x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 77-63

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 77-63

Under hösten 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt.

Kolla in listan från början här

  1. Love Is Lost (från The Next Day, 2013)

Love Is Lost behandlar en vändning i Bowies liv, kanske den största vändningen av alla. 1969 när det första fröet till vad som skulle bli hans framtid såddes. David Bowies stora kärlek, Hermione lämnade Bowie. Samtidigt fick han sin första stora singel Space Oddity. Snart skulle Bowie träffa Angela och inleda ett äktenskap präglat av arbete, snarare än kärlek. I sångarens framtid var kärleken inte i fokus, utan framgången. Hur han först försökte och sedan blev en stjärna. Love Is Lost behandlar den här vändningen med full seriositet. Bowie beskriver det som "the hour of dread". Ångrar han sig? Hade han hellre valt kärleken i efterhand, inte framgången? Oavsett så är Love Is Lost en otroligt stark och naket ärlig låt.

  1. Crystal Japan (singel från 1980)

Under inspelningen av Scary Monsters (And Super Creeps) återvände Bowie för ett ögonblick till det instrumentala, ambienta soundet från 1977. Crystal Japan släpptes som singel i Japan och var tänkt för albumet, men ströks till fördel för It’s No Game (Part 2). Det är ett vackert, gripande stycke musik. Låter lite som ett soundtrack till en riktigt stark film. Den ger lite Angelo Badalamenti-vibbar. 

  1. Who Can I Be Now (Young Americans, 1991 Reissue)

Jag har nämnt det förut, men hur i hela världen blev den här låten struken från Young Americans. Det hade ju varit en av albumets absolut bästa låtar. En stark soulballad som berör David Bowies mest framträdande sida – skepnadsbytena. Vem kan jag vara nu? David Bowie var alltid någon ny person i varje kapitel av sitt musikaliska konstprojekt. Här är det som att han desperat söker efter något nytt för att slå sig loss från publikens förväntan. Hans fans ville alltid kedja fast honom i en uppfattning om vem David Bowie var och Bowie försökte ständigt slå sig fri från den uppfattningen, vad den än var. Och Young Americans-tiden var kanske det största uppbrottet med sig själv. Med Ziggy Stardust-looken och glamrocken, som var helt borta, en gång för alla. 

  1. Killing A Little Time (No Plan – EP, 2017)

Om No Plan var ett sätt att ge upp, ett sätt att bekymmerslöst leva med den sista tiden i livet, så är Killing A Little Time David Bowies sista ilskna, desperata kamp för att få stanna kvar. Ljudbilden är hård, den hårdaste sedan Reeves Gabrels-tiden, med distade gitarrer och tunga trummor. Bowie sjunger med passion, han är arg, vill bli av med sin sjukdom, men kan inte. I refrängen mjuknar soundet och Bowie sjunger att han faller, han sjunker. Det enda han har kvar är att döda lite tid. En otrolig låt från en man som håller på att dö. Kampen mot sin kropp, sitt öde har nästan aldrig varit mer naken.

  1. You Feel So Lonely You Could Die (The Next Day, 2013)

En väldigt klassisk balladkomposition, men å så mäktig. Den går i valstakt, med trummor nästan identiska som de i Five Years. Titeln är inlånad från Elvis Presleys Heartbreak Hotel. Bowie refererar tydligt till de klassiska powerballadernas tradition. Och den här låten har power. Någonstans är det höjden av Bowies ambitioner att kanalisera de mörkaste hörnen av världen med The Next Day. Med en text som handlar om någon som vill ta sitt liv. Och Five Years-trummorna som lämnas nästan ensamma i slutet är en av Bowies mest explicita tillbakablickar någonsin. 

  1. Suffragette City (från The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars, 1972)

Ett energipiller till låt. David Bowies glamrock i sin allra skinande stund. Bowie influerades av Chuck Berry här. Låten var först tänkt för Mott The Hoople, men de tackade nej, så Bowie spelade in den själv. Det här är Mick Ronson, det är Ziggy Stardust. Det är allt det som David Bowie nästan aldrig var igen. Saxofonljudet skapades egentligen på synt, Bowie ville ha ett “larger than life”-ljud på saxofonerna. En homage till suffragetterna, den kvinnliga rörelsen som kämpade för rösträtt i England på 1910-talet. 

  1. Blackout (från “Heroes”, 1977)

Blackout är kronan av David Bowies krautrock-influerade antikonventionella sound. Inte en enda melodi i hela den här låten är direkt medryckande eller på något sätt konventionell. Det är kantigt och stökigt. Men samtidigt noggrant uträknat. Det känns efter första lyssningen som ett enda stort stök där Bowie bara skriker helt utan tanke, på konstigast möjliga vis. Men varje rad och varje vald ton bygger tillsammans upp en utmanande och svårgenomtränglig men musikaliskt nyanserad komposition som inte liknar någonting annat. 

  1. Conversation Piece (B-singel från 1970)

B-sidan av The Prettiest Star, Space Oddities uppföljande singel, är överraskande nog en av Bowies bästa låtar. Speciellt i och med att den 2019 mixades om en aning. Conversation Piece är också en av Mike Garsons favoritlåtar med Bowie. Inte svårt att förstå varför. Bedårande vacker, med en fint komponerad orkester från Tony Visconti och otroliga gitarrplock. Hur är det här inte en Bowie-klassiker? 

  1. Hang On To Yourself (från The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars, 1972)

En av de låtar som känns väldigt mycket Lou Reed, men också och kanske ännu mer, Iggy Pop. David Bowie pratsjunger. Det går snabbt, snabbare och snabbare. Tills det nästan blir lite punk. Men Mick Ronsons och Trevor Bolders spel är inte löst och slarvigt, utan tajt och skickligt. Med den snabba sången, basen och gitarren rycker de med en. Bowies sång är nästan som en rytm i sig. David Bowie spelade först in Hang On To Yourself med sitt väldigt kortvariga band Arnold Corns 1971. Den version som är med på Ziggy Stardust var nyinspelad med The Spiders From Mars. 

  1. My Death (från Ziggy Stardust And The Spiders From Mars [The Motion Picture Soundtrack], 1983)

David Bowie gillade att spela Jacques Brels My Death och precis som med Amsterdam gjorde han en känslomässigt övertygande insats med låten. Precis som med Amsterdam influerades också Bowie av Scott Walker som först översatte Brels original. Det här är Bowies bästa version av My Death, från hans legendariska, sista Ziggy Stardust-konsert 1973. När Bowie sparkade sitt band på scenen i slutet. Den absolut sista gången han var Ziggy Stardust, någonsin. Och My Death är helt magisk. En sparringmatch mellan Bowie och Mike Garson som är precis lika förtrollande med sitt piano som Bowie är på sång. Innan låten sätter igång är Bowie skoningslös mot sin publik. “Be quiet!” uppmanar han vresigt. När de tystnar säger han, lite artigare,  “thank you” (det här är dock inte med i videoversionen). 

  1. Sense Of Doubt (från “Heroes”, 1977)

Influerade av Brian Enos teknik “oblique strategies”, en strategi för att spela in ambienta stycken, komponerade David Bowie Sense Of Doubt tillsammans med Eno. Strategin innebar att de drog var sitt kort från en hög av nedskrivna instruktioner och höll sina anvisningar hemliga för varandra. Bowie fick instruktionen “betona olikheter” och Eno “försök göra allt så likt som möjligt”. Med de här paradoxa målen skapade de detta mörka, fängslande musikstycke. Det nästan mörkaste Bowie någonsin gjort. Låten bygger runt fyra dystra toner på pianot, omgivet av svävande och bullrande syntar. 

  1. African Night Flight (från Lodger, 1979)

Det här är David Bowies tokigaste låt och den är helt fantastisk. David Bowie rappar, takterna smattrar på, konstiga ljud dyker upp överallt. African Night Flight uppkom från ett bisarrt projekt Brian Eno startade, där musikerna både fick jobba utifrån Enos random instruktioner från “oblique strategies” men där de också fick instruktioner från Eno, Bowie och Visconti utan att få se dem. Musikerna satt instängda i ett rum med filmkameror riktade mot sina instrument. Carlos Alomar har i efterhand erkänt att han kände sig som en labbråtta. Inte konstigt, det är total galenskap. Och den galenskapen sitter i ryggraden här. 

  1. The Bewlay Brothers (från Hunky Dory, 1971)

Den sista inspelade låten för Hunky Dory. Till skillnad från resten av spåren som Bowie redan hade gjort demos av på förhand, skrevs The Bewlay Brothers på plats i studion. Bowie har i intervjuer beskrivit texten som nonsens, men hintade på senare år om att den handlade om Terry Burns, Bowies schizofrena bror. Sångaren har i efterhand sagt att han alltid var osäker på om han faktiskt skrev om sin bror, eller om Terry var en symbol för en galnare sida av Bowies egna psyke. Oavsett är The Bewlay Brothers en trollbindande låt, med sin mäktiga refräng och den spöklika lite The Laughing Gnome-liknande sången på slutet. 

  1. Somebody Up There Likes Me (från Young Americans, 1975)

Somebody Up There Likes Me är en av Bowies mäktigaste stunder. När den kaxigt flyger in med en självgod och löjligt snyggt producerad komposition. Hur det dröjer en hel minut innan Bowies röst dyker upp. Låten fortsätter på David Bowies besatthet av fascism och diktatorer. Den handlar om en politisk ledare som ser sig själv som utvald från skyarna. Bowies fascination för de här hyllade och fruktade ledarna kan stundtals vara lite skrämmande. Speciellt med tanke på att det var någonstans här han började samla på gamla nazistkopplade föremål och kallade Hitler för den första rock’n’roll-stjärnan. Det hade bubblat länge, men nu var han här. Den excentriske, kokainstinsade och ondskefulla Thin White Duke. Och Somebody Up There Likes Me var en av karaktärens främsta anthems. 

  1. Fashion (från Scary Monsters [And Super Creeps], 1980)

Den stiligaste Bowie-låten efter Golden Years var också influerad av just Golden Years. Fashion var den sista låten som spelades in för Scary Monsters. Här återvände Bowie till det funkiga soundet från Thin White Duke-tiden. Kanske började han närma sig Let’s Dances discoinfluenser redan här. Låten drar referenser mellan mode och fascism. Det är Bowies svar eller kritik till sin drogpåverkade fascistflörtande Thin White Duke-period, samtidigt som den kommenterar hans ikoniska användning av kläder. Signifikant för Fashion är också Robert Fripps gnisslande på gitarren som röjer runt likt en full person på en nykter tillställning. Allt annat än perfekt och snajdigt komponerat, får Fripp göra nästan vad han vill.

Alla presenterade låtar i en Spotify-lista:

Kolla in plats 62 till 48 här

LÄS OCKSÅ: Se den tungt kritiserade trailern till David Bowie-filmen


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA