism och stolthet han utstrålar till skillnad från den avmätta coolhet som ofta är norm här.

Jag lekte en gång med tanken att planka detta omslag med mig själv som huvudperson. Det tog inte många sekunder att inse att det hade fallit helt platt. Sammanhanget betyder allt.

gallery_large

BO DIDDLEY
– BO DIDDLEY IS A GUNSLINGER

– Som vanligt tog Diddley saker och ting i egna händer. Denna gång innebar det en egendesignad Gretsch Rocket Tail, några revolvrar och en western-dress. Med detta i bagaget drog han för egna pengar ut till en ranch och förevigade sig själv som hipp revolverman.

"Now, Bo Diddley didn't stand
no mess. He wore a gun on
his hip and a rose on his chest.
Bo Diddley's a gunslinger"

Mitt första möte med Bo: det hände på en fest hemma hos en kompis till Jalle som till skillnad från sin vän hade en imponerande skivsamling: en hel back med LP:s. Längst bak i högen stod en vit platta med ett intressant namn, Bo Diddley's 16 All-Time Greatest Hits. Framsidan på konvolutet var inte så kul men baksidan desto mer iögonfallande. Där fanns andra av Diddleys plattor avbildade och både titlar och omslag fick mig att dra på mungiporna. Vilken märklig typ, tänkte jag. Men det var naturligtvis när vinylen hamnade på skivtallriken som det verkligen klickade till.

Jag hade hört låten Bo Diddley förut men tyckt att den mest lät underlig. Så icke nu, och framför allt älskade jag direkt många av de andra spåren. Tuffa, komiska, sexiga, bluesiga och rockiga på en gång. Resten är för mig historia. Ingen artist har inspirerat mig mer och detta är hans bästa omslag.

gallery_large

NISSE HELLBERG OM OMSLAGET TILL DEN SENASTE PLATTAN GODA TIDER RULLAR IN:

– Många låtar på den här plattan är inspirerade av musiken från Louisiana, Cajun såklart, men även andra närbesläktade stilar som Zydeco och Swamp Pop. Jag ville att omslaget skulle ta fasta på detta men ändå undvika för mycket klichéer. Kräftor och alligatorer är därmed portförbjudna på fotograferingen.

Tanken var en scen där jag tydligt är klädd för showtime men hamnat i något slags mellanläge. Klev jag av en station för tidigt? Lite diffust som en dröm ungefär. Jag tycker om bilder, och texter med för den delen, där det lämnas en del för tittaren/läsaren/lyssnaren att fylla i själv.

Jag hade nog tänkt mig en mer dokumentär känsla över bilden men nu blev det nåt annat. Jag får nästan känslan av en ateljébild från väldigt längesen. Kanske ett vykort? "Man med hund", resten får man gissa själv. En stor eloge till Pär Wickholm som med sedvanlig ackuratess styrde upp denna iskalla februaridag.

gallery_large

Lyssna på Nisse Hellbergs nya skiva:

BLOGG: Japp, det här är nog den sämsta låten någonsin


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA